Med europeiska fighters i fokus, blandade blåbär och några stjärnor, kommer buren till Birmingham i England. En kväll där mindre kända namn ställs i rampljuset, och lokala förmågor får en chans på den stora scenen. Dessutom är Sverige med på ett stort hörn, dubbelt representerat av herrar Eklund och Bielkheden.
Det är en bra kväll att vara etablerat proffs, om man klarar av favorittrycket. UFC har lämnat merparten av sina stora namn hemma, och kommer med B-laget till de brittiska öarna. Ställda mot mindre erfarna europeiska fighters, får de internationella proffsen ett bra läge. Samtidigt som publikstödet och värdet av att vara underdog, lyfter lokala publikfavoriter mot den stora chansen till ett genombrott. En kväll av elddop för fighters som hör hemma på den här sidan av Atlanten, och ett läge av vinna eller försvinna, inte minst för Sveriges representation.
Middleweight: Michael Bisping (17-1-0) vs. Chris Leben (18-4-0)
Efter en tvivelaktig seger mot Matt Hamill och den händelselösa transportsträckan mot Rashad Evans, blev det nödlösning på karriären, drop till mellanvikt och nytändning för ”The count”. Den frispråkige britten som på egen hand satt England på den internationella MMA-kartan, har fortfarande mycket reparationsarbeten kvar, men börjar så sakteligen bli populär igen. Ställd mot UFC:s residente bråkstakare Chris Leben, har Bisping alla teoretiska fördelar. Han är nästan decimetern längre, större i alla riktningar, mer ren i sin teknik och den bättre kickboxaren. Men jämfört med ”The cripplers” oborstade hårdhet och fighterhjärta, saknar britten en viktig pusselbit. Leben är en slugger utan tanke, en naturlig brawler på känsla som aldrig slutar veva mot allt som rör sig. Han kan ta kopiöst med stryk och ger sig aldrig. Det behövs inte mer än en trött, ofokuserad eller alltför självsäker Bisping, en sekund av bristande fokus och Lebens slägga till vänster. Då kommer inget publikstöd i världen rädda hemmasonen.
Light heavyweight: Keith Jardine (13-5-1) vs. Brandon Vera (9-2-0)
Hypen som dog mot hypen som svalnade och tändes igen. De här två är inte helt lätta att placera och utvärdera. ”The truth” Vera fick käka upp mycket av sin självsäkerhet efter att förlustkolumnen gått ifrån noll till två på lika många matcher. Det blev ett motvilligt byte till en lättare viktklass, och ett stort krav på att visa vad han egentligen går för. ”Dean of mean” Jardine glider samtidigt stilla fram i rollen som en bökig journeyman, kapabel att rucka på eliten, men tekniskt begränsad. På pappret borde Veras stilrena och precisa thaiboxning ha ett drömläge för snabbt avslut, och Jardine vill knappast brottas heller. Men den forne prisjägaren ifrån New Mexico har gjort upsets till sitt signum, och har överraskat förr.
Light heavyweight: Rameau Sokoudjou (5-2-0) Vs. Luiz Cane (9-1-1)
Det finns svalnad hype, och så finns det karriärer med rigor mortis. ”Soku” har säkrat sin plats i historieböckerna som ett one hit wonder, eller ja, två stjärnsmällar hann han med innan det roliga var slut. En omgång med Lyoto Machida och judokan ifrån mörkaste Afrika tappade stjärnglansen i ett nafs. Oförlåtande UFC ger honom en ny chans med Cane, vilket kan bli sista spiken i kistan för årets sensation 2007. Cane är den där typen av överjävlig brasse som vuxit upp på thaiboxning till frukost och BJJ till middag, med talang som vida överstiger hans blygsamma rykte. En doldis med explosiva attacker, precision och en solid plan B på marken. Sista chansen för den afrikanska lönnmördaren blir ingen promenadseger.
Welterweight: Paul Taylor (9-3-1) vs. Chris Lytle (35-16-4)
Kvällens tema på undercardet illustreras av den här matchen. En amerikansk grovjobbande gatekeeper utan flärd och glamour, mot en brittisk motsvarighet. Två killar som kan fightas, som kan leverera och underhålla, men som i ärlighetens namn inte ingår i framtida titelstrider. I det avseendet en jämn matchning, om det inte var för skillnaden som syns på deras records. Skillnaden säger något om hur USA trots allt ligger tio år före, och Lytles försprång i rutin är tillräckligt för att rubba oddsen. Har man hängt tiden ut mot killar som Koscheck, Hughes och Parisyan, finns det inte mycket en nog så tapper men begränsad britt kan hota med.
Welterweight: Paul Kelly (8-0-0) vs. Marcus Davis (19-5-0)
Se beskrivningen på matchen ovan, och upprepa. USA vs. England, två killar på samma nivå i sina respektive hemländer, men med milsvid skillnad just på grund av konkurrensen de är vana vid. Davis sadlade om ifrån lovande boxare (17-1-0 som proffs), till lika lovande MMA-fighter, och fick med sig branschens hårdaste vänster. Kelly är obesegrad vilket alltid väger tungt, men som han själv sammanfattade läget: ”Den här matchen är ett enormt stort test för mig”. Ett sunt tecken på självinsikt, och en vink om vem som borde ta hem det på lördag.
Welterweight: Dan Hardy (19-6-1) vs. Akihiro Gono (28-12-7)
Börjar vi se ett mönster här? Rough houses Dan Hardy har etablerat sig som en hårding på de brittiska öarna, en stereotyp för Englands långa tradition av tatuerade slagskämpar. Men det är ett hyggligt stort kliv att ta upp ifrån Cage warriors där Hardy har levt rövare, till den bur han nu ska debutera i. Gono må vara det mest metrosexuella som siktats på toppnivån i MMA, men hans ökända ringentré i japansk smaklöshet är bara yta. Sedan sekelskiftet har Gono gått trettio matcher, och bara torskat fyra, i en sammanlagt fjorton år lång proffskarriär. Och det var inga duvungar som delade ring med honom i Pride när det begav sig. Stort test, igen, för en brittisk hemmafavorit i elddopet mot världseliten.
Heavyweight: Shane Carwin (9-0-0) vs. Neil Wain (5-0-0)
Det här kan bli riktigt roligt, och snabbt. Bjässen Wain tillhör gänget med debuterande britter, en seriöst skräckinjagande brawler som slagit sönder alla han mött hittills i sin karriär. 110 pannor stor ligger han ändå i lä jämfört med Carwin. Utan att rikta ogrundade anklagelser, låt oss bara säga att jänkaren har det mest roidade utseendet i oktagonen. 120 kg muskler utan underhudsfett, tunnhårig, mördarblick. Ingen av de här två har förresten besökt den mytiska platsen känd som ”rond 2”. Det är helt enkelt läge att åter citera Kevin Randlemans bevingade ord: ”Someone’s gonna get knocked the f**k out.”
Lightweight: Jess Liaudin (12-10-0) vs. David Bielkheden (12-6-0)
Och så Sverige. Bielkhedens UFC-debut var inget att minnas, men så slängdes han in som offerlamm för en av världens främsta i Diego Sanchez också. Denna gång är det en mer rimlig matchning, ställd mot en man som redan har en förlust i bagaget mot den hebreiska hammaren, det svenska lejonet eller vad han nu beslutade att ha för ringnamn. ADCC-kvalet var platsen i alla fall, och franske Liaudin var den gången chanslös i Bielkhedens händer. Riktigt goda odds för Sverige i rematchen med andra ord. En faktor som talar både för och emot Bielkheden, är att han för första gången ska tävla under 70 kg. Det innebär nästan två viktklasser under hans naturliga vikt, vilket ger fördel i ren storlek och råstyrka, men samtidigt en omänskligt hård bantningskur vilket kan får negativa effekter. I stilkriget spelar Sverige rollen av grappler, medan den utvandrade fransosen hellre står upp.
Lightweight: Sam Stout (14-4-1) vs. Terry Etim (10-2-0)
Då drar vi kvällens tema igen: lokalfavorit mot UFC-veteran i behov av seger. Långe, slanke Etim är en riktig charmknutte med Englands största fanclub som följer honom vart han än fightas. En oförutsägbar kickboxare med bra räckvidd, och därtill en ganska lurig grappler. Kanadensaren Stout ligger dock fortfarande på en högre nivå, rutinerad efter många krig mot eliten, fysiskt imponerande och en hårdslående thaiboxare när han släpper loss.
Lightweight: David Baron (16-2-0) vs. Jim Miller (11-1-0)
Dubbla debutanter. En fransk maskin, byggd som en stridsvagn, direkt ifrån en sensationell seger mot Hayato ”Mach” Sakurai, ställd mot en otestad amerikansk grappler. Brunbältaren Millers främsta chans är att vara smartare och mer taktisk. Även om Baron är en ruggigt hård jäkel, har han luckor i sitt något ensidiga game som kan utnyttjas. Något som Per Eklund elegant visade hur det skulle gå till, på EVT i Stockholm 2006.
Lightweight: Per Eklund (14-3-1) vs. Samy Schiavo (10-5-0)
På tal om Eklund ja, sist men inte minst hittar man Sveriges andra representant på cardet. UFC-debuten slutade i antiklimax, efter att en ineffektiv gameplan havererat mot Sam Stout. Precis som för Bielkheden, går andra chansen för Eklund mot en fighter på något lägre nivå. Franske Schiavo har en imponderande samling av mörka bälten ifrån traditionella stilar hemma. En nationell champ i kickboxning, taekwondospelare på landslagsnivå, utövare av judo och jiujitsu och listan bara fortsätter. Dessutom är han på sina 170 cm bred som en oxe och mycket kraftfull för sin vikt. Eklund är däremot en bra bit före i utvecklingen som komplett och modern MMA-fighter, och borde åtminstone på marken vara solklar favorit.
Följ oss på Instagram
Kommentarer