Årets sämsta card sades det innan galan ens börjat, och efteråt var kritiken inte nådig. Vad bekräftades egentligen på UFC 78 ”Validation” i New Jersey?
UFC 78 såldes som ett event där frågor skulle besvaras. Därav namnet, därav ursäkten att sätta två män som inte platsat på topp-10 ännu som main card. Äntligen skulle vi få veta vem som var bäst, utlovade Dana White, och fick fansen att börja fundera på om de verkligen ville betala 39 dollar för att ta reda på saken.
När allt var sagt och gjort, misslyckades herrar Bisping och Evans kapitalt. Det blev varken särskilt underhållande eller några frågor besvarade, sedan matchen avgjorts på en split decision efter tre svala ronder. Den fanns ingen definitiv vinnare. Förutom möjligtvis de två poängdomare som spöade den tredje på TKO med röstantal, vilket gav Evans ett W till i statistiken på sherdog.com
Skulden kan inte läggas på britten och brottaren. Inte deras fel att matchen lyftes från sideshow till main event och strålkastarljus. Inte deras fel att matchbilden blev så stel heller. Det råkade bara vara så att den enes styrka motsvarade den andres, vilket resulterade i ett dödläge av positionskontroll. Styles makes fights som det heter, och styles kan även göra en match intetsägande, vilket var det främsta som UFC 78 bekräftade.
Ryo Chonan gjorde även han en stark insats i sin burdebut mot bulldozern Karo Parisyan. Med resultatet att… inget hände. En låst match där Chonans fina teknik endast fick Parisyan att se tamare ut än vanligt. Och åter kan inte männen i buren klandras. De gjorde så gott de kunde.
Spencer Fisher, vars kombinationer och kamplust kan sätta fyrverkerier på vilken match som helst, gick samma öde till mötes. Frank Edgar, smart nog att premiera sin starka brottning eftersom en slagväxling hade varit direkt korkat, la ner matchen i vågrätt läge ifrån start till mål, och ännu en gång fastnade två fighters i ett skruvstäd av kontroll, där de satt fast tills rondklockan väckte den uttråkade New Jersey-publiken. En dominant seger för Edgar förvisso, dominant på samma sätt som när Jeff Monson spelar död ovanpå en motståndare i 20 minuter för att ta hem ADCC.
Men innan regn fanns solsken och det saknades inte tydliga svar. Långt ner på fightcardet, bortom sändning och uppmärksamhet, bekräftades att affischerna prytts av fel namn.
Ironiskt, när den på pappret så ointressanta matchen mellan Ed Herman och Joe Doerksen, snodde hela showen. Styles makes fights som sagt. Hermans slarviga submissionförsvar gav fighten all önskvärd dramaturgi, med en saved-by-the-bell att minnas i en tight triangel. Avslutet på KO, mot en trött och illa försvarad Doerksen, säkrade en plats på kommande highlight-videos. Den enes svaghet blev den andres triumf. Och publikens.
Marcus Aurelio validerade varför han kan kräva 30k per match och läxade upp Luke Caudillo rejält på marken. Dominant avslut i första ronden. Utanför sändningstid. Ajdå.
Akihiro Gono bjöd på boxningsunderhållning och ett kreativt armlås och rätade ut ett intressant frågetecken när han spräckte nollan på tidigare obesegrade jätten Tamden McCrory. Ingen sändning på den matchen heller.
Helyllekille, brandman och familjefader och allt, Chris Lytle är en sån kille man vill gilla, men inte kan förneka är mördande tråkig. 10 minuters kickboxning med Thiago Alves bekräftade att farsan kan om han vill. Fart och fläkt och publikfrieri. Tyvärr kunde han inte erbjuda på det för någon TV-publik.
Joe Lauzon avgjorde klokt nog sin match, som gick i vansinnestempo, efter en dryg minut och lyckades därmed klämma sig in på sändningstid. Som en ren bonus blev han också den förste att spöa Jason Reinhardt, som gått obesegrad i sju år.
Har jag inte glömt någon? Just ja… Mr Superdad. Årets mest hypade fighter varade i tre minuter, vilket bekräftade att fenomenet Houston Alexander inte bör tillåtas nudda marken med annat än fotsulorna om han ska kunna rekrytera fler fans. Thiago Silva fick applåder, men inte särskilt mycket mer än så. Han hade ju bara tagit ner och spöat en kille utan ett markgame. Allt enligt MMA-fansens brutala logik.
Bonuspengarna för bästa match, KO och submission fördelades till Alves/Lytle, Herman och Gono. $55.000 i julbonus, utdelad till fyra fighters varav endast en fick visa upp sin teknik på TV.
Med galan förlagd till kölvattnet bekräftade UFC 78 framför allt att matchmaker Joe Silva inte är felfri, och att Dana Whites entusiasm har sina begränsningar. Orättvist kan tyckas, för killarna som kämpade väl, och all den härlighet som utspelade sig bortom TV-sändningen. Men publiken har inte betalat för att vara förlåtande.
Text: Andreas Bruzelius
Årets sämsta card sades det innan galan ens börjat, och efteråt var kritiken inte nådig. Vad bekräftades egentligen på UFC 78 ”Validation” i New Jersey?
Kommentarer