Efter att ha tagit hem lättviktens Grand Prix och blivit Dreams första mästare alla kategorier, gick den 29-årige norrmannen ifrån outsider till affischnamn. Den osannolika segern blev endast möjlig tack en serie av oväntade händelser, och Hansen var förståeligt något tagen själv när han intervjuades efteråt.
Joachim ”Hellboy” Hansen (19-7-1) inledde sin karriör som proffs redan 1999, som en av Skandinaviens första proffsfighters. Efter en tuff start i dåtidens regellösa Finnfight, bar det vidare till Shooto i Japan där Hansen mot alla odds besegrade namn som ingen trodde han skulle vinna mot. Först Rumina Sato, och därefter Takanori Gomi och den norske talangens namn sågs för första gången på rankinglistor världen över.
Som en topprankad lättviktare fick Hansen chansen i Pride, mot världens främsta i -70 kg. Mot det hårda motståndet gick han 4-3 i matcher, och behöll sin status som en svårslagen contender. Men efter att den japanska galan kollapsade 2007, inleddes en serie av motgångar för Hellboy. Kontraktslös och med osäker framtid, gick Hansen tillbaka till Shooto där han förlorade mot Eiji Mitsuoka. En lättviktare långt nedanför topp 10, och en tung förlust. Plötsligt pratades det om att Hansens bästa dagar låg bakom honom.
En ny chans i FEG:s satstning på MMA, Dream, gav nytt hopp. Två övertygande vinster mot Kazuyuki Miyata och Kotetsu Boku, satte tillbaka Hansen i tätstriden. När så Eddie Alvarez, som besegrade Hansen i turneringens kvartsfinal, tvingades avstå finalen på grund av skada, kom en oväntad chans. Hansen hade ganska enkelt besegrat Kultar Gill i en reservmatch som ingen trodde skulle få betydelse, och hade lagt tävlingen bakom sig. Nu fick han dra på sig handskarna igen. Shinya Aoki väntade i final, en man som endast behövt dryga två minuter att besegra Hansen senast. Men rollerna blev omvända, och norrmannen slog ut sin nemesis efter dryga fyra minuter.
– Det behöver sjunka in lite mer. Jag är en sådan person som tar en sak i sänder så jag koncentrerade på Black mamba (Kultar Gill) och kände mig lite konstig när jag gick till final, sa Hansen på presskonferensen efter galan.
Matchen blev jämn, men med mestadels med Hansen i kontroll och på offensiven. Shinya Aoki som gått 15 minuter mot Caol Uno tidigare på kvällen, uppgav att han var trött och hade svårt att hantera den aggressive norrmannen. Inte ens Aokis rubber guard, som tidigare gjort livet surt för flertalet fighters när den förvandlats till gogo platas och triangelstrypningar, kunde rubba Hansens fokus.
– Min avslutning… jag stod upp i hans guard, och fick akta mig för upkicks, för han sparkar bra. Jag tänkte att allt som behövs är en hård träff, så jag väntade och tog sikte innan jag avlossade.
Vänstern som träffade fick Aoki att krypa ihop, och med segern nära, öste Hellboy högerslag tills domaren gick in.
– Först tänkte jag, jag kommer klara mig. Men sedan fick jag ta emot stryk och tänkte att, det här är farligt, jag vill inte bli stoppad nu. Men så blev jag stoppad (utslagen), konstaterade en sänkt Aoki på presskonferensen.
För Hansen innebär segern två bälten, ett som mästare i viktklassen, och ett som mästare av turneringen. Det senare kan han aldrig förlora. Efter att ha erbjudit Eddie Alvarez den första titelmatchen, hade den blygsamme norrmannen även något att säga om hur han såg på sig själv som fighter:
– Min boxningscoachs mamma kämpar med canser, och jag besökte ett fan på sjukhus, som stöttar mig och som också kämpar mog cancer. Och eftersom jag var lite rädd och nervös innan fighten så tänkte jag: ”vet du, det är de där som verkligen fightas”.
Hansen förväntas försvara titeln för första gången senare i höst.
Följ oss på Instagram
Kommentarer