Websidan för lördagens gala är nästan mer flådig än cardet. ( http://100.ufc.com/ ifall ni har missat). Stiliga grejer. Med det sagt så är det en hel del stiliga män i buren också. Låt oss därmed fokusera på dem.
HW title: Brock Lesnar (3-1-0) Vs. Frank Mir (12-3-0)
Vill man vara cynisk (och det vill man), handlar den här fighten om två relativt otestade män med potential att bli mer. Lesnars sänkning av den 46-årige ångbåten Couture var inte det styrkebesked om bredd och talang som hans mest passionerade fans hävdade. Detsamma kan sägas om Mirs boxningslektion med det som fanns kvar av pansarkryssaren Nogueira. Men dock, varsin seger över varsin åldrade och trött legend, och vips hade vi världens två bästa tungviktare. (Undantaget den där ryssen som officiellt inte existerar). Allt enligt hypen inför det här mötet.
För Lesnar handlar framtiden om att lära sin 140 kg tunga köttmassa att utföra mer varierade konster än vad en genomsnittlig grävmaskin kan göra. Hans boxning är enkel, rak och tung. Hans brottning och markkontroll är tyngre. Allt faller tillbaka på Newtons lagar om kraft och trubbigt våld. Men det kommer inte räcka i längden, vilket Mir visade med sin kneebar sist de möttes. För Las Vegas egen grapplingfantom handlar det inte om teknisk utveckling, han är numera en erkänt skicklig fighter. Men fokus, diet, konditionsträning och skärpa är det tydligen svårare med. Kort sagt kommer vinnaren vara den av de två som har slitit hårdast och prioriterat smartast. En titelkamp som antagligen redan har avgjorts i träningslokalen.
WW title: Georges St-Pierre (18-2-0) Vs. Thiago Alves (22-4-0)
Mindre analysvärdig fight det här. GSP är teoretiskt sett bäst i världen på precis allting, och därmed bättre än alla han möter. Alves skulle drabbas av akut förvirring om han tvingades brottas eller tumla runt på marken med den regerande champen. Han vill antagligen inte spela knytnävarnas schackmatch heller. Den mest värdiga aspiranten till ringnamnet ”Pitbull” har helt enkelt inte teknisk fulländning i klass med superhjälten från Montreal. Men den hårdslående brassen är förbannat stor och stark, och vet precis hur han ska maxa sin fysiska kapacitet i varje attack. Hur smart och begåvad St. Pierre än må vara, så är han högst mänsklig när det gäller stryktålighet. I väntan på en smäll som rubbar Kanadas stolthet, är Alves en marionett i buren. Men om rätt smäll sitter på rätt ställe, kan till och med Matt Serra klubba ner verklighetens motsvarighet till Spindelmannen. Och då kan sannerligen Alves göra det också.
WW: Jon Fitch (22-3-0) Vs. Paulo Thiago (11-0-0)
För att reducera den för publiken förvirrande massan av brasilianska män som heter något med “Thiago”, lades den här matchen som en markering. Thiago den femte i ordningen, är en obesegrad men inte särskilt rutinerad herre. Han har mött ett namn värt att nämnas - Josh Koscheck. Den senare hade lekstuga i buren tills han fick en osynlig uppercut i käften och somnade. Chansen att grovjobbande maskinen Fitch gör något liknande, är försvinnande liten. Fitch vadar igenom stryk och hunsar med människor som ingen annan. Thiago borde inte, med betoning på borde, kunna bli mer än ett fartgupp i den här. Fast skulle han vinna har vi årets Houston Alexander på halsen. Vilket i sig kunde vara festligt.
LHW: Dan Henderson (24-7-0) Vs. Michael Bisping (18-1-0)
Trots ivriga försök att blåsa eld i baken på mötet mellan säsongens coacher av TUF, är det helt okej att ta toalettpaus när den här fighten visas. Gamle ”Hendo” är skapt för att hantera killar som Bisping. Förutsatt att britten inte förvandlar fighten till tre ronder sparring i fördelaktigt tempo, har han inget uppenbara sätt att ta hem det. Hendersons enda svaghet är nämligen att han sällan lever upp till sin förmåga, och ofta nöjer sig med en uppfriskande holmgång som går tiden ut. Det är antagligen en bieffekt av att vara osårbar och överjävligt rutinerad. En slapp Hendo och misstänkt berusade poängdomare ligger bakom majoriteten av hans sju förluster. Man kan bara hoppas att veckorna av terror med torr brittisk humor har fått något att tända, och att det blir åtminstone lite av den ”hatmatch” som man försökt antyda.
MW: Yoshihiro Akiyama (12-1-0) Vs. Alan Belcher (13-4-0)
Den utbuade utvikningsmodellen, och ökända konsumenten av hala hudprodukter, har landat i Amerika. Fenomenet Akiyama ska med andra ord testas i den riktiga världen, fjärran från japansk skumrask och märkligheter. Som något av östlandets GSP är han omänskligt begåvad, inte bara på den judo han uppenbarligen behärskar, utan på alla moment och distanser. Snabbfotad, pricksäker, explosiv. Han blandar flygande armlås med slagserier och får allt att se väldigt enkelt ut. Fast i Japan då. Inte i den ökänt otacksamma buren. Residente dörrvakten Belcher står redo att lyfta ut ännu en tom hype, eller få smaka.
LHW: Mark Coleman (15-9-0) vs. Stephan Bonnar (14-5-0)
En föredettingarnas svanesång eller sista chans, eller nåt. ”The hammer” befinner runt 30 år bortom sin karriärs glansdagar och har bara två saker kvar i oförändrat skick: den raspiga rösten och en vilja av järn. Eller jo, han har kvar exakt samma game som han hade 1996 också. Dessvärre. Bonnar är väl egentligen en talangfull kille med bra BJJ och hyggliga händer, men tycks sitta fast där i mitten av divisionen utan en riktig identitet. En sak är säker, båda två hade verkligen behövt en snygg seger.
LW: Mac Danzig (19-6-1) Vs. Jim Miller (13-2-0)
Okej, då vet vi. Antingen hatar Zuffa veganer i största allmänhet, eller kanske bara Danzig. Av någon anledning tycks de vilja grusa grabbens karriär i ett oglamouröst skimmer. För tredje gången skickas den TUF-vinnande djurrättsaktivisten i händerna på en obesjungen men besvärlig motståndare. Miller syns knappt mot en grå vägg i marknadsföringen, men har ett elakt driv som kan jobba sönder de flesta av divisionens invånare. Danzig har bredd men sällan en vass egg, och mot Miller kommer han få slita som ett djur för att ens det ska märkas.
LHW: Jon Jones (8-0-0) Vs. Jake O'Brien (11-2-0)
Jones har kört MMA i ett drygt år och omnämns redan som framtidshopp i lätt tungvikt. En pigg inspiration för alla medelmåttor i världen. Dessutom ser det alltid ut som att han mest latjar och testar sig fram när han fightas. Och kommer undan med det. Inte fullt lika spännande grapplern O’Brien har hoppat ner från tungvikten för att testa lyckan mot jämnstora män. Och så fick han den här grabben serverad. Jones borde, som vanligt, inte vinna. Men antagligen gör han det bara därför.
MW: Dong Hyun Kim (11-0-1) Vs. TJ Grant (14-2-0)
Grant anses av någon anledning vara en talang som kan bli något mer, någon dag. Oklart varför, han är inte så spännande. Kreative Kim ser däremot ut som en svårslagen mellanboss i valfri Hong Kong-film (ja, han är korean och nej, det klassas inte som rasism). Dessutom är ”Stun gun” skäl nog att heja på honom. Sjukt bra ringnamn.
LHW: CB Dollaway (9-2-0) Vs. Tom Lawlor (5-1-0)
Dollaway ska ha en eloge för att han valde Doberman istället för en variant av Bullterrier när han sökte en djurisk förebild för sitt ringnamn. Lawlor ska ha ett höjt ögonbryn för att han kallar sig ”Filthy”. Båda är brottare, från den där TV-serien som man alltid lovar sig själv att sluta glo på.
LW: Matt Grice (10-2-0) Vs. Shannon Gugerty (11-3-0)
Undrar om Gugerty åkte på smeknamnet “Shannon Doherty” när han var liten. Kunde eventuellt förklara varför han började fightas. Den funderingen kan eventuellt även förklara det generella intresset för den här fighten.
