Inför WEC Faber vs. Brown

WEC ska packa ihop sina tyngre viktklasser och satsa helhjärtat på de lägre divisioner som blivit deras signum. En osäker framtid väntar för herrar som Filho och Condit, men tills vidare kör Zuffas sidoprojekt vidare med en varierad gala där de flesta viktklasserna är representerade.

Featherweight title: Urijah Faber (21-1-0) vs. Mike Brown (19-4-0)

WEC gör så gott de kan för att hitta utmanare till sin gigant i fjädervikt. ”California kid” regerar buren med järnhand och ett leende fyllt av positiv amerikansk västkust. Han har branschens mest välskötta frisyr, solbränna, beachfysik och en grop i hakan storleksklass Grand Canyon. California dreamin’, illustrerat och förpackat i 168 cm brottarmaskin. Faber är allt vad WEC och fjädervikt står för, och han är den stjärna som gjort Zuffas mindre bur till en succé. Denna gång är det dock 33-åringen Brown som får fördelen av hemmaplan, när galan tar plats i Florida. En före detta lättviktare som var ett nummer för liten för UFC, och fann ett nytt hem i en lägre division. Stilmässigt är dessa herrar stöpta i samma form. Klassisk amerikansk mix av brottarbas och boxning. Utmanaren är mer stabil, metodisk och förutsägbar. Mästaren står för snabbhet, explosivitet och improvisation. Om Faber visar samma strategiska sinne och kyla som han gjorde mot Pulver, borde han ta hem det här utan problem.

Middleweight title: Paulo Filho (16-0-0) vs. Chael Sonnen (22-9-1)

En match många ser fram emot, vilket är osannolikt och kräver en förklaring. Allt började med att Filho var på tok för stor för lilla WEC. En topprankad brasse som råkade bli över efter Pride och som fick rollen som slaktare i en bur där ingen kom i närheten av hans talang. Första mötet mot Sonnen togs emot med en suck. En dussinbrottare ifrån Team Quest som skulle få storstryk. Men matchen blev jämn när Sonnens överlägsna brottning hindrade mästaren ifrån att nå den canvas där han regerar. Vass boxning och nedtagningsförsvar gjorde Filho allt mer frustrerad och desperat, innan han med 5 sekunder kvar av andra ronden låste upp en armbar. Sonnen klappade aldrig, men skrek, och domaren bröt. Matchbilden och avslutningen krävde en omedelbar rematch, och efter ett år av Filhos viktproblem, missbruk, depressioner och inställda matcher, är spänningen olidlig. Två topptränade atleter, tystlåtna och sammanbitna med ett jobb att göra. Två män som anger påven och Jesus som hjältar och aldrig skulle svära i en intervju. Det är strikt, tungt och förväntansfullt inför rematchen alla vill se.

Uppdatering: Paulo Filho vägde in på 192 pounds, sju pounds eller drygt tre kilogram över gränsen för mellanvikt på 185. Filho lyckades gå ner en bit till, men stannade på 189. Matchen gäller därför inte längre titeln, och går endast i tre ronder. Chael Sonnen vägde in på 184,5 på första försöket.

Featherweight: Jens Pulver (22-9-1) vs. Leonard Garcia (15-3-0)

Kontrastrik motvikt till de korrekta katolikerna här ovan. Här snackar vi amerikansk baksida när den är som mest stereotyp. Garcia som nyligen knappt undkom att hamna tjugo år på kåken för samröre med knarksmugglare är en man uppvuxen på gatan i den utsatta rollen som mexikan på fel sida gränsen. Han slåss för att leva, i och utanför buren, och blev Dana Whites favorit efter att ha käkat upp Roger Huertas läder i tre ensidiga ronder. Stilmässigt en BJJ-utövare, men med mexikansk slugfest som favoritteknik. I andra hörnan hittar vi Pulver, en man med lika mycket ärrvävnad i ansiktet som i själen, misshandlad white trash som växte upp i fel familj på fel sida av staden. En krigares själ med divisionens hårdaste vänster som njuter av varje sekund i buren. Hardcorefansens favoritfight på cardet lovar att bli en minnesvärd slugfest med hjärta, smärta och slagväxling från start till mål.

Middleweight: Jake Rosholt (4-0-0) vs. Nissen Osterneck (5-0-0)

Två debutanter i stora sammanhang som förtjänar lite rampljus. Rosholt är den senaste i en lång tradition av konverterade brottare, och ett riktigt praktexempel dessutom. Fyrfaldig All-American i division ett, sätter honom på samma piedestal som Brock Lesnar och gänget i frågan om meriter ifrån mattan. Dessutom kan han fightas, och har avslutat alla han mött. Ingen lay’n’pray här inte. Osterneck är en Gracie-tränad grappler med stor uthållighet och vilja, och en guard bra nog att överleva mot Rosholts offensiv.

Lightweight: Rob McCullough (16-4-0) vs. Donald Cerrone (8-0-0)

McCullough blev lite av en dagsslända efter att han tog lättviktstiteln. Då pratades det om händer i världsklass och en man som förtjänade att flyttas till UFC. Men i försvaret av bältet mot Jamie Varner, byttes rollerna och McCullough blev den som fick vakna upp förvirrad på mattan. En jäkel på slagväxling är han ändå, om än inte riktigt så bra som folk trodde. Och gissa vad det bästa är? Cerrone är decimetern längre, amerikansk champ i thaiboxning och en jäkel på slagväxling han också. Därför blir han ofta nerplockad till backen, där han avgjort samtliga matcher på triangel/armbar. Svårslagen herre med andra ord. Detta är precis en sån match som gör att WEC har en plats i hjärtat hos alla trogna MMA-fans som inte kräver kända namn.

Middleweight: David Avellan (2-0-0) vs. Aaron Simpson (3-0-0)

Klassiskt stilkrig mellan en ADCC-veteran i Avellan, och en första klassens striker i Simpson. Ingen av dem har förlorat, och båda har fåt avgöra alla sina matcher på det sätt de kan bäst. Den ene på fötterna, den andre på mattan. Upplagt för en kamp om distans och position.

Featherweight: Jose Aldo (11-1-0) vs. Jonathan Brookins (8-2-0)

Känns lite mismatch det här. Brassen Aldo ifrån Nova Uniao är en värdig utmanare till Fabers bälte, en rutinerad grappler som vunnit VM i BJJ och är fyrfaldig brasiliansk mästare. Därtill har han hårda händer och är bra på att pusha med aggressivitet. En stor tröskel för hårfagre jänkaren Brookins, som är en strategisk och allsidig fighter, men som saknar teknisk höjd på något område.

Lätt tungvikt: Carmelo Marrero (9-2-1) vs. Steve Steinbeiss (4-1-0)

Om brottaren Marrero låter bekant är det för att han låg på Cheick Kongo i tre ronder för en seger i UFC. Därefter torskade han två gånger om i första ronden, fick sparken och hamnade i WEC när de kommer till hans hemmaplan i Florida. Brawlern Steinbess har aldrig nosat på samma nivå av fighting, och har rollen som underdog.

Lightweight: Danny Castillo (5-1-0) vs. Rafael Dias (12-4-1)

Castillo gick ifrån hygglig brottare till hygglig fighter och ja, det är väl allt värt att nämna. Dias är en floridabo med svart bälte i BJJ som tränar med gänget på American top team. En man som gillar att ge och ta, och slåss i största allmänhet.

Bantamweight: Rani Yahya (12-4-0) vs. Yoshiro Maeda (23-5-2)

Vad gör den här längst ner på cardet? Stora namn i en lätt division. Yahya mottogs som någon slags reinkarnation av Rickson Gracie när han dök upp. En rent löjligt begåvad grappler som bland annat vunnit ADCC i -66 kg. Yahyas svagheter på andra områden sattes på spel i en superfight mot ”Kid” Yamamoto i K-1, där brassen med branschens ledsnaste hundögon visade att han har hjärta och cojones nog att stå kvar och svinga när han möter en övermäktig brottare. En förlust som gav mycket respekt och erkännande för unge begåvningen. Maeda hängde med riktigt bra mot divisionens champ Torres, innan hans igenmurade öga satte stopp för titelförsöket. En okonventionell och svårläst japan med mycket talang, erfarenhet och hjärta. Detta är utan snack en riktig superfight i divisionen, som borde varit på main card.

Uppdatering: Rani Yahya vägde in på 137, ett pund över gränsen för bantamvikt. Maeda accepterade trots detta matchen utan att kräva korrekt vikt av sin motståndare.

Följ oss på Instagram