Inför UFC 143

WW: Nick Diaz (26-7) vs. Carlos Condit (27-5)

I väntan på att George St. Pierre ska släppa kryckorna och bli klar med sin rehab, erbjuds ett tillfälligt bälte i weltervikt. Det föll på Diaz och Condit, två män som länge suktat efter en chans på "GSP", att göra upp om titeln i väntan på den skadade mästarens återkomst. För publikens del är det inget annat än en ren bonus. Mer offensivt än så här blir det inte.

Diaz är inte bara offensivt orienterad och snudd på besatt av sin önskan att möblera om ansiktet på alla han möter, han har dessutom unika förmågor att backa upp sinambition med. Den säregna Stocktonboxningen som utmärker Nick och hans bror, har gått ifrån att anses udda och märklig, till att betraktas som snudd på oövervinnerlig. När till och med män som Daley och Penn blir sönderslagna, ligger det något obestridligt i de långa taniga armarna som hamrar knogar med förödande frekvens. Som om det inte räckte, funkar Diaz streetsmarta attityd utmärkt även när den appliceras på kreativ jiu jitsu.

Condit hade i vissa avseenden kunnat kallas för den tredje brodern Diaz. Prioriteringarna är desamma, med all kraft lagd på skadeutdelning och avslut, ofta till priset av något slarvig brottning och positionskontroll. "The natural born killer" fightas däremot inte lika exotiskt som de gör i Stockton, utan har ett konventionellt game baserat på klassiska grundtekniker. Jacksontränade Condit är därtill en svärmorsdröm och mönstermedborgare i jämförelse, med ett prickfritt record av sportslighet och korrekt uppträdande. Men han kommer för att slåss, varje gång, och står det inte en vattentät nedtagningsmaskin i vägen brukar han gå vinnande ur duellerna.

Så ligger landet mellan de två passionerade icke-brottarnas förväntade världskrig. Utan risk för, eller utan möjlighet till, positionskontroll, återstår bara utväxling av stryk tills den svagaste faller. Frågan är vem som klarar sig längst, den klassiskt skolade Condit, eller den unika kampkonstnären som är Diaz.

HW: Roy Nelson (16-6) vs. Fabricio Werdum (14-5-1)

Strikeforce skrotade sin tungvikt och skickade över talangen till UFC. Goda nyheter för Werdum som redan fått sparken en gång tidigare. Frågan är om återkomsten går bättre. Märkligt ofta hörs det att "Vai Cavalo" skulle vara en förändrad man, antagligen för att han blev först i raden av tre personer att avsätta Fedor från tronen som bäst i världen. Men Werdum har inte förändrats och hans karaktär är sig lik. En BJJ-utövare i världsklass och utmärkt idrottare  största allmänhet. Werdum är inte direkt dålig på något, och har egentligen aldrig fått en barnförbjuden omgång spö i ringen heller. 34-åringens eviga issue är att han tycks betrakta allt utom stilren jiu jitsu som något av ett skämt. Han bitchslappar med halvhjärtat engagemang istället för att boxas, fastän han slår hårt. Han buttscootar och flinar ironiskt istället för att driva på en nedtagning, fastän han är stark. Och så vidare. Trots åren av träning ser det stundtals ut som ett hopplöst fall av tjurskallighet mot alla nymodigheter som inte är chu chutsu i sin ädlaste form.

En snubbe som Nelson ställd mot Werdum, borde teoretiskt sett vara road kill innan första rondklockan går. "Big Countrys" svartbälte är synnerligen blekt i jämförelse, och hans kroppsbyggnad är ett hån mot fysiska lagar och alla riktlinjer för friskvård. Men den rundnätte slagskämpen har självförtroendet tryggt vilandes under ölmagen, och fightas alltid som om han var oövervinnerlig. Precis den egenskap som Werdum saknar. Summan av den ekvationen är att lördagens drabbning är allt annat än avgjord på förhand. Ju skitigare, svettigare och mer utdraget det blir, desto större fördel Nelson. I en kontrollerad styrkemätning av talang kan det däremot inte bli annat än kompanistryk av den korpulente hockeyfrillan från Las Vegas.

WW: Josh Koscheck (16-5) vs. Mike Pierce (13-4)

För länge länge sedan i en bur långt borta, introducerade herr Koscheck begreppet brottarmaskin i weltervikten. Backad av atletisk kapacitet och strategisk positionskontroll, visade "Kos" att traditionell MMA-träning kunde besegras med simpla medel. Detta skedde i första säsongen av TUF, och orsakade både en lipande Chris Leben och ett paradigmskifte i MMA.  Idag finns det ett gäng på 5-10 killar stöpta i samma form på ett college med brottarprogram, i UFC:s weltervikt. Ett av de nya namnen i den generationen, är buffeln Pierce. Med ett pannben av stål som kokar av jävlar anamma och en kropp som knappt viker sig för mindre än skottlossning, har Pierce gjort livet surt för alla han mött. I regel har det inte krävts mer än ett par tekniker för att göra detta. Faktum är att Pierces första förebild i UFC var samme herr Koscheck som han nu ska slåss mot. Svingande utav överhandshöger, penetrationssteg med driv och rekordhöga nivåer av mjölksyra stundar. Eleven mot mästaren, i konsten att  brottas á la UFC.

FW: Renan Pegado (27-1) vs. Scott Jorgensen (13-4)

Mer brottning, men i det här fallet är det inte personen med vassast double leg som tycks sitta inne med superkrafterna. Som något av förra årets stjärnskott från Brasilien, slog Pegado igenom med en rykande seger över brittiske tuffingen Brad Picket. "Baraos" stryktålighet och orädda anfall resulterade i ett knä värt att minnas, följt av en avgörande strypning. Med en snabbhet som förde tankarna till teamkompisen Jose Aldo, fin precision och ett bildskönt flow, blev Pegado snabbt en ny publikfavorit. Att gå 26 matcher på raken utan förlust gjorde inte saken sämre. Minnesvärde karaktären Jorgensen går här sin tredje efter det misslyckade försöket att ta titeln. En sympatisk hårding helt i sin egen rätt, byggd på brottarprincipen med nedtagningar och slagstyrka, är Jorgensen värd en plats på main card. Men hans game fortsätter vara enkelspårigt och bristande i kreativitet. Om Pegado har plockat upp samma sprawl som hans träningspartner Aldo besitter, kan det bli en riktigt kass kväll för "Young guns".

MW: Ed Herman (19-8) vs. Clifford Starks (8-0)

Mer risk för dräpande reality check. Starks har ett tjusigt record och har noterat några rafflande avslut i småshower. Men när det blev dags för UFC-debut svalnade hypen fort. Kvar stod en hygglig brottare med högst begränsad verktygslåda. Rutinerade Herman kan stundtals vara lite segstartad och trög i svängarna, men sitter på ändlöst många möjligheter att tekniskt dominera hem den här.

FW: Dustin Poirier (11-1) vs. Max Hollaway (4-0)

Framtida titelutmanaren (om man får spekulera) Poirier är en seger från att bli det lilla vita hoppet i fjädervikt. Fortfarande ödmjuk och blygsam, fightas 23-åringen med ovanligt mycket kontroll för sin ålder. Det hindrar honom inte från att uppvisa ungdomliga reflexer och en anmärkningsvärd snabbhet, i synnerhet på fötterna där hans thaiboxning har imponerat stort. På hela taget är Poirier en mycket sevärd fighter vars tvålfagra charm tycks förutbestämd att tryckas på affischer.  Efter att två motståndare tvingats ställa in, erbjöds matchen som en annan askungesaga till okände Hollaway. En 20-åring från Hawaii med blott fyra matcher i ryggen, som stolt uppger att han är vitbälte i BJJ. Det här borde rimligtvis sluta med ett otippat mirakel, eller en enkelriktad uppläxning utan dess like.

WW: Matt Riddle (5-3) vs. Henry Martinez (8-1)

Smått flummige brawlern Riddle verkar trivas i jobbet som dörrvakt för UFC. Denna gång är det en ny begåvning från Jacksons MMA som ska testas. Debuterande Martinez har hittills sett bra ut, men det bör nämnas att han främst tävlat i galor med namn som "WFC Armageddon" och "YTYT Ground Um and pound Um".

BW: Alex Caceres (6-4) vs. Edwin Figueroa (8-1)

Efter att Caceres bytte ner sig två viktklasser, gav hans unika talanger äntligen lite utdelning. "Bruce Leroy" representerar hur fullkontakt brukar se ut på bio, med stilig afro och en arsenal av tekniker som normalt sett bara funkar i Hong Kong. Mot kraftkarlar och brottare blev det mest mos av Caceres, men i bantam har hans publikfriande sparkar till slut fått lite utrymme att glänsa. Unge thaiboxaren Figueroa går gärna med smalbenen först han också, och kommer inte vara svårövertalad att gå lös stående.

WW: Matt Brown (12-11) vs. Chris Cope (5-2)

En titt på herrarnas records och man vet att det är TUF-stjärnor i utförsbacken. Den avgörande skillnaden är att väderbitne Brown, en man som förkroppsligar begreppet gameness, har klängt sig kvar i buren fem gånger så lång tid. Cope har hittills mest visat prov på en suspekt haka och något tveksamma reflexer, och är kanske inte UFC-material trots allt. Brown borde vinna, både om man räknar MMAtte eller tittar på hur hans kontraktssituation ser ut.

WW: Dan Stittgen (7-1) vs. Stephen Thompson (5-0)

Två debutanter som är likvärdigt gröna inom MMA, men där en av dem har drygt 50 matcher på sitt samvete inom en annan stil. "Wonderboy" Thompson är en meriterad kickboxare som enligt uppgift aldrig har förlorat.

MW: Rafael Natal (13-3-1) vs. Michael Kuiper (11-0)

Det är svårt att skriva något spännande om Natal, som efter tre matcher i UFC bara vunnit en. Kuiper är däremot en fascinerande om än totalt okänd filur. Något så ovanligt som en holländsk judoka, med tio avslut på elva matcher, vittnar om en fighter utanför standardmallarna. Att 22-åringen dessutom vunnit sex matcher på KO antyder att han kan ha snappat upp lite av hemlandets resurser i knytnävskamp vid sidan av sina budoskills. UFC har en tendens att förvandla färgstarka kampkonstnärer till medelmåttiga dagssländor, men man kan alltid hoppas. Go Kuiper.