UFC kommer till Atlanta med ett klent main event, men desto starkare undercard. Tio matcher som håller hög och jämn klass hela vägen ner till slutet. På vägen kan man glädja sig åt Skandinaviens främste, som för första gången befinner sig på main card med garanterad plats i teverutan.
Om galan skulle ha ett inofficiellt tema hade ”brawler mot tekniker” passat in ganska väl. Men framför allt är cardet en snygg uppvisning av matchmaker Joe Silva, som fått till intressanta fighter trots att den främsta eliten inte finns med. Istället bjuds publiken på relevanta matcher för vem som får en titelchans om ett år eller så.
Light heavyweight: Chuck Liddell (21-5-0) vs. Rashad Evans (16-0-1)
Kvällens givna dragplåster Liddell har torskat en match för mycket. Auran av oövervinnerlighet har bleknat och kvar finns en man som fortfarande kan hänga med, men som står med tårna i karriärens utförsbacke. Tråkiga fighter har han däremot aldrig, och bara det förtjänar platsen som affischnamn. Mindre rolig är brottaren Evans, en man som trots sitt snygga record aldrig lyckas skaka bort kritiken. UFC gör inte saken bättre genom att lista hans styrka som ”nedtagningar och nedtagningsförsvar”. Två egenskaper som garanterat inte avslutar matcher. Positionskontroll är den främsta egenskapen hos ”Sugar”, och hans stil blir därefter. En trött ”Iceman” som läggs på rygg i tre ronder hade kunnat sabba festen, men en slugfest känns lika trolig.
Light heavyweight: Rich Franklin (25-3-0) vs. Matt Hamill (6-1-0)
Döv brottare möter före detta mellanviktare med permanenta blåtiror. Gör en analys på det scenariot. Franklin har flyttat upp en viktklass eftersom tröskeln Anderson Silva är för hög, och kommer inte längre kunna falla tillbaka på det övertag i fysik han normalt sett har. ”Ace” har däremot sina kunskaper intakta, i form av ett komplett game med lika delar boxning och submissions. Hamill är ett monster till brottare med matchande monsterfysik. Mycket mer kan inte UFC:s enda veteran ifrån paralympics skryta med. Om inte Franklin hade hoppat upp nio kg hade det här varit en missmatch av stora mått.
Welterweight: Karo Parisyan (26-5-0) vs. Yoshiyuki Yoshida (10-2-0)
En trevlig nyhet för alla som tycker judo i buren är en fröjd att skåda. Det intressanta med den här kollisionen är att både ”Heat” och ”Zenko” är bortskämda med att kunna kasta sina motståndare som trasdockor. Det kommer inte gå lika lätt i UFC:s första riktiga toppmöte mellan judokas i världsklass. Doldisen Yoshida har kassa odds eftersom få vet hur bra han är, men detta är långt ifrån en promenadseger för burens stöddigaste armenier. Räkna med clinchdueller som inte någonstans liknar vad man brukar se.
Middleweight: Dan Henderson (22-7-0) vs. Rousimar Palhares (17-1-0)
“Toquinho” drog ut veteranen Salaverry och vaknade upp nästa morgon som stjärnskott. Det gick fort det där, för även om hans record är snyggt att se på, kom alla de där segrarna mot landsmän hemma i Brasilien. En överjävlig grappler är han förvisso, men än har han inte visat mycket mer. 38-årige ”Hendo” är överjävlig i största allmänhet och kunde blivit världens mest framgångsrika fighter om han varit mer stabil i sina prestationer. Ena stunden är den gamle brottaren osårbar, orubblig och felfri i alla viktklasser upp till tungvikt. I nästa match tycks han halka på ett mentalt bananskal och tappa bort segrar som borde varit givna. En Hendo kommer spöa livet ur Palhares, den andre kommer torska på submission. Återstår att se vem som dyker upp.
Middleweight: Martin Kampmann (13-1-0) vs. Nate Marquardt (29-8-2)
Största utmaningen hittills för “Hitman”, när han möter mannen utan synliga brister. Nate ”The great” är den störste mellanviktare som går att finna, och i verktygslådan ligger BJJ, brottning och boxning prydligt sorterade. Enda felet hos den store Marquardt är att han förblir något av en första klassens brawler. Det finns sällan någon finess eller tydlig plan bakom hans offensiv, som mest består av ös och muskler. Där, precis där, har den danska stoltheten sin chans. Kampmann har gång på gång visat sig vara en intelligent och taktisk fighter som finner sätt att vinna. Övertaget i hjärnmuskler är vad som kan bärga skandinaviskt guld på lördag. I en brötig frontalkrock däremot, måste en klar fördel ges till den store jänkaren.
Lightweight: Thiago Tavares (17-2-0) vs. Kurt Pellegrino (17-4-0)
För att rida vidare på temat med tekniska fighters och brawlers, är kvällens enda match under 70 kg en fight i samma anda. Tavares är den typen av övermänsklig brasilianare som hade gi på sig innan nappen hade åkt ur munnen. En man som trots sina blygsamma 23 år på planeten, har mer erfarenhet av träning än de flesta han möter. Pellegrino är stöpt i en enklare form. 29-årige ”Batman” är en snubbe som gillar att slåss, och brinner för varje chans att dänga ut stryk. Svårtippat möte tack vare den oförutsägbara naturen i MMA som alltid ger svingande tuffingar en chans, även mot tekniska underbarn.
Light heavyweight: Tim Boetsch (7-2-0) vs. Michael Patt (15-2-0)
På tryggt avstånd ifrån framtida titelmatcher hittar vi cardets svagaste fight, i teorin. Boetsch har en skön stil när han drar iväg muay thai-kombos som inte borde vara möjliga för en man med hans fysik. Den rundnätta formen har dock nackdelen att han antagligen aldrig kan nå upp till divisionens fysiska bestar. Patt är en debutant som enligt klassisk modell har rensat upp i mindre shower runt om i USA.
Welterweight: Dong Hyun Kim (10-0-1) vs. Matt Brown (10-6-0)
Dags att vakna. Sydkorea kan skapa fighters och gör det flitigt. På bara några år har landet gått ifrån lill-Japan till en växande stormakt för MMA-talang. ”Stun gun” Kim är ett framtidslöfte med grund i en lång och framgångsrik judokarriär. Ungefär samtidigt som Kim tränade judo sex timmar om dagen, drack Mike Brown sprit och försökte misslyckas med att uppnå 30 års ålder. ”Immortal” har ett passande ringnamn för en man med en galen livshistoria, och är så badass man kan bli. Men han skulle ha mer framgång i ett utbyte av warstories med Lee Murray, än som framtida titelutmanare. Men, hjärtat hoppas på en jämnare drabbning än vad hjärnan säger.
Middleweight: Jason Lambert (23-8-0) vs. Jason MacDonald (21-10-0)
Mer sluggers i kamp mot teknik. Lambert har gått vägen ifrån en man i storleksklassen flodhäst, till mellanviktare, vilket har givit hans fysik ett lite märkligt utseende. ”The punisher” kan dock få upp bra fart i sin offensiv av boxning och nedtagningar, och fightas på ett oborstat men effektivt sätt. MacDonald ser mer ut som en fitnessguru och har sina bästa stunder på backen. Lite av striker mot grappler, och ett bra test för Lambert i en ny viktklass.
Welterweight: Roan Carneiro (12-7-0) vs. Ryo Chonan (14-8-0)
BJJ-begåvningen “Jucao” hade det tvivelaktiga nöjet att bli utdragen av ett blåbälte i våras, vilket förstärkte bilden av en ojämn fighter som man aldrig vet var man har. En egenskap han delar med pirayan Chonan, vars karriär fortfarande lyfts upp av den där flygande heelhooken på Anderson Silva. Någon av dessa två behöver leverera på lördag, för den andre kommer inte bli långvarig under UFC.s banderoll.
Följ oss på Instagram
Kommentarer