En titt på UFC 80 – Rapid Fire

UFC inleder året i Newcastle, med en ganska sval gala. Nedanför main card skymtar en rad med matcher som inte har något med titelstrider eller ens rankinglistor att göra. Hoppet står till lättvikten och en titelmatch som på egen hand lyft cardet till hygglig standard. För svensk del är cardet däremot historiskt, när den förste landsmannen någonsin kliver in bakom hönsnätet.

[b] Lightweight – B.J. ”The prodigy” Penn (12-4-1) vs. Joe ”Daddy” Stevenson (33-7-0) [/b]

Missvisande records kan man lugnt prata om. Penn betraktas trots sin blygsamma ringvana som en av de mest testade fighters någonsin, en naturbegåvning med obegränsad potential som ständigt sökt större utmaningar. Stevenson är mer av en medelamerikan som skrapat ihop sin karriär i King of the Cage och TUF. Han har heller aldrig varit i närheten av någon legendstatus, till skillnad ifrån den skandalomsusade mannen ifrån Hilo. Penns nästan övernaturliga känsla för fightinggamet gör honom till storfavorit. Samtidigt har ”Baby Jays” största motståndare alltid varit bristande självdisciplin och förkärlek för att leva det goda livet. Stevenson borde inte kunna vinna om inte Penn sjabblar bort det, vilket dessvärre inte alls är långsökt. Vinnaren får ett bälte i vilket fall, och ett i förväg bokat titelförsvar mot Sean Sherk som snart återvänder efter sin avstängning.

[b]Heavyweight – Gabriel ”Napao” Gonzaga (8-2-0) vs. Fabricio Werdum (9-3-1) [/b]

Rematch på mötet 2003, en publikfriande holmgång som gick över tre ronder. Werdum vann då, men är trots det inte favorit. Napao har på sin korta karriär lyckats nå lika många höjder som djup. En av de sämsta UFC-debuterna någonsin, följt av tidernas mest otippade KO, varefter han torskade titelchansen mot Couture. Med ett sådant register blir Gonzagas talang svår att bedöma. Werdum befinner sig i skymningszonen han också, sedan den lyckade PRIDE-karriären inte resulterade i mer än en sövande trist poängförlust när han kom till buren. Den här matchen kommer lämna en man till titelstriden, medan den andre får dras med misstankar om att ha varit överskattad hela tiden. Som två jämnt matchade grapplers i världsklass, där ingen har ett givet övertag, lutar mycket åt att dessa brasilianska svartbälten gör upp stående.

[b]Welterweight – Jess Liaudin (12-8-0) Vs. Marcus Davis (18-4-0 ) [/b]

Den här matchen är endast på main card eftersom Liaudin är britt, för att Davis nyligen slog en annan britt, och för att matchen passande nog går inför en brittisk publik. Den ende som kan sätta något slags avtryck i rankinglistorna efteråt är Davis, boxaren som aldrig slutar att förvåna. Hans karriär skulle bli kort, men med tio raka vinster börjar experterna tvivla och hans namn närmar sig sakta topp-10 i welterviktarnas överbefolkade division.

[b]Light heavyweight – Wilson Gouveia (9-4-0) Vs. Jason Lambert (23-6-0) [/b]

Lambert är en dark horse som jänkarna säger. Efter en hygglig men anonym karriär blev han knockad av den då gröne Rashad Evans och var på väg ut, men kom tillbaka med en stjärnsmäll mot Babalu som lämnade gapande munnar efter sig. Äkta vara eller inte? Han har chansen att bevisa det mot Gouveia, som visserligen är en tight grappler och solid fighter, men som aldrig lyckats lägga en stor vinst till sitt namn.

[b] Middleweight – Jorge Rivera (14-6-0) Vs. Kendall Grove (10-4-0 ) [/b]

Det såg bra ut för den ”ultimata fightern” Grove innan han fick spö av kanadensiske journeymannen Patrick Cote, och över en natt förvandlades till exponerad TUF-hype. Rivera som har alla verktygen, i synnerhet stående, men som aldrig fått till det i karriären, har sitt livs chans att göra sig ett namn igen. Goda chanser till en teknisk och underhållande slugfest med två kreativa thaiboxare, vilket motiverar varför matchen petades in på det TV-sända main card.

[b]Heavyweight – Antoni Hardonk (5-4-0) Vs. Colin Robinson (9-3-0) [/b]

Hur hamnade Hardonk i UFC och inte K-1 HEROS? En färgstark profil med stående kvaliteter i världsklass borde passat perfa i den japanska ringen där de inte bryr sig för mycket om taskiga records och bristande markgame. Fjärde matchen i buren blir det för holländaren, där han serveras en brittisk slagskämpe som gärna står upp och vevar. En sista chans för Hardonk att visa varför Dana White tyckte att han var värd pengarna.

[b]Welterweight – Paul Kelly (7-0-0) Vs. Paul Taylor (8-2-1) [/b]

Två britter i en match som borde få igång publiken sådär som bara britter kan komma igång när det är intern uppgörelse mellan landsmän ifrån olika städer. Taylor har händerna, viljan och saknar självbevarelsedrift. Kelly är aggressiv och gillar att slå folk. Mötet mellan de två Paularna, kan inte sluta utan blodspill.

[b]Middleweight – James Lee (25-2-0) Vs. Alessio Sakara (15-6-1) [/b]

Italienaren Sakara förlorar matcher han borde vinna, men har å andra sidan aldrig haft en tråkig fight vilket förklarar varför han får sitt kontrakt förlängt hela tiden. För Lee är det UFC-debut som gäller, och hans snygga record vittnar om en rutinerad fighter, även om segrarna radats upp i mindre ansedda shower mot nonamers. Måtte Paulo Roberto (och resten av oss) äntligen få se Sakaras fina boxning som han hoppades få se sist.

[b]Lightweight: Per Eklund (14-2-1) Vs. Sam Stout (13-3-1)[/b]

Sist men långt ifrån minst – förste svensken kliver in i UFC-buren vilket borde vara skäl nog för alla att kolla på galan. Det finns en liten, liten chans att matchen visas om den avgörs fort. Med tanke på att Stout är ruggigt vass stående, men högst begränsad på marken, är det inte omöjligt att den här affären avsultas fort. Undertecknad tippar Eklund, rear naked choke efter 1:46.

Text: Andreas Bruzelius

Följ oss på Instagram