För första gången i sportens historia ska ett betydelsefullt event ha en dammatch högst upp på fightcardet. Den enda kvinnan som fått fansen intresserade av att se kvinnor i buren, möter den enda kvinna som anses ha en chans att klå henne.
Lördagens main event är en milstolpe i sportens historia. Innan de här två damerna presenterade sig, bestod den kvinnliga sidan av MMA antingen av glorifierade barbiedockor som lekte fighting, eller av totalt ignorerade fighters som hade oturen att vara av fel kön. Femton år har gått sedan världen blev varse om den fria kampen, men än är publiken inte redo för att tillåta jämställdhet i alla lägen.
Gina Carano blev en stjärna tack vare sitt utseende. Att påstå annat är rent hyckleri. Faktum är att hennes talanger som fighter ofta ifrågasätts och underskattas just därför. Lite för snygg för att behöva bry sig om att kunna slåss, för att förenkla läget. En sån babe behöver inte anstränga sig, så hur bra kan hon vara egentligen? 7-0-0 i record säger något om välvalda motståndare och försiktig matching. Men Caranos thaiboxning är verkligen, på heder och samvete och fullt allvar, exceptionellt bra jämfört med vad divisionen har att erbjuda.
Cristiane ”Cyborg” Santos får stöd av precis motsatt anledning. Den muskulösa brasilianskan är i ärlighetens namn ingen skönhet. Och just därför vill många gärna tro att hennes framgång endast är baserad på rå, oförfalskad talang. Santos har slagit sig fram till den här fighten, på det gamla hederliga viset. Hennes teknik är inte polerad någonstans, och likheten med maken Evangelista ”Cyborg” Santos, är slående. Här snackar vi ta en för att ge en. Brawl hela vägen och en defensiv som bygger på förmågan att ta stryk.
Skönheten mot odjuret, tjusig teknik mot käftsmällar. Världen är delad. En tredjedel tror på Caranos vetenskapliga träning, en tredjedel håller på den oborstade Santos. De som är kvar fäller en sexistisk kommentar och skrockar åt alltihop. Men få kan påstå att de inte är nyfikna.
Gilbert Melendez jagar upprättelse mot mannen som punkterade nollan i hans förlustkolumn – Mitsuhiro Ishida. Enda kruxet är att Ishida fortfarande är en kompakt bulldozer till brottare, och lättviktaren från Kalifornien har en svår uppgift i att hitta en ny gameplan för sin revansch.
Den sista matchen värd att nämna på cardet, kunde varit en legitim världsmästarkamp om vederbörande hade befunnit sig i UFC. Gegard Mousasi rider på tolv raka segrar i tre olika viktklasser, äger ett bälte från Dream och fortsätter imponera. Hans motståndare Renato ”Babalu” Sobral har i tolv års tid hängt runt toppskiktet och nedlagt stora troféer. Ett spännande toppmöte där Mousasi spelar rollen av striker mot den mer BJJ-orienterade Babalu. Men sorgligt nog en match som 95% av alla som följer UFC, inte bryr sig om. Välkommen till monopolets era.
Följ oss på Instagram
Kommentarer