Nyhet

Krönika – Mats Nisson: Jävla mesar

Mats NIlsson reder ut machobegreppen inom MMA. Han berättar varför man inte grimaserar även om blodet strilar ner för ansiktet.

En välkammad fotbollsspelare med norpade ögonbryn som vrider sig i smärta efter vad som antas vara minimal kontakt med motspelaren. En rälig, skäggig MMA-slusk med ansiktet dränkt i blod och ett leende som visar att han inte skulle vilja vara någon annan, någon annanstans. De båda bilderna monterade ovanpå varandra och en raljerande bildtext om att fotbollsspelare har samma gameness som en steriliserad sengångare. Visst har du sett något liknande och känner igen det?
Innan jag låter texten löpa vidare vill jag få machoskiten ur vägen så att du kan läsa vidare i lugn och ro. Det handlar inte om att jag är en tuffing som aldrig får ont. Som alla andra grimaserar jag med hela ansiktet när jag nickar hörnet på en kökslucka eller av min lilltå blir påmind om möblers exakta placering. Så, vidare.
Det som skiljer mellan din favoritfighter och fotbollsidol är inte smärttröskel utan regelverk. Att en elittränad fotbollsspelare faller ihop som ett korthus vid minsta tänkbara kontakt med en motspelare är ett resultat av fotbollens regelverk – inte låg smärttröskel eller tunt pannben. När Busquets tar ett dyk och spelar på smärtan gör han det för att få en fördel med hjälp av reglerna.
Undantaget några tveksamma pungsparkar finns det lite eller inget utrymme i MMA att skaffa sig en fördel genom att vrida ansiktet i smärta.
Resultatet av en box på nosen är näsblod. I MMA stannar det just där. I fotboll får du som kompensation för näsblodet spela med en man mer under resten av matchen. I kampsporter som tillämpar light contact får du blodstillande vadd och seger på diskning. Regelverket styr konsekvensen och därmed också beteendet.
Kanske är det just det saknade uttrycket av smärta i min idrott som gör att den vanligaste frågan jag får just är: ”gör det inte ont?”
I en pressad matchsituation finns inte utrymme att känna efter hur ont den där armbågen över okbenet egentligen gjorde. Den blir istället ett problem som måste lösas. Reaktionen blir handling istället för reflektion. Smärtan reduceras till en signal åt min självbevarelsedrift.
Det korta svaret blir alltså ”nej” även om det såklart gör rejält ont ibland. Men jag tror att vi fighters gärna spär på myten om att vi är oemottagliga för smärta. För vem vill du helst vara i montaget som beskrevs inledningsvis?

Fighterpodden avsnitt 57: Efter UFC Fight Night 160 & inför Excellence FC 2

Kommentarer