Sommaruppehållet är till ända och UFC är tillbaka. Det problemdrabbade cardet för 133:an har byggts om i omgångar, och slutresultatet är en ganska genomsnittlig show med ett mediokert main event. Men för svensk del finns viktigare saker att titta på, då Sveriges man i buren ska gå sin mest betydelsefulla fight någonsin.
LHW: Rashad Evans (15-1-1) vs. Tito Ortiz (16-8-1)
När den här matchen hade sitt första kapitel 2007, var det en fråga om generationsskiften och relevans. Evans var en växande stjärna från TUF, och Ortiz ansågs fortfarande vara en av sportens giganter. Brottarduellen slutade i en poetiskt oavgjord poängställning, där åsikterna gick isär om vem som egentligen hade vunnit. Alla kunde konstatera att Ortiz varit mest dominant i matchen, vilket blev en slags moralisk seger. Det oavgjorda resultatet skedde trots allt på grund av ett poängavdrag, vilket aldrig bär samma tyngd som effektiv fighting. Mer observanta betraktare poängterade att konstant greppande i burnätet för att hindra nedtagningar är en rätt avgörande manöver när man möter en brottare. Kanske så avgörande att ett poängs avdrag inte var tillräckligt för att ge Evans rättvisa.
Fyra år senare har följande hänt: Evans har bekräftat att han verkligen är i världsklass, och Ortiz har med hjälp av en överhandshöger i nyllet på Ryan Bader gått från bortglömd pensionär till affischnamn. Med andra ord är Evans precis där han borde vara, medan Ortiz befinner sig där han tjurskalligt kräver att få vara. I sällskap med eliten, högst upp på cardet, i rampljuset. Man kan även konstatera att ”Suga” har tagit en match som är ett klokt karriärsval, medan ”Huntington beach bad boy” hoppas på mirakel för femtioelfte gången i sin karriär. Evans är fortfarande en bättre brottare, och vid det här laget antagligen överlägsen i allt annat också. Temat känns bekant och en smula utslitet, men det är den enda storyn Ortiz kan bjuda på. Och så länge han lyckas generera intresse med sin eviga kamp mot oddsen, vem kan klandra honom?
MW: Vitor Belfort (19-9) vs. Yoshihiro Akiyama (13-3)
Nostalgitripp för alla som envist hävdar att fighting var bäst i Japan, för tio år sedan. Där folk slogs istället för brottades, när teknik var viktigare än bantningsknep och underhållning gick före resultat. Herrar Belfort och Akiyama kommer nog aldrig att lämna den epoken, vilket inte är en jättebra nyhet för dem, men glädjande för alla som sitter på läktarna. Belfort är fortfarande underbarnet, naturbegåvningen och supertalangen som bara väntar på att få blomma ut. I femton år har trogna fans väntat på att få se lite stabilitet och mästarstatus på fenomenet från Rio de Janeiro, men det verkar som att vi får vänta ett tag till. För den spektakuläre kalsongmodellen ”Sexyama” har det aldrig handlat så mycket om övermänsklig begåvning, som om det mest testosteronfyllda som rullat ur bortre Asien. Akiyamas exceptionella judomeriter syns sällan till, och den koreanske utvandraren har främst gjort sig ett namn med sin orädda, ogenomtänkta machofighting som får Dana White att bli lyckligt knäsvag. Kombinationen av de här två männen kommer ofelbart att leda till en dramatisk omgång knytnävsvåld, och antagligen nån slags gråtmild tragedi vid sidan om. Showen är snodd på förhand.
WW: Dennis Hallman (50-13-2) vs. Brian Ebersole (47-14-1)
Okej… Detta är alltså dubbat som galans tredje mest sevärda match. Vad detta grundar sig på är inte helt lätt att avgöra. Nog för att över 100 matchers samlad erfarenhet ger en viss cred, men vi pratar ändå om två journeymen. Hallmans submissions var skräckinjagande och långt före sin tid runt sekelskiftet. Idag är ”Superman” betydligt mer mänsklig och inkasserar en inkomst baserat på gamla meriter och en hygglig lägstanivå. Att han knockade en mentalt förbrukad Karo Parisyan förra året ändrar inte på den saken. För Ebersole verkar den långa karriären mer ha agerat som startsträcka, där det först nu börjar klicka för den aggressive brottaren. I hans fall är det inte helt osannolikt att prestationstoppen fortfarande ligger i framtiden. En nytändning från Hallman känns mer långsökt. Sammanfattningsvis är det ingen dålig matchning, även om dess framskjutna plats är svårmotiverad.
MW: Jorge Rivera (19-8) vs. Constantinos Phillippou (10-2)
I det här mötet kan rampljuset i viss mån förklaras med den våldstyp som väntar. Två ärrade thaiboxare och brawlers ryker ihop, vilket alltid ger förtur. Conquistadoren Rivera är svår att ogilla, med sin väderbitna charm, offensiva boxning och orubbliga kamplust. En symbol för det hårda, tysta virket som tagit gladiatorjobbet för att försörja familjen. Phillippou har ännu inte visat så mycket och har bara en förlust med sig från oktagonen tidigare, men förväntas vara villig att ställa upp på lite publikfriande slagsmål.
WW: Rory MacDonald (11-1) vs. Mike Pyle (21-7-1)
GSP:s tronföljare, den osannolikt talangfulle 22-åringen MacDonald, återvänder till buren efter sin övertygande seger mot Nate Diaz. Brottarstark, uthållig och motiverad är det inte mycket som saknas hos den unge kanadensaren, utom möjligtvis rutin. Det matchar upp på ett intressant sätt med den tekniskt mångsidige men hopplöst ojämne Pyle, en av divisionens främsta grapplers. Pyle är den typen av fighter som blir förkrossande överlägsen i medgång, och lika förvirrat överkörd när det går snett. Borde bli en tekniskt imponerande fight hur det än går.
LHW: Matt Hamill (10-3) vs. Alexander Gustafsson (11-1)
Matyushenko föll bort och in kom istället Hamill, som för första gången på länge inte befinner sig på main card. Hammaren från Ohio brukar ha uppmärksammade matcher annars, vilket inte minst beror på att tre av hans senaste fyra motståndare var före detta UFC-champs. Man kan också säga att unge herr Gustafsson står inför en seriös utmaning, en fight som kommer avgöra vilken halva av divisionen som ”The mauler” tillhör. En seger här och det väntar namnstarkt motstånd, uppmärksamhet och antagligen ett lyft till stjärnstatus. Förlust och det blir till att börja om, dock utan risk för avsked eller andra hotfulla scenarion. Det är svensken som har allt att vinna och den amerikanske brottaren som har allt att förlora i mötet.
Rent tekniskt är matchen en öppen bok. Gustafsson har själv sagt att Hamill är den värsta typen av motståndare som finns för hans stil, en ruggigt stark nedtagningsmaskin med granithaka. Hamill boxas visserligen hellre än bra, och har inte goda odds i slagväxling med den långarmade svensken. Men att förlora stående dueller är inget avgörande nederlag för Hamill, då det är till synes hopplöst att knocka eller ens sänka karln. Har man vadat rakt igenom Jacksons, Jardines och Bispings käftsmällar, har man bevisat sin stryktålighet så det räcker. Käka stryk och plocka ner har fört Hamill till topplistorna, och är i teorin allt han behöver mot Gustafsson. Den godare nyheten för svensk del, är den förutsägbara matchbild som väntar. Hamill har inga överraskningar att komma med. Han besitter få avslutningsmanövrar och håller alltid samma jämna tempo utan rusher. Med en vattentät sprawl och aktiva nävar kan Arbogas stolthet i princip kunna dominera Hamill på obegränsad tid. Men det är ingen liten uppgift för 24-åringen att behålla en sådan felfri disciplin över de femton uttröttande minuter som det lutar åt att bli.
FW: Chad Mendes (10-0) vs. Rani Yahya (16-6)
Stilkrig av den typ som blir allt mer sällsynta. I en hörna står Chad ”Money” Mendes laddad med double legs och råstyrka som inte borde kunna rymmas i en 66 kg tung kropp. En ikon för hur fighting ska se ut numera, receptet för burframgångar. Mer ovanligt är det med renodlade BJJ-utövare som stiltroget håller fast vid sina lås och svepningar. Yahya är en av de få överlevande endimensionella grapplingfantomerna som finns kvar. Erfarenheten säger oss att oddsen är dystra för Yahyas markmagi när den läggs under pressen av en vältränad köttmassa, men den kreative brassen visade med segern över Mike Thomas Brown att han fortfarande utvecklas. Mendes är klar favorit, men mer än ett brasiliansk hjärta hoppas på en seger sprungen ur stilen som byggde UFC.
BW: Ivan Menjivar (22-8) vs. Nick Pace (6-1)
Kvalitetsfight i bantam. Veteranen Menjivar är en sympatisk karaktär, förevigad som George St. Pierres första motståndare i MMA. En respektingivande merit för en 168 cm lång man. Numera tryggt placerad i den division där han hör hemma, har det gått lite upp och ner för Menjivar, vars främsta talang brukar visa sig stående. Grapplingstarke Pace har öppnat starkt i UFC, men ännu inte visat så mycket av vad han kan.
WW: Johny Hendricks (10-1) vs. Mike Pierce (12-3)
Det är numera tradition att låna in minst en fightingscen från ”300” på varje UFC-gala. Denna gång är det de brottarstarka bufflarna Hendricks och Pierce som kolliderar, två män vars pannben endast överträffas av deras hormonnivåer. Tekniken är inte alltid så varierad eller genomtänkt, men med atletisk förmåga och allmän tuffhet kommer man långt. Dagens sanning i oktagonen, med en fysik av stål och ett uppgraderat brottargame har man mer resurser för MMA 2011 än vad färgglada bälten erbjuder. Det finns vissa saker man är glad att Helio Gracie aldrig fick se.
FW: Mike Brown (24-8) vs. Nam Phan (16-8)
Mike Brown har åkt utförsbacke sedan han nosade på titeln, och är i starkt behov av en vinst. Före detta lättviktaren Phan som presenterade sig i TUF, har större problem med att få domarna på sin sida. Högklassiga fighters oavsett, med Brown som representant för brottning och Phan som teknikern i allt annat.
MW: Rafael “Sapo” Natal (11-3-1) vs. Paul Bradley (16-2)
Utfyllnad i mellanvikt, när debuterande Bradley möter Natal, som efter två matcher i UFC ännu inte fått med sig en vinst.
Kommentarer