Buren ställs för första gången upp på det europeiska fastlandet när UFC lägger Tyskland till listan med erövrade länder. Nytt land innebär stor sensation och därmed ett card utan några påkostade dragplåster. Det här är främst en show för en nyfiken publik.
När tre namn från TUF platsar redan i de första fyra matcherna, och det helt saknas fighters från topp-3 på rankinglistorna, är bakgrunden inget mysterium. Zuffa vet att den här showen drar fullt hus av helt andra skäl. I detta fallet eftersom tyskarna aldrig haft UFC på hemmaplan tidigare. Faktum är att Tyskland ligger ljusår efter exempelvis England om man ser till tävlingsverksamhet i MMA. Oktagonen är således stora nyheter, och de största namnen har sparats in till det stora 100-jubileet om en månad. Däremot bjuds fansen på kära återseenden (galan fick namnet Comeback av en anledning), lokala förmågor och en jäkla massa britter.
88 kg: Rich Franklin (26-4-0) Vs. Wanderlei Silva (32-9-1)
Välvald, publikfriande action när Zuffa serverar klassisk matinéfilm för Deutschland. Vi har den sympatiske, blygsamme och snygge riddar Franklin. Mot det oborstade, arga och inte fullt lika snygga monstret Silva. Den ene symboliserar ren teknik och disciplin, den andre vill svinga, sänka och vråla in i kameror. Att båda har lämnat karriärens höjdpunkt och lever lite på gamla meriter är sekundärt. Den här matchen kan vem som helst relatera till, vilket är hela poängen med att lägga den som main event.
Analysen av teknik och taktik är kortfattad. Franklins långarmade boxning är lika snygg som den är effektiv, och har funkat mot alla utom Anderson Silva och Lyoto Machida. Yxmördaren från Curitiba är ingen av de ovanstående. Ganska långt ifrån faktiskt. Silvas tjurrusningar med vevande armar gör sig dåligt mot någon som hanterar distans och timing lika galant som ”Ace” gör. Nedtagningar har aldrig ingått i Silvas repertoar och därmed återstår endast strategin att försöka hålla sig lugn, tvinga fram närstrid och släppa en flurry mot Franklins haka. Vilket eventuellt hade funkat mot en något mer dumdristig fighter. Dessvärre är den före detta matteläraren från Ohio långt ifrån dum, och borde ha oräkneliga alternativ om hur han ska ro iland den här fighten.
HW: Cheick Kongo (24-4-1) Vs. Cain Velasquez (5-0-0)
Relevant kvalmatch i den inte längre fullt så stendöda tungvikten. Naturbegåvningen Velasquez har onekligen imponerat med sin explosiva fysik och förståelse av fightinggamet. Men än har han inte testats av högrankat motstånd. Thaiboxaren Kongo är väl inte direkt ett toppnamn annat än stående, men som gatekeeper är han solid. Fransmannen är något så ovanligt som en bra brottare utan markgame. Att plocka ner Kongo är inte alls lätt, men får man väl dit honom erbjuds ett tacksamt läge för avslut. Velasquez brottning borde klara av uppgiften, och borde dessutom försöka. Halvvägs till marken, i clinch, är nämligen en otrevlig distans att fastna i. Kongo gillar att knäa hårt och ofta, både över och under bälteslinjen.
WW: Mike Swick (13-2-0) Vs. Ben Saunders (7-0-2)
Kommer någon av de här två någonsin att utmana om titeln? Nja. Kan de här två sälja sin plats på cardet med hjälp av exponering, personlighet och en del coola vinster? Jajamen. När allt går som det ska, i nedförsbacke och medvind, brukar Swick och Saunders banka livet ur sina försvarslösa motståndare. Snabbt, underhållande och spektakulärt. I en mer utdragen matchbild blir det mer sömnpiller. Kort sagt vill Zuffa veta vem av dem som är mest värd att satsa på. Svärmorsdrömmen ”Quick” med de snabba händerna, eller långe, skvatt galne thaiboxaren ”Killa B”?
WW: Marcus Davis (21-5-0) Vs. Dan Hardy (21-6-0)
Före detta boxaren Davis har precis samma funktion som herrarna här ovanför. Britten Dan Hardy är ute efter samma jobb, men är inte riktigt där ännu. Bortsett från Michael Bisping, saknas det britter med ett etablerat namn i UFC, och ”The outlaw” kunde bli Storbritanniens andre man i buren. För att komma dit behöver han visa att den där knocken av Rory Markham på UFC 95, inte var en slump. Ett stort steg upp, då Davis på pappret är bättre på allt utom räckvidd. Som extra krydda har de två herrarna öst på med kaxiga uttalanden och löften om att spöa varandra duktigt.
LW: Spencer Fisher (23-4-0) Vs. Caol Uno (25-11-4)
Generationsmöte med tema comeback i en knepig tidsresa till scenario. Uno var pionjär både som japan och lättviktare i UFC, omkring 2001 sådär. Fisher är i sig värdig att kallas etablerad veteran, men kom inte till buren förrän Uno hade dragit hem till Japan några år senare. Ett bättre epitet för ”Fisher king” är överlevare, både om man ser till karriär och stil. Han är en av branschens mest stryktåliga, och ingen har lyckats dra ut honom. Uno är lite mer svajig, med glashaka och fiasko i vissa matcher, varvat med gudomlig grappling i andra. Till skillnad från sina landsmän blir han däremot inte sämre omgiven av hönsnät. Eller, han blev inte, på den gamla goda tiden. Hur han grejar den moderna oktagonen märker vi.
HW: Mirko Filipovic (24-6-2) Vs. Mostapha Al Turk (6-4-0)
På tal om att hantera moderna tider. Den kroatiske polisen som en gång satte skräck i världen, har gjort en Ricco Rodruigez och kanar snabbt utför. Problemet är inte så mycket att han torskade ett par matcher som han borde ha vunnit. Problemet är att ”CroCop” byggdes för att härska och straffa dårarna som vågade stå i hans väg. Att vända underlägen eller skriva autografer som en populär föredetting, fanns inte med i den planen. Allt mer bitter och tillbakadragen ger Filipovic karriären en sista chans, mot en man som hamnade på traumaavdelningen efter att ha mött Cheick Kongo. Al Turk är, om man ska vara krass, handplockad som lagom stor måltavla. Hela fighten är upplagd lite i stil med att låta Beckham lägga en matchavgörande straff, men det kräver att man såg EM 2004 för att hänga med i den referensen.
LW: Terry Etim (12-2-0) Vs. Justin Buchholz (9-2-0)
Jahapp, här har vi två grabbar i det instabila B-laget av lättviktare som är glada över att UFC har nått Europa. Etim är en charmig, väldigt långsmal och kreativ fighter med en egen supporterklubb av brittisk typ. Buchholz är något i samma stil, fast jänkare, och inte alls lika tacksam att heja på.
LW: Dennis Siver (13-6-0) Vs. Dale Hartt (6-1-0)
En av förvånansvärt få tyskar (om än en ryskfödd sådan). Hur tänkte man där? Nåväl, publikstöd är att vänta för Siver eftersom han är tyskare än Hartt. Välmatchat mellan jämnstora och jämnstarka män i övrigt.
WW: Paul Taylor (9-4-1) Vs. Peter Sobotta (8-1-0)
Mer jubel, mer stereotyper. Sympatisk brittisk fighter med stort hjärta, men kanske inte riktigt verktygen att slå igenom, ryker ihop med debuterande tysk doldis.
LW: Paul Kelly (9-1-0) Vs. Rolando Delgado (8-3-1)
Då kör vi igen. Gladlynt festlig kille från England som kan hänga med fighters i mitten på divisionen, mot han den där långa killen i TUF vars svartbälte ingen trodde på.
HW: Denis Stojnic (12-2-0) Vs. Stefan Struve (20-3-0)
Kul match det här, av flera skäl. Främst är det frågan om två strikers med holländsk träning och fina knockouter bakom sig, därtill skiljer det hisnande 31 cm i längd på dem. Låter som K-1 eller hur? Jätten Struve kunde förresten varit en klon av Semmy Schilt.
WW: John Hathaway (11-0-0) Vs. Rick Story (7-2-0)
21 år gammal, obesegrad, slagit ut fem killar på raken. Hathaway är den man hålla på, om matchen mot all förmodan visas på TV.
Följ oss på Instagram
Kommentarer