Oktagonen tillbaka i England, Couture tillbaka i oktagonen och i övrigt vankas mycket TUF-produkter och brittisk talang. Samt inte att förglömma, Sveriges man i buren i form av Alexander Gustafssons debut.
LHW: Randy Couture (16-10-0) vs Brandon Vera (11-3-0)
Ett mindre steg tillbaka och ett kliv närmare desperationens brant för två herrar vars karriärer har sett bättre dagar. Senast Couture gick en match som inte handlade om titeln, var mot Mike van Arsdale 2005, och precis som den gången finns egentligen bara ett alternativ. Den 46-årige ikonen får så snällt ta och vinna. Kapten Amerika kommer aldrig platsa som utfyllnad. Han måste stå högst upp på cardet. Slocknande stjärnor är svårsålda i fighting.
Vera är lagom mycket journeyman och lagom hotfull att axla rollen som utmanare. Men det hade varit mer spännande för tre år sedan, när ”The truth” fortfarande hade en ungdomlig mystik kring sig. Idag har han sina egna problem med att hålla lågan vid liv. Trots den dramatiska inramningen signerad Zuffas marknadsföringsavdelning, är det här något av ett rop på hjälp för två män som försöker klamra sig fast i toppen. Båda har betydligt mer att förlora än att vinna. Rent sportsligt är det okomplicerat. Couture har sin främsta svaghet i slagväxling på distans, vilket är Veras styrka. I övrigt har den gamle alla tänkbara fördelar, så länge fysiken håller vill säga.
WW: Mike Swick (14-2-0) vs Dan Hardy (22-6-0)
På temat journeymen som på något jäkla vänster står på tröskeln till titelstrider. Hur gick det till? Omsorgsfullt matchade Swick har en förmåga att se magnifik ut mot mediokert motstånd, och har inte mött tillräckligt många spjutspetsar för att bankas ner i blygsamhet. I Hardys fall handlar det mer om en komet till utvecklingskurva. Britten är en klass bättre varenda gång han visar sig. Matchade mot varandra finns en fantastisk chans att glänsa igen, för båda. Men att mata dem till GSP innan de gått igenom en köttkvarn i stil med Fitch, Alves eller Parisyan hade bara varit så fel.
MW: Michael Bisping (18-2-0) vs Denis Kang (32-11-1)
Efter att Dan Henderson på ett brutalt ögonöppnande sätt visade precis hur långt Bisping har kvar till eliten, har Englands främste son parkerat sig på tryggare plats lägre ner i divisionen. Frågan är vilken version av Kang som dyker upp. Den bländande tekniska smått oövervinnerliga Kang kommer Hendofiera Bisping ytterligare ett steg längre ner i näringskedjan. Strategiskt förvirrade och otaktiske Kang kommer att matcha upp väl till en lovande kickboxningsmatch. Knepig matchning som inte känns trygg att satsa pengar på.
WW: James Wilks (7-2-0) vs Matt Brown (12-7-0)
Första TUF-striden ställer den nästan brittiske Wilks mot influgen amerikan i en given landskamp. Ingen av de här två är i närheten av rankinglistornas toppskikt, men har ändå något att komma med. Wilks har fina diplom på sin teknik, men är inte mycket till slagskämpe. Brown är så mycket slagskämpe man kan bli, men kompletterar med tekniska luckor.
LW: Ross Pearson (11-3-0) vs Aaron Riley (28-11-1)
Den främsta anledningen till att TUF-säsongen USA vs Storbritannien var så lätt att glömma, var Pearsons bleka prestation när han vann hela härligheten. En karismatisk kille för allt i världen, men inget stjärnskott. Det kommer krävas bra mycket mer än allsidighet och brittisk tuffhet mot den omänskligt stryktålige grovjobbaren Riley.
WW: Paul Taylor (10-4-1) vs John Hathaway (12-0-0)
Ett intressant möte som står ut i havet av B-lagsmatchningar. Taylor representerar allt som är underhållande med brittisk fighting. Haka av granit, pannben av stål, nävar som aldrig slutar flyga och ett glatt humör hur fan det än går. Hathaway är en annan typ av fenomen, blott 22 år gammal men med imponerande kyla och vaken blick i buren. Sedan får vi bara hoppas att den lokala publiken pallar att se en kollision mellan söner från två olika brittiska städer, utan att gå huliganaction på läktarna.
LW: Terry Etim (13-2-0) vs Shannon Gugerty (12-3-0)
Etim kan platsa i exakt samma beskrivning som Taylor fick. Samma typ av älskvärd dåre. Jänkaren Gugerty ligger på jämn nivå sett till teknik och förutsättningar, med en viss fördel på mark istället för stående, men lider av att inte ha en käft i publiken på sin sida.
WW: Nick Osipczak (4-1-0) vs Matthew Riddle (3-0-0)
Mer TUF. Osipczak är lite av varje, men kan i bästa fall kallas för en smart fighter. Riddle är ett monster till brottare, rent löjligt stor i weltervikt, och kommer därmed undan med sina tekniska brister. Kassa odds för han den där med det omöjliga efternamnet.
LW: Paul Kelly (10-1-0) vs Dennis Siver (14-6-0)
England mot Tyskland, ett drama som aldrig blir omodernt. Det trista för Siver, förutom att vara måltavla för 70 år av patriotisk rivalitet, är att han är kort i rocken för lättvikt och sällan får kontroll över sina matcher. Mer allsidige och stabile Kelly har den bredd som ger fördel även om man endast ser till sportsliga kvaliteter.
LHW: Alexander Gustafsson (8-0-0) vs Jared Hamman (11-1-0)
Då var det dags. ”The Mauler” kliver in i buren för sin första match, och får möta en annan debutant som stöpts i liknande form. Hamman är knockoutfighter som bland annat har golvat Travis Wiuff, vilket är något att skryta om. I övrigt är han mer tekniskt begränsad än Sveriges man i buren. Men i ren slagväxling? Hjärtat och hjärnan är inte helt överens på den punkten. Hur det än går känner jag en viss oro för att jag kommer lipa offentligt på en sportbar i Götet när den här holmgången är överstökad.
LW: Andre Winner (10-3-1) vs Rolando Delgado (8-4-1)
Underhållande brittisk thaiboxare möter 191 cm BJJ-svartbälte som får Kenny Florian att likna hulken. Inte alltför illa pinkat för att vara sista matchen på cardet.
Följ oss på Instagram
Kommentarer