Årskrönika – MMA 2008

2008 – Reality check

2007 blev känt som året av upsets i burar och ringar världen över. 2008 bjöd inte på samma typ av sensationer, men blev det år när både fighters och promotors fick sig en reality check om vad som krävs för att tävla på den högsta nivån. Året när snabbt hypade namn och ärrade veteraner gick i uppförsbacke.

Kevin ”Kimbo Slice” Ferguson, 2000-talets motsvarighet till Tank Abbot, fick den otacksamma rollen att visa hur mycket sporten har utvecklats. En tuff bakgrundsstory och två hårda nävar räckte inte långt mot en okänd journeyman som Seth Petruzelli, och den tunga förlusten punkterade effektivt hoppet om att streetfighters snabbt kunde omskolas till titelutmanare. 4 oktober 2008 dog hypen Slice, tillsammans med den gala som oförsiktigt litade på hans kapacitet som affischnamn.

Andra karaktärer som fick sin hype punkterad under året var Kendall Grove, Gabriel Gonzaga, Roger Huerta, Alexander Houston, Matt Serra och Brandon Vera. Karriären är inte över för någon av dem, men deras namn knappast kommer synas på affischerna under 2009.

Samtidigt skapades en ny generation med stora förhoppningar på sig. Den snabba vägen ifrån nobody till ett namn som förväntas ta titlar och erövra världen, inkluderar Amir Sadollah, Efrain Escudero, Cain Velasquez, Junior Dos Santos, Eddie Alvarez och i synnerhet Brock Lesnar. Inför 2009 är det dock inte riktigt samma pool av stjärnskott som tidigare, kanske en konsekvens av förra årets väckarklocka.

Gamla favoriter och mästare som Matt Hughes, Wanderlei Silva, Tito Ortiz, Randy Couture och Antonio Rodrigo Nogueira upplevde ett tungt år där många fans sentimentalt konstaterade att tiderna förändrats. Hjältarna ifrån åren när UFC och Pride tävlade som mest, har fått allt svårare att hävda sig mot en ny och hungrig generation.

De stora vinnarna under året, var de fighters som befinner sig på toppen av sina karriärer. Varken nykomlingar eller slitna veteraner, men etablerade och rutinerade namn, vars kroppar fortfarande håller. Precis samma gäng som hade ett hopplöst 2007 med andra ord. Förra årets stora vinnare var Anderson Silva, BJ. Penn, George St. Pierre, Fedor Emelianenko, Miguel Torres, Rashad Evans, Gegard Mousasi och Frank Mir.

En kollektiv framgångssaga syntes i damernas division. Framgångarna bottnade visserligen endast i två namn, Gina Carano och Cristiane ”Cyborg” Santos. Men kan två damer få världen att bry sig, står inget längre ivägen för mer jämlikhet i sporten. Publiken har sagt sitt, och de vill se damerna göra upp.

Politisk karta som förr

2008 blev året när en gammal ordning inrättades på den politiska kartan. De två supermakterna USA och Japan har ännu en gång delat upp talangen mellan sig, och lägger upp för eviga diskussioner om vilken arena som har bäst fighters. Det är UFC vs. Pride i repris, fast Pride numera har ersatts av i FEG:s nysatsning Dream och till en mindre del av World victory roads Sengoku.

Det var undrer året som gick, som guldruschen för nysatsningar på den amerikanska marknaden kom av sig. Först havererade MMA-ligan International Fight League (IFL). Dubbad som utmanare till UFC när den skapades 2006, blev det allt mer en kamp för överlevnad när teamkonceptet aldrig fick grepp om den amerikanska publiken. 16 maj 2008 hölls den sista galan i Connecticut, och i skrivande stund pågår utförsäljningen av de sista tillgångarna som ligan har kvar efter sina två år i branschen.

Undergången för IFL kom inte som en större överraskning. Däremot var bergochdalbanan ProElite föremål för oväntade sensationer och katastrofer under en hektisk tid. Aktiva under samma tidsperiod som IFL, den era som präglades av att Japan tappade publik och sin roll som utmanare, började ProElite blygsamt. Mindre galor över hela världen köptes upp eller investerades i, som Hawaiis ICON, Storbritanniens Cage Rage, Sydkoreas Spirit MC och de amerikanska King of the Cage, ShoXC och flaggskeppet EliteXC.

Bredden på nätverket ProElite var unikt i MMA-historien, och kostade därefter. Runt sommaren 2008 hade ProElite en skuld på 55 miljoner dollar. I en sista kraftansträngning för att rädda situationen, lyckades man få in det främsta eventet EliteXC på CBS. Galan ”Primetime” 31 maj slog alla tidigare tittarrekord. Men insatsen kom för sent och gav inte tillräckligt tillbaka, och i november kollapsade ProElite för gott. Troligtvis är EliteXC som event ett minne blott, även om männen bakom ProElite fortfarande är verksamma och kan komma att dyka upp i andra satsningar, som sportkanalen ESPN:s egen MMA-gala med debut 2009.

2008 såg även slutet på hypen om M-1 Global. Som en hoppfull utmanare efter att Pride gick i graven, utlovade samarbetet mellan ryska M-1 och amerikanska managern Monte Cox att bli en stark aktör på marknaden. Det började imponerande på Yarennoka, ett samarbete med FEG på nyårsafton för ett drygt år sedan. Sedan dess har ambitionerna sänkts rejält. Cox kör numera främst sin egen gala Adrenaline i Chicago, och M-1 har återgått till mindre events även om de fortfarande försöker slå igenom internationellt.

Det enda undantaget ifrån regeln är förstås Affliction, klädmärket som gick ifrån att vara stor sponsor för fighters, till att bli en egen promotor. Till skillnad ifrån de promotors som gick under 2008, satsade klädmärket på toppen direkt. Stora namn, påkostad marknadsföring och en satsning utan utrymme för misslyckande. Debutgalan ”Banned” 19 juli blev en framgång, men snart rapporterades det om nedskärningar, lägre löner och en oviss framtid. Nästa gala ”Day of reckoning” 24 januari, är det avgörande andra eventet i den nya aktörens historia, ett event som helt kommer att avgöra om de blir kvar i branschen eller går samma väg som IFL, ProElite och de andra hoppfulla utmanarna till UFC.

Den japanska scenen har samtidigt rest sig ur askan efter Pride. FEG:s satsning Dream växer för varje event och har särskilt i västvärlden börjat ta rollen av Pride 2. Lättviktarnas division är en fullvärdig utmanare till UFC:s motsvarighet, och även de andra divisionerna bjuder på kvalitet. Dream har dock fortfarande ekonomiska problem som lite oroande mycket påminner om vad som händer med Pride. Fighters för inte betalt, den japanska marknaden och publiken är skeptisk, och orosmolnen samlas. Samtidigt går Sengoku starkt på hemmaplan, trots att fightcards med nästan enbart japanska namn, helt saknar support ifrån västvärldens publik.

Hedersomnämnade

Vissa episoder förtjänar sin egen minnesstund, av olika skäl. Saknaden efter avlidne Evan Tanner, en av UFC:s mest omtyckta veteraner, skapade en sällan skådad sorg världen över. Det var egentligen första gången som sporten förlorat en fighter av stor historisk betydelse.

Kanadensaren Kalib Starnes blev årets mest utbuade och hånade fighter, sedan han i tre ronder sprungit ifrån Nate Quarry i en löprunda till match som saknar motstycke. Inte blev det bättre sedan Starnes förklarat sitt agerand med att 10.000 dollar inte var värt risken att få stryk.

Tyler Bryan och Shawn Parker, två helt okända fighters som möttes i lika okända ”Legends of fighting” i maj, skrev historia. Inför en chockad och förvirrad gästdomare i karaktären Shonie Carter, knockade Bryan och Parker varandra samtidigt efter några sekunder. Ännu mer bisarr blev scenen när de både signalerade att de gav upp, omedvetna om att motståndaren låg utslagen en meter bort. Matchen dömdes till no contest.

Gänglige Corey Hill fick den tvivelaktiga äran att stå för årets mest skräckinjagande skada. Lättviktaren sparkade av sitt eget ben mot Dale Hartt på UFC:s event ”For the troops”. Trots dinglande fot som hängde löst i bara huden, fortsatte matchen några sekunder och gav kväljningar till publik och tittare, då domaren missat vad som hänt. Hill uppges vara på bättringsvägen och har valt bort rullstolen för kryckor. Minst 12 månaders rehabilitering är prognosen.

Följ oss på Instagram