Artikel

Raka rör med Spreitz

Det hade kunnat gå åt helvete för Mikael Spreitz. I dag är han en stabil och framgångsrik familjefar, men då var han en kriminell karate kid från ett våldsamt hem. Här berättar han rakt och oförfalskat om varför svensk karate förtjänar en känga, hur klubben hejdar personen som är på väg ut i brottslighet och vad Sveriges kriminella har gemensamt.

Den pågående konversationen är smått surrealistisk att lyssna på. Har han verkligen hoppat från en balkong? Har han slagits med Paolo Robert på riktigt? Och visst var det på riktigt, den där grejen med att skjuta spikpistoler genom fötterna. Eller?

Mikael Spreitz resliga gestalt har lett till en rad roller som superskurk. Slagsmålet med Paolo Roberto var stenhård fullkontakt, men Spreitz har givetvis aldrig fått sina fötter fastskjutna av Noomi Rapace. Vi talar förstås om filmatiseringen av Stieg Larssons Milleniumtriologi, där Spreitz spelade den superblonda mördarmaskinen Niedermann. Han har också varit gladiatorn Tor i TV4:s familjeunderhållning och extraknäckt som livvakt. Alla dessa jobb blev möjliga tack vare hans karatebakgrund.

Varför blev det just karate av alla kampsporter?

– Jag tyckte karate var coolt, i dag är den extremt utvattnad. Jag gjorde mitt sista SM som 46-åring, mina förberedelser bestod av tre månaders fysträning och två timmars karate. Att jag kom hem med SM-guld och SM-silver är skandal: det säger mer om svensk karate än om mig. Det är för mycket primadonnor och magrutor som ska visas upp, med ett förbund som vänder kappan efter vinden. Karaten som jag minns den är död, men dåtidens karate räddade mig. Massor.

Går det att förklara vad du brottades med på hemmaplan?

– Pappa var aldrig hemma, hans fokus låg på pengar. Han jobbade extremt mycket, drev egna restauranger, de kunde gå veckor mellan att jag såg honom. Men när bilen stod på uppfarten, så visste jag att stryk väntade för något som plugget hade ringt och sagt. Det var mer än en propp. Vid ett tillfälle åkte jag in på sjukhuset med trasig trumhinna, självklart ljög jag för personalen om vad som hade hänt. Under många år sa jag att jag skulle pissa på pappas grav när han dog, men vi återförenades innan han dog. Senare har jag fått höra att han var stolt över mig, men det fick jag aldrig höra från honom, därför spårade jag ur i min jakt på bekräftelse.

Låt oss spola tillbaka i tiden – hur kom karaten in i bilden?

– Allt jag gjort i livet har handlat om att få bekräftelse från min farsa, karaten var inget undantag. En polare tränade kung fu och jag tyckte det såg fånigt ut, så jag började träna karate i en liten skitlokal på Frejgatan. Jag hade längden, hyfsat bra tajming och var arg, det syntes att det var en förortskille som gick in och köttade, men jag var ingen stjärna. Jag kom med i landslaget ganska fort men blev utsparkad, och den där exkluderingen var början på kriminaliteten.

– Jag och en landslagskompis åkte omkring och drev in pengar, ställde till en jäkla massa saker och min kompis blev senare inlåst på livstid.

Hur hanterade klubben det här?

– Vi blev avstängda och fick varken träna eller tävla i Stockholm och blev uppfiskade av Pentti von Fürstenrecht i Borås, han är verkligen en superkille. Vi tränade hos honom istället och Pentti förstod det ingen annan gjorde: karate var vårt liv men vi blev undanknuffade. Jag tror att många samhällsproblem börjar med någon form av exkludering till följd av etnicitet, läggning eller vad som helst.

– Och där börjar riskerna. Ett annat exempel är fotbollshuliganism: när killarna fått arenaförbud hänger de på någon restaurang i närheten där de fiskas upp av kriminella organisationer. Arga killar som kan slåss, har dömts men hållit käften står högt i kurs.

Vad fick dig att vända din nedåtgående spiral?

– Luftslussen på rättpsyk i Huddinge. Jag är väldigt klaustrofobisk, slussen är på två, tre kvadrat och när dörrarna stängdes kände jag ”fan, öppna dörren, jag måste ut härifrån”, men den anställda var mer intresserad av att lösa något korsord. Där insåg jag att om jag tappar fattningen och börjar skrika, då låser de in mig. Så jag lyckades coola ner mig, gjorde utvärderingen där jag svarade adekvat på alla frågor och fick papper på att jag var frisk i huvudet. När jag drog därifrån så kände jag att det var sista gången någon ska bestämma över mig.

Hur blev det fart på karriären?

– När de ringde från polisskolan och frågade om jag ville ha jobb så trodde jag ”aha, de vill ha ett springande mål att skjuta på”. De behövde någon som ville jobba med kommunikation och konflikthantering. Men tro mig, när du bestämt dig för att bli hederlig så kommer inte folk hoppa runt och hurra, och välkomna dig med en öppen famn. Det kom en massa brev som frågade sig om jag och poliserna skulle börja råna banker ihop. Men det som satte mig i utanförskap gör mig nu till expert. Under den tiden så var det en kompis, som är polis, som frågade om jag ville provfilma. De behövde en stor kille som kunde fajtas. Det var Milleniumfilmen, och därefter rullade det på med Gladiatorerna, en provfilmning för James Bond och annat kul – men jag har nog sett kulmen på min skådiskarriär. Det är kul att filma, men det ger mig ingenting.

– Jag miste min mamma, mormor och pappa på ett halvår, och då insåg jag att jag inte ville lalla genom livet med filmer – jag vill göra avtryck.

Berätta om Fighterhjälpen.

– En av gladiatorerna hade Muskelhjälpen, så jag ville utmana alla muskeltroll med mina fighterpolare! Det började med att jag åkte runt på olika företag, hämtade pantburkar och skickade pantpengarna till Min Stora Dag och Barncancerfonden. Sedan dess har mycket hänt och Fighterhjälpen har arrangerat en rad olika insamlingar till förmån för sjuka barn och barn i social utsatthet. Vi jobbar hundraprocentigt ideellt och försöker göra så gott vi kan. Senast så var det jag, Dragomir Mrsic, Nico Musoke och Alex Saidac som for till Botkyrka för att bygga broar efter att ungdomarna hade kastat stenar på en brandstation.

Du säger att det är ideellt, men hur får du pengar till din vardag?

– Jag har rätt låga omkostnader, jag är mest hemma med barnen och lever rätt low-key. I somras gjorde jag Johan Falk, jag jobbade på anstalt ett tag och har kört en del föreläsningar.

Du har ju träffat en hel del brottslingar, vad är det som är så lockande med kriminalitet?

– Bekräftelse och pengar. Många kommer från taskiga hemförhållanden där det inte finns mycket stålar, då kan pengar kännas som en lösning. Men jag har aldrig träffat en lycklig gangster. Jag hade tre mille i kontanter på spiselkransen efter ett jobb jag gjorde, det var den värsta tiden i mitt liv. Jag var 25 år, körde en bil för en miljon, men var olycklig. Nu bor jag i ett hus som inte ens kostar tre mille, och jag mår som en kung. Jag har aldrig träffat en lycklig gangster, och jag har träffat många… Jag träffade en kille på Hall som satt inne för grovt bedrägeri.

– Precis som jag hade han ett halsband med plastpärlor, jag frågade honom vad det var och han sa ”fått av min dotter”. Hur gammal, undrade jag. ”Fem”. Så lämnade jag det en stund, han var väldigt kantig vilket du måste vara på en klass 1-anstalt. Härliga Harry skulle bli uppäten. Efter en stund så frågade jag honom ”skulle du byta ut pärlhalsbandet mot ett i guld?”. Han svarar ”aldrig i livet”, och jag såg hur hans axlar sjönk, som att han plötsligt insåg sin situation. Här han han jagat stålar, hamnat på en sexa och när han kommer ut är hans dotter nästan i tonåren. Han gjorde det för stålar, och vad är det? Ingenting.

Om någon inser ”oj, jag känner en person som befinner sig i riskzonen för kriminalitet” – vad ska man göra då?

– Alla har en sådan person i sin omgivning. Prata med dem. Du behöver inte vara expert, det är inte jag heller. Ge personen uppmärksamhet, fråga vad som händer och varför, fråga hur han eller hon mår, fråga om ni kan göra något! Om någon kommer in med en blåklocka, fråga hur läget är. Det kanske är obehagligt att gå fram, men om man bryr sig så vågar man vara en jobbig jävel. Det är inte svårt, men alla är så jävla rädda. När jag var fem år såg dagisfröknarna hur jag sträckte upp mig som en tennsoldat så fort pappa kom. När jag skulle lära klasskamraterna något nytt så slog jag dem så fort det inte fungerade, eftersom våld var det jag visste. Varför sa ingen någonting? Varför gjorde ingen något?

Kan man känna igen något gemensamt drag hos de personer som begår brott?

– Ja. Relationen till fadern. Jag har frågat interner på Hall, Kumla och Österåker: ”hur många här har en bra relation till sin farsa?”. INGEN har svarat ja. Ingen! Jag hann återförenas med min far innan han dog, och pappa ska inte svartmålas. Han var ingen ond man, men han kunde inte, visste inte, vågade inte känna efter, han hade inga verktyg. Det låg lite i tiden att en man skulle vara stor och stark, att grina fanns inte! Machokulturen börjar äntligen luckras upp allt mer. Att skilda föräldrar skulle ha barnen jämnt fördelat på halvtid fanns inte på tapeten förr i tiden, exempelvis. Själv så plockar jag ut yngsta dottern ett par dagar i veckan, vi gör inget speciellt, det behöver inte vara glass, ballonger och Junibacken varje gång. Eller haha jo, vi har ju faktiskt årskort där. Men poängen är att folk jämn pratar om kvalitetstid, det är bullshit. Barn behöver kvantitetstid.

Förresten, hur tränar du nuförtiden?

– Ingenting senaste månaden, men innan dess tränade jag varje dag på Allstars. Stämningen är grym, ingen kommer ner dit för att spela apa och tuff. Alla där är väldigt ödmjuka, det är en egenskap jag uppskattar. För min del blir det mest fys, jag slår säck och drömmer om att tävla igen innan jag kommer på att jag är 51 år.

– Hade jag varit 20 igen så hade det varit fantastiskt att köra med Alex och gänget. Jag sparrade med Jörgen Kruth inför hans sista match, han är riktigt jäkla bra, en legend. Kampsporten bygger enorma vänskapsband, det är något speciellt att veta att jag lägger mitt liv i hans händer vid träningen. Ett hårt knä i ansiktet, så får jag aldrig filma igen. Eller ja, kanske som Elefantmannen.

Micke 2



Foto: Ea Czyz


Fakta – Mikael Spreitz

Ålder: 51 år

Bor: Åkersberga, strax norr om Stockholm.

Familj: Sambo och fyra döttrar (två biologiska, två bonus).

Gör: Föreläser, driver Fighterhjälpen och ska öppna HVB-hem i Strängnäs.

Ur hans CV: SM-guld och silver i junior-EM 1985 i karate. Livvakt, spelat rollen som skurken Niedermann i filmerna av Stieg Larssons Millenium-triologi, även setts i Johan Falk-filmerna – bland annat.

Fun facts: Stor djurvän och vegetarian (som börjar bli allt mer av en vegan).

Mer om Micke: www.spreitz.se


Fighter Magazine 4-2015

[Den här artikeln har även publicerats i Fighter Magazine nummer 4-2015 som du kan läsa via Ztory och Readly]

Fighterpodden avsnitt 58: Supertalangen Khamzat Chimaev

Kommentarer