Captain America är tillbaka för att möta årets mest omtalade monsterbrottare. Det är en stor match det, stor nog att resten av fightcardet fyllts ut med lite smått och gott som matchmaker Joe Silva knåpat ihop av TUF-profiler och namn vi glömt. Lördagens event står och faller med sin hårt marknadsförda tungviktskamp. Vilket även kan sägas om gamle Couture.
Största fighten i UFC:s historia ylar Joe Rogan i reklamsnutten. Det kanske kunde ha varit sant, om inte herr Couture passerat 45 och om Lesnar haft mer än tre matcher bakom sig. Men det är sannerligen ingen match någon vill missa. Endast tack vare sitt main event förväntas galan slå rekord i PPV-försäljningar, trots ett undercard som är i klenaste laget.
Heavyweight title: Randy Couture (16-8-0) Vs. Brock Lesnar (2-1-0)
Lätt att köpa som superfight, svårare att se som en kamp om bältet. Couture återvänder efter ett drygt års frånvaro, ett år som mest bestod av halvtaskiga insatser som skådespelare och käbbel med Zuffas advokater. Mästare är han dock fortfarande, även om provisoriska champen Nogueira i de flestas ögon är mer värdig. Utmanaren i sin tur, herr Lesnar, är fortfarande en grön och otestad rå talang, med chansen att bli UFC-historiens minst erfarne bälteshållare någonsin. Som titelmatch är det som sagt lite långsökt. Ser man däremot till värdet i publicitet behöver inget förklaras. När burens bäst säljande namn kolliderar på samma card, i samma match, kommer det rassla till i Zuffas kassa. Rent sportsligt handlar det om uppenbara för- och nackdelar. ”The natural” är en tunnhårig man på 45 bast, som redan för sex år sedan lämnade tungvikten med beskedet att konkurrenterna vägde för mycket. På lördag väntar en man som inte bara är 14 år yngre, men dessutom 20 kg tyngre. En skillnad som erfarenhet och rutin förväntas överkomma. Men faktum kvarstår att Lesnar måste stoppas på ett konkret sätt, och klarar inte den gamle brottaren av att hamna överst, återstår endast att för första gången i sitt liv fippla fram en submissionseger ifrån rygg.
Lightweight: Kenny Florian (12-3-0) vs. Joe Stevenson (34-8-0)
Alla som fått reality check i en titelmatch, räck upp en hand. Två hoppfulla lättviktare som vill ha en andra chans på det bälte de redan misslyckats med att erövra. Den här fighten blir något av en kopia på Sherk vs. Penn, vilket passande nog är samma snubbar som hindrat de här två ifrån att ta titeln. Joe ”Daddy”, likt den musklande hajen Sherk, spelar rollen av ångvält med något begränsad teknik men kraftfull fysik. ”Ken-flo” som i ljusa stunder för tankarna till champen ifrån Hawaii, illustrerar den tänkande och tekniskt briljanta fightern med en antihjältes kroppsbyggnad. Stevenson har muttrat över att han fått sämre odds hos spelföretagen, men motiveringen är uppenbar. Om Florian kunde hänga med Sherk original i fem ronder, vad kan då en något blekare kopia uträtta på tre? Undantaget sin patenterade giljotin har Daddy inte många avslutande moves i sin arsenal.
Heavyweight: Gabriel Gonzaga (9-3-0) vs. Josh Hendricks (18-4-0)
Upp som en sol och ner som en Gonzaga. Efter att den brasilianska björnen satte ett skenben i skallen på ”CroCop” blev det två raka förluster och snart viskade fansen om ett one hit wonder. UFC verkar dock vilja bygga upp ”Napaos” namn igen, och serverar nu för andra gången en fighter på knapp B-nivå. Debutanten Hendricks är en hygglig tungviktare med grapplingbas, även om hans vanliga styrka på mattan inte kommer vara vatten värd mot ett svartbälte som Gonzaga. Taskiga odds för nykomlingen med andra ord, i en tungviktskamp som normalt sett aldrig hade kvalat in på main card.
Middleweight: Nate Quarry (16-2-0) vs. Demian Maia (9-0-0)
Som en våt dröm för alla BJJ-puritaner som gillar old school. I röd ringhörna ställer vi ett något dumdristigt muskelberg ifrån USA, som gillar käftsmällar och som började träna eftersom han alltid rök ihop med sina polare när de kollade på UFC (sann story). I den andra hörnan placerar vi en lågmäld, tekniskt fulländad brasse som helst vill vinna matcher utan att någon blir skadad. Det blir inte mer chu-chutsu än herr Maia, och inte mer stereotypt amerikansk än ”Rock”. Strategisk no brainer detta. Maia vill ner på canvasen och mysa, och strypa ut sin fjärde kille i UFC, helst utan att skada honom först. Quarry vill svinga och utdela skada, på alla sätt som går.
Welterweight: Dustin Hazelett (13-4-0) vs. Tamdan McCrory (11-1-0)
Tre älskvärda nördar har en fan i Dana White, och en egen liten underdivision av weltervikten. Efter att ”The barn cat” Mc Crory besegrade en av dessa märkliga existenser, Luke Cummo, i sin förra match, tar han sig nu an nästa i Gurgel/Franklin-eleven Hazelett. Här ser vi två gängliga, något klent byggda farbröder med helskägg och trevlig uppsyn som visat en respektabel talang i att utdela fett med stryk. Grappling och sjövild standup väntar i det slutgiltiga kriget om vilken bokmal som är nummer ett.
Lightweight: Jorge Gurgel (15-4-0) vs. Aaron Riley (26-10-1)
Testosteronbomben Gurgel har åter utlovat att ge allt, inte gå till decision och vara bad ass i största allmänhet. Som han alltid gör, innan han går till decision efter att ha glömt sitt svartbälte i omklädningsrummet. Porrskådisen och prizefightern Riley är tillbaka i UFC för tredje gången i sin karriär. En journeyman som besökt Pride, Bodog och varit lite varstans men som aldrig lyckats ta en stor skalp. Rejält med stryk har han däremot tagit, och med lite tur blir det slugfest under 70 kg på lördag.
Lightweight: Jeremy Stephens (15-3-0) vs. Rafael dos Anjos (11-2-0)
Lite som i Quarry vs. Maia här ovan, ser vi en jänkare med taskig uppväxt som gillar slagsmål, och en brasse som rullat runt i vit dräkt sedan barnsben. Den lilla hedningen ”Li’l heathen”, har riktigt fin boxning och slår stenhårt, men har inte tillräckligt bra nedtagningsförsvar och markgame för att känna sig säker. BJJ-champen dos Anjos har i gengäld inte världens bästa nedtagningar och behöver dessutom hantera sina debutantnerver, i vad som kan bli en hygglig klassiker á la striker vs. grappler.
Lightweight: Alvin Robinson (10-3-0) vs. Mark Bocek (5-2-0)
Mer utfyllnad. Två killar som gått 1-2 i buren och antagligen vrider ur det sista i sina kontrakt innan det bär iväg till King of the Cage eller ett långt och underbetalt liv som instruktör i Nebraska. Eller något i den stilen. Stilmässigt är båda grapplers som kämpar väl men inte riktigt har initiativförmåga och killer instinct nog att hänga med de stora pojkarna. Rimligtvis borde det därför bli en välmatchad sak på B-nivå. Kan bli kul, kan bli mördande trist.
Welterweight: Matt Brown (10-7-0) vs. Ryan Thomas (13-2-0)
Efter att Amir Sadollah föll bort finns det bara en TUF-fight kvar. ”Immortal” Brown som tagit sitt namn efter diverse lekar med döden, representerar mot brottaren som vill få världen att kalla honom ”Tank engine”. Svårt att skriva något festligt om den här. Brown är en segstartad man som i bästa fall kan kallas ”allsidig”. Thomas har en bra brottarbas men är ganska grön och saknar spektakulära moves att göra high lights av.
Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!
Kommentarer