Inför UFC 136

LW title: Frankie Edgar (13-1-1) vs. Gray Maynard (10-0-1)

Lättviktskungarna ryker ihop, tredje gången gillt, och om resultat var allt som räknades, hade den här matchen varit en av de största i UFC-historien. Två män vars records endast blivit fläckade av varandra, överlägset dominanta i divisionen efter att ha rensat ut alla tänkbara utmanare. Rent sportsligt är det svårt att finna en högre nivå av fighting. Enda anledningen att världen inte stämt in i ett unisont halleluja inför den stundande drabbningen, är att MMA är och förblir lika mycket showbusiness som idrott. Och när det kommer till underhållningsvärde, blir herrar Edgar och Maynard inte alltid hyllade. Den brottarstarka duon illustrerar den minimalistiska effektivitet som sporten har utvecklats till. Jakten på avslut har hamnat i skuggan av positionskontroll, killer instinct har ersatts av disciplinerat fokus.

Tjugo matcher i UFC, där sjutton gått till domslut, påpekar klagomuren. Tjugo matcher där ingen utomstående lyckats besegra dem, är ett sunt motargument. Ingen kan förneka att toppstriden i UFC:s djupaste och mest talangfulla viktklass, står där välförtjänt. Hur de än tog sig dit. Maynards buffliga styrka, stryktålighet och stabilitet är en naturkraft som ingen man under 70 kg lyckats hejda. Endast Edgar, med sin felfria timing och ettriga snabbhet, har lyckats dansa undan från anstormningen, och kontra med tillräcklig precision för att sno ronder. Undantaget den dramatiska förstaronden i andra mötet, då Maynard skickade iväg 97 svingar efter en stapplande och halvt utslagen Edgar, har i stort sett varje rond varit den andra lik. ”The bully” driver med kraft, slagstyrka och tyngd. ”The answer”, steppar runt, prickskjuter med rappa och poänggivande slag, och förlitar sig på reaktionssnabbhet för att jämna ut brottningsduellen. En fascinerande styrkemätning av fysiska förmågor och atletisk kapacitet, om än något förutsägbart. Med åtta ronder bakom sig, har Edgar fördelen av att ha vunnit de senare, vilket antyder en starkare utveckling. I gengäld är det Maynard som besitter kraften att faktiskt avgöra.

FW title: Jose Aldo (19-1) vs. Kenny Florian (14-5)

Om titelstriden i lättvikt har svårt att bjuda på överraskningar, är det en helt annan historia i fjädervikt. Efter en märkligt sent påkommen resa ner i divisionerna, har tekniska geniet Florian slutligen landat tre viktklasser ner från där han började. Det kan framstå som allt han behövde göra, då råstyrka och brottarbas är det enda Massachusetts främste har saknat. Med bildskön thaiboxning, BJJ i världsklass och oktagonens mest skarpsinta fight-IQ, har Florian lyckats hävda sig ända upp i mellanvikt. Mot jämnstora män borde det bara gå ännu bättre. Ekvationen hade varit så enkel, om inte viktminskningen inneburit mindre försprång i teknik och snabbhet. Fjädervikten är rikligt befolkad av kompletta fighters som må sakna brottardriv från helvetet, men vars hastighet i gengäld är högre. Och ingen är snabbare än underbarnet Aldo. Den brasilianske fantomen står värdig bredvid kollegorna Silva, St. Pierre och Jones som någon vars förmågor går bortom mänskliga begränsningar. Aldo fightas med samma tekniker som alla andra. Han gör det bara snabbare, bättre och med en lekande spontanitet som tillåter oförutsägbarhet och improvisation. Undantaget mästarens konditionskollaps i försvaret mot Hominick, har han över huvud taget aldrig varit i farozonen eller blivit kontrollerad av någon. Florian, som har varit en matador genom hela sin karriär och överlistat större och starkare män, möter nu ett väsen av helt andra krafter. En fascinerande uppgörelse mellan burens mest intellektuella fighter och en fysisk naturbegåvning utöver det vanliga.

MW: Chael Sonnen (25-11-1) vs. Brian Stann (11-3)

Välkommen till Texas och det mest republikanska som skådats sedan Bush var president. I ett märkligt möte, som ur marknadsföringssynpunkt funkar oväntat bra, har UFC tussat ihop två killar som spelar för samma lag. Sonnen, en reklampelare för amerikansk individualism och rätten att ta sig rättigheter, älskar att vara dryg och självgod. Men den skrävlande brottaren är intelligent och ytterst medveten om hur han ska välja vänner och fiender. Inför fighten mot Stann, en dekorerad krigsveteran med stars’n’stripes i ådrorna och världens rakaste käkben, har Sonnen listigt valt att hylla sin motståndare istället för att köra trash talk. I en fascinerande kampanj har matchen målats upp som ett slags teamwork, där Sonnen solar sig i glansen av Stanns cred istället för att bli bad guy. De karlakarliga mellanviktarna ska gemensamt visa alla fjollor hur riktiga män slåss. Det kan verka som ett märkligt upplägg, men Sonnen har lyckats sälja in det totalt, vilket förtjänar ett MVG i kreativitet. Bortom alla hyllningstal om patriotism, politiska värderingar och kärleksförklaringar, skymtar en fight som egentligen borde vara rätt ojämn. Stann är en hygglig boxare, men släpar kraftigt efter med allt annat. Betydligt mer rutinerade Sonnen, som slipper noja för de submissions som är hans svaghet, har gott om alternativ för hur han ska utnyttja luckorna i Stanns game. Innan han levererar ett osande tacktal till landshjälten efter segern. Förstås.

LW: Melvin Guillard (29-8-2) vs. Joe Lauzon (20-6)

Gott om mänskliga kapplöpningshästar i konfrontation med listiga tänkare på lördagens card. I den här lättviktshistorien bidrar Guillard med oljade, explosiva muskelfibrer som besitter hårresande skadeverkan. New Orleans hårdhänte brottarslugger har bland annat noterat två KO:s när han dragit till motståndare i kroppen, vilket är rätt ovanligt. Utöver det har sjutton olyckliga män fallit ihop med svår skallebank och yrsel. Guillards enastående fysik tillåter honom att göra sådana saker, och medför även att han är snudd på omöjlig att hålla nere eller positionskontrollera. Tekniskt begränsad och impulsiv, är ”The young assasin” fortfarande mottaglig för submissions, men det blir allt svårare att få till ett läge att dra dem. Det innebär både goda och mindre roliga nyheter för Lauzon, vars game och karriär bygger på kreativ fighting med mer hjärna än kropp. Den gänglige ”J-Lau” har alltid fått publikstöd för sin spontana och aktiva stil, men brukar stå maktlös inför stabila, fysiskt starka fighters med en vattentät plan. Lauzons bästa stunder har skett i scrambles och i rörelse, där han sett lägen för avgörande mitt under virvlande positionsbyten. Blir Guillard oförsiktig och slarvig kan sådana lägen uppstå, vilket ger Lauzon ett litet hopp om att inte bli totalt utplattad på ren fysisk dominans.

FW: Leonard Garcia (15-7-1) vs. Nam Phan (16-9)

Endimensionelle brawlern Garcia är känd för två saker. Dels att han alltid, oavsett motståndare och matchbild, försöker vinna på knock från det att han stiger in i buren tills matchen är slut. Och dels att denna något primitiva stil faller domarna så mycket i smaken att han tilldelats flera obegripliga poängvinster. Eftersom UFC gillar att skipa egen rättvisa och inte har överdrivet mycket förtroende för kommissionernas tillsatta domare, lägger man ibland returmöten på matcher som ansetts orättvisa. Det här är andra gången på raken som Garcia blir tilldelad en sådan match. I första mötet med Phan var det boxningsmatch hela vägen, där den mer tekniske Phan träffade mest och blev träffad minst. Valet att belöna Garcia med seger trots detta, bottnar i den ökända ”oktagonkontrollen”, som ger pluspoäng till den som går framåt. Blir lördagens möte en repris kommer domarna sitta hett till, med Texasbon Garcias hemmapublik från ett håll, och kritikerna på Sherdog från det andra. För samtliga iblandade hade det nog varit trevligare med ett avslut.

MW: Demian Maia (14-3) vs. Jorge Santiago (23-9)

Få karriärer har gjort så märkliga helomvändningar som Maias. Den brasilianske BJJ-ikonen kom till UFC beväpnad med renodlad grappling och ett oskuldsfullt nyfiket sinne för MMA. Fem killar på raken blev överkörda och utdragna på lås efter lås, och en helt ny genre av fighter var född. Sedan kom Marquardts köttiga knytnäve och förstörde allting. Efter den dramatiska knockouten har Maia gått fem decisions på raken. Sällan syns längre några dödsföraktande dykningar på lås och svep, och den rena BJJ-stilen har allt mer spätts ut med boxning. En önskan om större idrottslig bredd, eller förlorad identitet? Ett ämne för en längre diskussion. I vilket fall väntar Santiago, som likt sin landsman baserade karriären på grappling, innan han fick smak på att utdela trubbigt våld. Kan bli en rafflande markduell, kan bli tre ronder tvivelaktig brasseboxning. Säkert är att båda är i akut behov av att leverera en stark prestation för att få behålla jobbet.

LW: Anthony Pettis (13-2) vs. Jeremy Stephens (20-6)

Pettis, han den där som hoppade mot burgaveln och Matrix-flygsparkade en kille i skallen, var förra årets sensation. Efter en framgångssvit i WEC som slutade med bälte runt midjan, medförde flytten till UFC höga förväntningar och hopp om en utmanare till tronen. Dessvärre hade ångvälten Guida andra planer, och tryckte till Pettis och hans kreativitet med gamla hederliga brottarmetoder. Dags för lanseringsförsök nummer två, och den här gången får WEC-kometen möta en striker istället. Huvudjägaren Stephens är okomplicerad men farlig. En passionerad slugger med sadistisk entusiasm, en släng av brottning och ingen jiu jitsu alls. Mer enkelspårig än Pettis repertoar, men fullt tillräcklig för att bjuda på en lovande fight.

HW: Joey Beltran (13-5) vs. Stipe Miocic (6-0)

Något anonym tungviktsmatch mellan debuterande kickboxaren Miocic och oglamouröse grovjobbaren Beltran. En hygglig gissning är att Cro Cops efterföljare Miocic kommer dela ut kopiöst med spö till den stryktålige och viljestarke ”Mexecutioner”, innan tröttheten kickar in och matchbilden tar slumpartade vägar.

FW: Tiequan Zhang (18-1) vs. Darren Elkins (13-2)

Mannen som blivit fanbärare för Kinas växande MMA-kultur går upp mot en hyggligt allsidig amerikan vars record ser tjusigare ut än vad det är. Kvalitetsmatch oavsett.

MW: Aaron Simpson (10-2) vs. Eric Schafer (13-5-2)

Schafer kallar sig ”Red”, eftersom han har rött hår. Det här är för övrigt tredje gången han får en chans att etablera sig i UFC. Brottaren Simpson kallar sig ”A-train” eftersom han har mer testosteron i sig än vad man lagligt skulle få igenom tullen på Arlanda. Rödtotten har inte fått en tacksam comebackmatchning.

MW: Steve Cantwell (7-4) vs. Mike Massenzio (12-5)

Sista chansen för två killar som båda torskat sina senaste tre i oktagonen.