Inför Strikeforce

MW: Robbie Lawler (16-4-1) vs. Jake Shields (22-4-1)

Dåvarande welterviktaren Lawler presenterade sig som ett framtidslöfte i UFC och blivande publikfavorit. Men sedan kom förluster som motiverade ett steg upp i viktklasser, med ännu en förlust som resultat. ”Ruthless” fick sparken och glömdes bort. Sakta byggde han upp sig via enstaka matcher till något större och bättre än tidigare. Idag har Lawler nått sin peak och etablerat sig som en fysiskt svårhanterlig boxare. Fortfarande syns inte mycket till jiu jitsu, men hans stående game är endast i skuggan av Anderson Silvas, med fem raka KO-vinster mot meriterat motstånd i de senaste.

Shields är passande nog ett fenomen på BJJ som inte gillar slagväxling. Han har stoppat de senaste sex han har mött, fyra av dem på submission. Ett utpräglat stilmöte mot Lawler var en fantasieggande tanke som bara krävde detaljen att Shields bytte upp sig en viktklass. På jakt efter nya utmaningar gick Shields med på detta, vilket ledde till fighten på lördag. En sympatisk virtuos på grappling som väger lite för lite, mot ett aggressivt monster. Det känns väldigt UFC 1993.

HW: Andrei Arlovski (15-6-0) vs. Brett Rogers (9-0-0)

Om den vitryska kamphunden Arlovski hade en haka av stål och en skarpare blick för taktik och timing, hade han varit världens bästa tungviktare idag. Men hans väg har kantats av märkliga beslut, klantigheter och en haka som inte kan ta smällen för de misstag som begåtts. Rogers är inte mer än en väldigt stor man med tunga händer som kan ta kopiöst med stryk. Arlovski befinner sig i ett annat solsystem av motstånd jämfört med killarna som Rogers har mött. Men som sagt, taktik och timing, och den där hakspetsen som gärna sticker ut för långt. Allt kan hända.

180 lbs: Nick Diaz (19-7-1) vs. Scott Smith (16-5-1)

Smith är en promotors dröm, och Strikeforce vet det. I Smiths endimensionella, och allt mer mörbultade hjärna finns bara en växel. Ständigt framåt, med fullt förtroende för sina nävar och sin förmåga att absorbera trubbigt våld, levereras samma gameplan varje gång. Pålitligt, tryggt och i regel med en spektakulär finish som resultat. Karln förtjänar sin lön. Uppkäftige Diaz är egentligen ett utmärkt exempel på teknisk bredd och variation, men hans stolthet kräver i regel en liknande gamplan som den Smith har. Har man redan knockat Lawler och Shamrock, varför backa mot Smith? Svaret heter svart bälte i BJJ, trygg inkomst och säkra vinster, men sånt lyssnar man inte på i Stockton.

MW: Phil Baroni (13-10-0) vs. Joe Riggs (29-10-1)

Nämen sedär. Två kaxiga snubbar med överskott av hormoner i kroppen, enstaviga uttalanden och en förkärlek för att slå folk på käften. Man börjar ana ett tema för kvällen. I en teoretisk, alternativ verklighet, är ”Diesel” Riggs tekniskt slipad och en naturbegåvning på alla aspekter av fighting. Men när det väl ska till, brukar matchbilden bli slugfest varje gång ändå. Baroni som ursprungligen är brottare, har glidit in i samma smala fack och förväntar sig antagligen en hederlig holmgång han också. Ingen i St. Louis lär klaga.

LHW: Kevin Randleman (17-12-0) vs. Mike Whitehead (23-6-0)

En gång i tiden var han champ i UFC, därefter fruktad i Pride, följt av en respektabel motståndare, vilket övergick till att vara en trygg seger mot en kille som aldrig hade en gamplan. Berättelsen om Randleman går stadigt utför. Världens mest otursdrabbade och missriktade fighter. Han har fysiska gåvor som inte är av denna värld, lika snabb som råstark och uthållig som få. Men vad hjälper det när alla muskler trampar vatten utan plan eller riktning? Whitehead gör det bästa av sina förutsättningar och har hygglig bredd, men kommer aldrig bli en stjärna. Välmatchad kamp med alla ingridienser för att bli rätt tråkig dessvärre.

Undercard:

•Rafael ”Feijao” Cavalcante vs. Mike Kyle*
•Josh Bumgarner vs. Jesse Finney
•Tyron Woodley vs. Sal Woods
•Lucas Lopes vs. Scott Ventimiglia
•Pat Benson vs. Dave Cochran
•Booker DeRousse vs. James Wade

Följ oss på Instagram