Stora karriärer lider mot sitt slut och planerar sin avskedsföreställning. Joe Calzaghe vs. Roy Jones är spikad, Kelly Pavlik vs. Bernard Hopkins är klar, men matchen som kunde blivit störst, Oscar de la Hoya vs. Manny Pacquiao föll bort.
Det blir en nostalgins höst i proffsboxning. Gamla favoriter närmar sig den sista striden och vill avrunda på ett storslaget sätt. De gör vad boxare i alla tider har gjort, lägger titlar och vikt åt sidan, och utmanar någon som bär ett lika stort namn. Matcher som är större än bälten, organisationer och bokstavskombinationer, och som dessutom överbryggar olika epoker av historien.
Bernard Hopkins (48-5-0) borde ha avslutat för länge sedan. Den 43-årige flerfaldige världsmästaren har 20-årsjubileum som proffs i år, men har på något märkligt sätt lyckats behålla sin skärpa och självbevarelsedrift. Det borde vara ännu en av många sorgliga historier om före detta champs som vägrar inse att det är över. Men fenomenet ”B-Hop” hänger kvar på topp-10-listorna år efter år, och kan dessutom prata klart och tydligt i intervjuer. Ingen punch drunk föredetting där inte.
Avskedsföreställningen, som det verkar bli, går mot Kelly Pavlik (34-0-0) 18 oktober. Ett generationsskifte milt sagt, då Hopkins gick sin första proffsmatch när Pavlik var sex år gammal. 26-årige ”Ghost” är det största vita hoppet i amerikansk proffsboxning på åratal. En rak och enkel boxare i och utanför ringen. Publikfriande stil, hög frekvens, bra tryck i sin höger och en all american superfarsa när han går hem efter matchen. En ”lovable bloke” som britterna säger.
Fighten mellan Pavlik och Hopkins gäller inga titlar eller bälten, och går inte ens i en etablerad viktklass. De möts på 170 pounds och skriver historia, som lutar åt att bli sista kapitlet i sagan om B-Hop.
Strax därefter, 8 november, kan det till och med bli dubbel pension i ringen. Joe Calzaghe (45-0-0) har sökt den där stora, klassiska matchen länge och får den, mot 90-talets kung Roy Jones Junior (52-4-0). Walesaren Calzaghe regerade i en av boxningens tunnaste viktklasser, super mellanvikt, i över ett decennium. Att ha gått 45 raka segrar, försvarat sin titel framgångsrikt i tio år i sträck och bara vara 36 år gammal, är något helt unikt. Det enda som hindrat utmärkelsen till superhjälte är den tama viktklassen, något som den waelesiska draken ändrade på med ett kliv upp till lätt tungvikt tidigare i år.
Sagan om Roy Jones Junior ligger helt klart närmare den klassiska tragedin om boxaren som vägrar se slutet på resan. Efter att hela världen lärde sig hans namn på OS 1988, följde en proffskarriär som rivaliserade Mike Tyson om 90-talets mest uppmärksammade. Med sin overkliga snabbhet och blick boxades Jones nonchalant och självsäkert, vilket skapade en enorm hype. Nn hype som gick in i väggen efter två KO-förluster 2004. Förluster av den typen som säger att nu är det roliga över. Jones ville dock inte ge sig, och efter den övertygande segern mot en annan veteran, Felix Trinidad, tidigare i år, lever hoppet om en riktig comeback för 39-åringen.
Den sista matchen som skulle lämnat avtryck i historieböckerna i höst, tycks ha fallit bort. Oscar de la Hoya (39-5-0) är en smart affärsman som dragit ut på sin avskedsmatch i omgångar. Budet var att pensionera sig med en fight mot lättviktens främste Manny Pacquiao (47-3-2) 6 december som en avslutning på nostalgins höst. Fans betvivlade att storleksskillnaden skulle gå att komma över. Filippinske ”Pac man” är en naturlig bantamviktare, medan ”Golden boy” haft sin storhet i welter- och mellanvikt. Matchen stöp dock på det som boxningsmatcher ofta har problem med. De flesta matcher har en så kallad ”purse split”, som avgör hur stor del av intäkterna varje boxare får. De la Hoya sa 70-30, Pacquiao krävde 60-40. Förhandlingarna avslutades och Golden boy fick se sig om efter en annan utmaning.
På tal om nostalgi och comebacks är Vitali Klitschko (35-2-0), storebrorsa till Wladimir och dubbad som mannen som ”nästan slog Lennox Lewis”, bokad för återkomst 11 oktober då han ska möta Samuel Peter (30-1-0). En nog så trevlig comeback, om det inte var för att Vitali ägnat minst fyra år åt att komma tillbaka vilken dag som helst. Verklighetens Ivan Drago är skadedrabbad och anses av många sakna viljan. Men, man kan alltid hoppas.
Det blir hur som helst en höst av mycket nostalgi i den fyrkantiga ringen.
Följ oss på Instagram
Kommentarer