HW: Alistair Overeem (32-11-1) vs. Brett Rogers (11-1-0)
Det är lätt glömt att Overeem har Strikeforce bälte i tungvikt. Holländaren har annars gjort det till sitt signum att vara ett ständigt hotfullt element i närheten av eliten, utan att någonsin ta en avgörande seger. Overeem kännetecknas även av sin vilda formkurva, där K-1-mästare knockas med en gäspning ena dagen, och andra förluster ter sig helt obegripliga. Storväxte bilmekanikerna Rogers lever på den medvind som det medför om man skakar om Fedor Emelianenko ett ögonblick. Med 120 kg kött och en naturlig instinkt i att skada folk, kan man komma långt i amerikansk tungvikt. Med sin tuppkam, bullriga röst och streetattityd, är Rogers än så länge inte mer än dagens upplaga av Tank Abbot eller Kimbo Slice. Titelfighten som stundar får som resultat en lite slumpartad natur. Overeem borde förstås banka stoppningen ur däckbytaren från Chicago inom två minuter. Men champen bär fortfarande på den där genen som skulle göra det möjligt att hamna i vägen för en överhandsslägga, och falla pladask i en hög av förvåning.
HW: Andrei Arlovski (15-7-0) vs. Antonio Silva (13-2-0)
Den vitryske glaskäken Arlovski har åter bytt tränare, camp och fokus. Hans envishet och viljestyrka, åtminstone på gymmet, är beundransvärd. Ingen tror dock att någon justering i hans dagliga work out, kan ändra på faktumet att han är extremt lättknockad och har skenat nedför en brant utförsbacke sedan glansdagarna i UFC. Man kan inte bli sänkt gång på gång utan att börja tvivla, och Arlovski är långt förbi det stadiet. Alla motståndare vet vilka svagheter de ska sikta på, vilket ibland döljer faktumet att Arlovski är synnerligen farlig när han attackerar. Den en gång så hyllade jättefoten Silva är inte riktigt cerebral nog att knalla över Arlovskis svagheter, men snabb och smidig nog att kunna dansa jämnt med vitryssen. Båda har för övrigt ett mycket underskattat markgame, som de helst döljer bakom drömmen om att bli boxare.
MW: Ronaldo Souza (12-2-1) vs. Joey Villasenor (27-6-0)
Taskig timing att möta ”Jacare” nu. Övergången från grappling till MMA har gått från klarhet till klarhet för Souza, och med sin utklassning av annars så vattentäte Matt Lindland, har han blommat ut till fullo. Det är en typisk match att ta för handelsresanden Villasenor, som gärna spelar rollen av B-fighter mot lokala A-fighters på arenor över hela världen. Men det är också precis den här typen av matcher som lägger tröskel för att komma till UFC eller säkra inkomsten på annat sätt. Jacare har slipat till sin boxning utan att tappa ett dugg av sin överjävliga förmåga att bunta ihop allt han får grepp i. Hur klår man en sån?
LHW: Roger Gracie (2-0-0) vs. Kevin Randleman (17-14-0)
Om man vill se hur hårt någon kan slå, ber man dem puckla på en sandsäck. Vill man ge utrymme för lite mer teknisk variation, ber man dem puckla på Kevin Randelman. Det har gått tio år sedan monstret var lika farlig som han ser ut. Sedan dess har Randleman försörjt sig på jobbet som dörrvakt med stora muskler och hett temperament. En perfekt värdemätare för en kille som Roger Gracie, som behöver bända av lite fler armar innan Dana White behagar lyfta luren.
