Artikel

Judo – En liten historielektion

Judo är en välkänd och respekterad kampsport som gjort sig känd genom tiderna som tävlingssport och självförsvarsteknik. I dag är den grund till många moderna kampsporter och grenar inom dessa. Men var kommer originalet ifrån, den ursprungliga judon, och vad har det fått för betydelse?

Judo är japanska och betyder ”Den följsamma vägen”. Enligt grundfilosofin går judo ut på att hitta ett flöde mellan sinne och kropp, att använda fysikens lagar för att på smidigast och effektivast sätt fälla, kasta eller hålla fast sin motståndare. Tekniker kan delas upp i kast, fasthållningar, armlås och halslås. 

För att förstå judo, måste vi lära oss lite om jujutsu. En av de vanligaste ursprungshistorierna är att tre herrelösa samurajer, så kallade ronins, fick lära sig jujutsutekniker av en man från Kina, vid namn Chin Gempin (1582-1674). Dessa tre ronins ska ha åtagit sig uppgiften att lära sig mer om kampkonsten och efteråt grundat sina egna stilar. Därifrån sägs sedan enligt vissa, att jujutsun är sprungen. Ytterligare en spekulation till jujutsuns uppkomst är att den härstammar från kamptekniken kumiuchi, som den japanska militären tränade under 1190-talet. Under ledning av samurajerna ska denna form av sumoliknande kamp sedan ha utvecklats till jujutsu.

Oavsett vad som stämmer så är jujutsu en väldigt gammal metod för närstrid. Använd av samurajen, utvecklad för både obeväpnad men också beväpnad kamp i form av kortare svärd och knivar, i en del fall även riktad mot motståndare i kroppspansar. I grunden finns här olika sätt att besegra sin motståndare, så som strypgrepp, hårda kast, svärds- eller knivhugg, lås mot golv och väggar, armlås, fingerlås och mera. Med andra ord, en metod inriktad på ren strid. Tekniker för jujutsun hade varit kända sen tidigare, men i slutet av 1600-talet började kampsporten systematiskt läras ut och utövas. Under historiens gång öppnade flera olika skolor grundade av jujutsumästare, varje mästare hade sin egen tekniktolkning, skulle man kunna säga.

Men var kommer judon in i allt det här? Det hela börjar med en ung man vid namn Jigoro Kano (1860-1938). Jigoro var som ung ganska svag, vilket gjorde honom till ett enkelt byte för skolans mobbare. Efter tillräckligt mycket stryk fick Kano nog och bestämde sig för att börja träna jujutsu. Under den här tiden var jujutsu inte särskilt populärt i Japan längre, sedan samurajens förfall.

Det spelade för den unge Jigoro ingen roll, han talade med en så kallad ”bensättare”, en sorts dåtida kiropraktor, som tog honom till en jujutsumästare. Jigoro visade sig vara mycket duktig. Han utmärkte sig under de år han tränade på de olika jujutsuskolorna i Japan och blev till slut själv en erkänd och respekterad kämpe inom kampsporten. Snart skedde dock det som skulle förändra kampsportsvärlden för en lång tid framöver.

Jigoro var långt från nöjd med jujutsun och hade sina egna idéer om en kampsport som yttrade sig något annorlunda i sin karaktär. De olika teknikerna och metoderna som fanns inom jujustu gjorde Jigoro Kano osäker på vad som egentligen var det rätta utövandet av kampsporten och dess tekniker, och bestämde sig för att leta reda på den gemensamma nämnaren för kampsporten, den essentiella grunden. Han kom fram till att det viktigaste, det som kampsporten bygger på måste vara att använda kombinationen av mental och fysisk energi på effektivast sätt. Jigoro förklarar:

”Med denna princip i sinnet, gick jag återigen igenom alla metoder för attack och försvar jag hade lärt mig, och behöll endast de som stämde överens med principen. De som inte stämde överens övergav jag, och ersatte dessa med tekniker som stämde överens med principen. Den kropp som resulterade av alla tekniker tillsammans, som jag döpte till judo för att skilja denna från dess föregångare, är vad som lärs ut på Kodokan.”

Någon gång mellan åren 1860–1882 utvecklade Jigoro Kano det som idag kallas för judo. I grunden är det en blandning av shinyo-ryu jujutsu, kito-ryu jujutsu, och sumotekniker.

1882 grundade Jigoro Kano den första judodojon, Kodokan Judo, inuti Eishoji templet i Tokyo. Ju betyder ungefär på svenska ”följsam”. Do betyder ”principen” eller ”väg”. Judo blir då alltså ungefärligt översatt till ”den följsamma vägen”, och Kodokan direkt översatt ”skolan för studerande av vägen”. Så fokus ligger helt och hållet på själva vägen, den rätta vägen. Inte bara i praktiken men också i teorin, vilket gör att judo inte blir begränsat till bara en kampsport, utan även kan bli en livsstil. För att förklara den ”följsamma vägen” ger Jigoro Kano några exempel:

”Säg att en man står framför mig vars styrka är tio, och min egen är sju. Om han knuffar mig så hårt han kan, blir jag säkert knuffad bakåt eller omkullslagen, även om jag gör motstånd med all min kraft. Det är att möta styrka med styrka. Men om jag istället för att göra motstånd ger väg för hans knuff, genom att dra undan min kropp och hålla balansen, kommer min motståndare att förlora sin. Försvagad av sin klumpiga position, kommer han inte kunna använda all sin styrka. Den har nu fallit till tre. Eftersom jag håller min balans, är min styrka fortfarande sju. Nu är jag starkare än min motståndare och kan besegra honom genom att bara använda halva min styrka, medan jag håller den andra halvan kvar för något annat syfte. Även om du är starkare än din motståndare, är det bättre att först vara följsam. Genom att göra så, sparar du energi och samtidigt tröttar ut din motståndare.”

”Säg att en man står framför mig. Likt en stock på ena änden, kan han bli knuffad ur balans framifrån eller bakifrån, med bara ett finger. Om jag vid tillfället han lutar sig framåt, sätter armen bakom hans rygg och snabbt sätter min höft framför hans, blir min höft en balanspunkt. För att kasta en person till marken, även om han väger mycket mer än mig, är allt jag behöver göra att vrida min höft något och dra i hans arm eller ärm.”

Detta är alltså exempel på hur man kan besegra en motståndare genom att vara följsam med sin egen kropp eller använda sig av fysiska lagar och hävstångseffekt fälla och kasta sin motståndare. Jigoro menade på att ibland kan det för kast vara viktigare att använda sig av hävstångseffekten mer än att ge vika med kroppen. Vad gäller slagen, sparkarna och strypgreppen inom jujutsun, menade Jigoro på att det inte stämmer överens med ”konsten om den följsamma vägen”, och tog därför inte in det i judon.

Vad är det då för fördelar med judo gentemot jujutsu, kan man fråga sig. Jigoro Kanos exempel låter ju bra i teorin, men fungerar det verkligen i praktiken? Faktum är, att det genomfördes tävlingar i Japan för att mäta de två kampsporterna mot varandra. 1886 hölls ett mästerskap av den japanska polisen för att där se vilken sport som var effektivast och kraftfullast. Polischefen för Tokyodistriktet anordnade tävlingen. Flera jujutsuskolor ställde upp i tävlingen, men publikens fokus låg i första hand på jujutsuskolan Totsuka mot judoskolan Kodokans matcher. Jigoro Kano hade valt ut 15 av sina bästa elever för att delta i tävlingen, bland annat judomästaren Shiro Saigo.

Jigoro_Kano_and_Kyuzo_Mifune

Kano skildrade sina motståndare inom Totsuka som kraftfulla och respekterade, och medgav att hans egna jujutsulärare hade känt sig pressade av att möta kämpar från Totsuka-skolan vid tidigare tävlingar. Men, det gick bra för Kano och Kodokan. De vann nästa alla matcher, förutom några få som blev oavgjorda. Särskilt matchen mellan en stor kämpe från jujutsuskolan Yoshin-ryu och Kodokans Shiro Saigo. Efter att ha tagit mycket stryk och fått utstå många attacker från sin motståndare, avslutade Saigo matchen med att kasta jujutsumästaren så hårt i golvet att han fick en hjärnskakning. Matchen var avgörande för beslutet om vilket kampsport som skulle anses som överlägsen. Det beslutades även att den japanska polisen skulle använda sig av judo som officiell kampsport inom deras polisakademi.

Det har under åren utvecklats olika typer och grenar av judon. Vissa mer utmärkande än andra. Bartitsu, exempelvis, är en sorts judo som utvecklades av engelsmannen Edward William Barton-Wright. Denna herre hade mellan åren 1895-1898 bott i Japan, och tagit med sig kunskaper inom judo och jujutsu hem till England. Av dessa grundade han kampsporten ”bartitsu”, vars namn är en blandning av hans eget och jujutsu. Bartitsun bestod av en blandning av en massa olika kampsporter och försvarsmetoder, så som judo, boxning, savate och tekniker inom la canne, som är läran om hur man försvarar sig med käpp. Barton-Wright tog över kampsportsinstruktörer från hela världen till sin bartitsu-akademi i London, från japanska jujutsuinstruktörer till savatemästare och brottare. Genom de japanska instruktörer fick han bland annat genom kontakt med Jigoro Kano i Japan.

Bartitsun höll dock inte och vid år 1902 upphörde bartitsuskolans verksamhet. Spår av bartitsun finns idag bevarad inom litteraturen, och då med Sherlock Holmes, som i en av böckerna använder sig av ”baritsu”, som påminner om just bartitsu. Huruvida det råder sig om en felstavning eller en avsiktlig omskrivning av ordet är ännu idag oklart, men det är fastställt att den teknik Holmes använder sig av just är bartitsu, oavsett stavning.

Ytterligare personer som utvecklat en egen stil från jujutsun är Carlos Gracie och Helio Gracie, som stod bakom uppkomsten av brasiliansk jujutsu. Även denna stil har sina rötter i Jigoro Kanos judo. 1917 började Carlos Gracie träna judo under mentorskap av judokan Mitsuyo Maeda, som var utskickad från Japan av Jigoro Kano för att missionera om judon. Åtta år senare, 1925, grundade Carlos sin egna jujutsuakademi i Rio. Carlos delade sedan vidare kunskapen till sina bröder, bland dessa Helio. Därifrån växte brasiliansk, eller Gracie jujutsu, fram.

Just Helio Gracie har spelat en stor roll i BJJ:s historia. Redan som 16-åring fick han tillfälle att lära ut jujutsu till bankdirektören av Banco de Brazil, vilket han gjorde framgångsrikt. Carlos fick höra om den nöjda bankdirektören och lät Helio fortsätta som instruktör på akademin. Efter det tog hans judokarriär och teknikutveckling spinn. Helio tog efter de judotekniker Maeda lärde ut, som var väldigt koncentrerade på markkamp. Efter experiment med dessa föddes Gracie jujutsu, eller brasiliansk jujutsu.

Brasiliansk jujutsu (BJJ) är liksom judon till stor del utvecklad för att en fysiskt mindre motståndare ska kunna besegra en större. Helio var själv nämligen ingen bjässe och som ung fick han till en början inte delta i sin brors Carlos judo/jujutsulektioner och sparrningar. Han ansågs av sin bror helt enkelt som för svag och skör. Vad Helio då gjorde, var att han studerade tekniken och teorin medan han betraktade sina bröders sparring.

carlosgracieNär Carlos väl senare grundade sin jujutsuakademi i Rio, såg han hur Helio gjorde bra ifrån sig vid ett sparrningstillfälle med sina bröder, och han tilläts från och med det att fortsätta träna i akademin. Helio blev under åren en mycket framgångsrik kampsportare, och deltog i tävlingar med flera kända kampsportsprofiler, bland dessa Masahiko Kimura år 1951. Kimura, som var rankad som Jigoro Kano judoka nummer ett i Japan, ansåg till en början Helio ovärdig att möta honom, och insisterade på att Helio först var tvungen att besegra Yukio Kato, som då var rankad tvåa av judokorna från Japan. Detta lyckades han med och Kimura gick med på en match, som Kimura vann genom sitt armlås som efter just den matchen, blev uppkallat efter honom själv.

Brasiliansk jujutsu inte är ren jujutsu som man kan tro av namnet att döma, utan judo. Anledningen till att det heter just brasiliansk jujutsu istället för judo är helt enkelt därför att judon var så pass ny och okänd i flera delar av världen. Även i Japan kallades judon i början för ”Kano jujutsu”. Det tog ett tag innan kampsporten fick sitt riktiga namn befäst, så det är inte så konstigt att man i Brasilien inte hade stenkoll på namnet. I vilket fall, härstammar brasiliansk jujutsu från Kanos judo i och med att Carlos Gracie ursprungligen studerade under mentorn och judokan Mitsuyo Maeda. Det var denna kunskap han lärde ut till sina bröder och som Helio byggde vidare på.

Helio-Gracie-11Det som utmärker brasiliansk jujutsu från judo är dels att vissa regelmässiga ändringar som gjorts inom judon sedan införandet i Brasilien har inte påverkat reglerna inom BJJ. Det är exempelvis tillåtet att kasta sig själv ned mot marken, så länge man har tagit ett grepp om sin motståndare, vilket det inte är i judo. Men de framförallt rent tekniska skillnaderna är att det enkelt sagt i BJJ ligger mer fokus på markstrid. Medan judon fokuserar mycket på nedtagningar fokuserar BJJ mer på grappling. Samma som i judon gäller dock att använda sig av mer av teknik än ren styrka för att besegra din motståndare, oavsett storlek och styrka på den du möter.

Sambo är en kampsport utvecklad i Ryssland under 1920-talets Sovjet. Inspirerad av judon och flera olika brottningsstilar är det en mångsidig och kraftfull kampstil. Utvecklad för, och tränad av Röda Armén är sambo en stil i grunden konstruerad för strid. En av grundarna till stilen, Vasili Oshchepkov, tränade under flera år jujutsu och judo i japan under Jigoro Kano, som en av de första utanför Japan. När han sedan återvände till Ryssland bistod han Röda Armén med judoträning för att öva upp deras närkampsfärdigheter.

Viktor Spiridonov var den andre grundaren till sambon. Han hade bakgrund i flera typer av brottningstilar från olika sovjetiska områden. Även han var en instruktör för den Röda Armén och lärde ut sina kunskaper till soldaterna. Spiridonov utvecklade ett eget något mjukare system, anpassat så att mindre individer, sårade soldater eller till och med hemliga agenter skulle kunna använda det. Systemet kallade han för samoz, som påminner om sambo.

Tillsammans arbetade Oshchepkov och Spiridonov med ett expertteam och satte ihop tekniker till ett eget system. År 1938 utsågs sambo till Sovjetunionens officiella kampsport.

I dag finns flera olika typer av sambo, tre av de största är sportsambo, stridssambo och fristilssambo. Vad som framförallt skiljer dessa tre grenar åt är reglerna. Sportsambo, är mycket lik judo men stilarna har sina olikheter. Sambo tillåter exempelvis vissa typer av benlås, men inte stryptag. Den fokuserar mycket på kast, markkamp och submissions och har få restriktioner gällande grepp och lås jämfört med judon.

Stridssambo, den ursprungliga formen, är fokuserad på sparkar, slag med nävar, armbågar, knän och grappling. Den tillåter även andra vanligtvis otillåtna metoder så som skallningar och slag mellan benen. I fristilssambo skiljer sig reglerna sig åt på så sätt att de tillåter särskilda submissions, så som stryptag, halslås och fotlås som inte är tillåtna i sportsambo. Liksom inom de andra sambogrenarna är fristilssambo fokuserat på kast och markkamp. Slag och sparkar är inte tillåtna. Speciella typer och olika versioner av sambo används än i dag för att träna ryska kommandosoldater.

För att återgå till vårt ursprungliga ämne, själva judon. Efter grundandet spred sig judon snabbt. Runt år 1889 åkte Jigoro Kano runt i Europa för att bland annat studera västerländska utbildningsmetoder, men också sprida judon. Jigoro Kano var även i Stockholm under en av sina resor, år 1890. Den första judoklubben i Sverige bildades dock så sent som 1956 och då i Göteborg, det var klubben Hie-Gou. Sedan grundandet och fram till i dag har judo vuxit till sig ordentligt och är nu en olympisk sport. Undra om Jigoro Kano hade kunnat föreställa sig det, när han som tonåring började med jujutsu av anledningen att han blev mobbad och nedslagen av sina klasskamrater för att han var fysiskt svagare. Denna ”svaga” pojke var början till en av dagens absolut största kampsporter.


JUDOFAKTA

Kodokan (講돛館) grundades av Jigoro Kano (1860-1938) 1882. Namnet betyder ungefär “en plats att lära ut vägen”. I en intervju 1913 sade Kano att: ”Om jag skulle uttrycka principerna i judo i en enda mening så skulle jag säga, att det är att är en sport som använder både sinnet och kroppen på bästa möjliga sätt”. Även om tävling är en stor del av judon idag, var det inte Kanos avsikt att skapa en tävlingsidrott. När Kano grundade judon var hans mål istället att skapa en sport som utvecklade både kroppen och psyket i lika proportioner.

Tekniker som valdes ut för kodokan judo skulle genom fokus kring hävstångseffekt eller tyngdpunktsplacering på effektivt sätt nyttja den kraft man lade in i utförandet till att omrikta motståndarens kraft och rörelsemoment och bryta hans balans. Även efter Jigoro Kanos död har hans elever och efterföljare inom kodokan judo fortsatt att utveckla judon genom varianter i utförande eller helt nya tekniker. Vissa farliga moment är numera förbjudna i tävling men kan fortfarande tränas med en samarbetande partner som ren teknikuppvisning eller som kata (form). Det finns även vapentekniker, slag och sparkar i judo men det tränas då enbart i kataform.

Judon tränas idag i de flesta länder huvudsakligen som en tävlingssport men används även för motion eller andra former av träning. Det är Kanos judo, kodokan judo som är en olympisk idrott. I Japan finns även en mindre gren av judo som tävlar under annorlunda regler som mera befrämjar markkamp, kosen judo. Kosen beskrivs ofta felaktigt som en separat typ av judo, men det handlar egentligen om ett annat regelverk kring tävlingar som populariserades i början av 20-talet. Ordet kosen är en förkortning av Senmon Koto Gakko (vilket betyder “den högre professionella skolan”) och fokus ligger på markstrid (newaza) och liknar brasiliansk jujutsu både till tränings- och tävlingssätt.

BETYDELSEN AV JUDO

Det övre tecknet, ju, betyder ungefär på svenska ”följsam” eller ”mjuk”. do betyder ”principen” eller ”väg”. Judo blir då alltså ungefärligt översatt till ”den följsamma vägen”. Tekniken i judo handlar inte om att den är mjukare som i snäll, utan snarare om att man lånar motståndarens kraft genom att utnyttja dennes vikt, balans och position till sin egen fördel.


Kimura

JUDOFIGHTER – MASAHIKO KIMURA

Masahiko Kimura var en stor judomästare och fick armlåset som ursprunligen heter ”gyaku ude-garami”, uppkallat efter honom själv. Som tioåring började Masahiko Kimura att träna judo. Efter att hans lärare i fjärde klass örfilade, kastade honom på marken och skällde ut honom i korridoren för att med flit haft sönder lärarkatedern, bestämde han sig att hämnas på läraren. Kimura fick reda på att läraren hade graden första dan i judo. Kimura tänkte att om han också började träna judo och blev andre dan så kunde han besegra sin lärare.

Sagt och gjort, nästan. Kimura blev andre dan men hämnades aldrig på sin lärare, som tur är. Han fortsatte hur som helst att träna judo och började snart tävla. De första tävlingarna slutade med förluster för Kimura, men turen skulle snart vända. 1932 började han på Chinsei Junior High och uppger att han då tränade fem timmar om dagen och utöver det gjorde 300 armhävningar, dagligen. Det var nu Kimura skulle börja göra framgång på riktigt. Förutom fyra förluster, vann han alla matcher han ställde upp i, och 1937 förklarades han vinnare av den japanska judomästerskapen.

Det sägs att hemligheten bakom Kimuras framgång är det han kallar för “San-bai no Do-ryoku” eller “trippel ansträngning”. Kimura berättar att han efter vunnit det japanska mästerskapet inspekterade sin kropp och kom fram till att han inte är särskilt utmärkande med en höjd på 169 centimeter och en vikt på 86 kilo. Det var detta som föranledde tekniken “trippel ansträngning”. Sammanfattat innebar tekniken att han tränade tre gånger mer eller hårdare än sina motståndare. Hans resonemang var, att om hans motståndare tränar dubbelt så hårt som honom för att bli bättre, måste han alltså träna trippelt så hårt. Det resulterade i ett schema på nio timmars träning om dagen.

Hans taktik lyckades. Under de kommande två japanska judomästerskapen 1938 och 1939, behöll han sin titel. I och med det hade han vunnit judomästerskapen tre år i rad och fick som pris ta hem judomästerskapens flagga, som den ende i historien att göra detta, någonsin. På detta följde fler stora segrar under kommande år, bland annat mot Helio Gracie.

Masahiko Kimura gick bort 1993 efter en kamp mot lungcancer, han blev 75 år gammal. I dag är han ihågkommen som en förebild och en av historiens absolut största judokas.


JUDOFIGHTER – RONDA ROUSEY

Den kvinnlig judokan, Ronda Rousey, började träna judo som elvaåring, och redan som 17-åring kvalade hon in till OS i Aten 2004. I och med detta blev hon den yngsta judokan i spelen. 2007 var hon rankad topp tre av de bästa kvinnliga judokorna i världen. 2010 böjade Rousey träna MMA, och skapade sig stor framgång även inom den disciplinen. Hennes framgångar inom MMA förde henne så småningom in på UFC. Återigen utmärkte hon sig särskilt, nu som den första kvinnan att skriva på kontrakt för att delta i UFC, men också för att ha vunnit den första matchen mellan kvinnor i UFC:s historia. Listan över Rouseys utmärkelser kan göras lång. Hon har rekordet för att ha avslutat en titelfight i UFC snabbast någonsin (14 sekunder) och detta gäller både kvinnor och män. Hon är den första som lyckats med en one-punch knockoutseger inom kvinnliga bantamviktklassen. Hon är också den första OS-medaljör att hålla en UFC-titel. Detta är bara för att nämna några av hennes bedrifter.

Hennes kampstil har präglats till stor del av judobakgrunden. En stor del av hennes taktik under judotiden handlade om att trötta ut motståndaren, något hon tagit efter fightern Ryoko Tani som menade att man skulle kämpa var femte sekund som om det vore de sista fem sekunderna kvar i matchen. Vad hon senare framförallt implementerade i sin fightingteknik och tog med sig från judon förutom kast och svep är hennes vassa armbar, som också är hennes mest kända vinnarmetod. Dessutom är hon en riktig stjärna på grappling. Rousey har på senare tid också medverkat en del inom filmvärlden, med roller inom filmer så som The Expendables 3 och Fast & Furious 7.


Fighter Magazine 3-2015[Den här artikeln har även publicerats i Fighter Magazine nummer 3-2015 som du kan läsa via Ztory och Readly]

Fighterpodden avsnitt 59: The Ultimate Fighter-veteranen och MMA-proffset Frantz Slioa

Kommentarer