Champ St. Pierre försvann och hans utmanare likaså, men känn ingen sorg för den saken skull. Kvällens huvudnummer är en unik matchning i MMA-historien och kanske årets mest sevärda drabbning. Ett stabilt card i övrigt gör 137:an till en gala som inte bör missas.
WW: B.J. Penn (16-7-2) vs. Nick Diaz (25-7)
Det finns endast fyra toppfighters kvar idag som kan hävda sig mot eliten trots att de saknar fysiskt dominanta egenskaper, brottarbas eller strategiska masterplans. Anderson Silva, bröderna Diaz och B.J. Penn. Punkt. Kvartetten fightas fortfarande som om en actionfilm regisserats i buren, med samma aggressiva hunger, jakt på avslut i varje rörelse och orädd spontanitet. De utgör det sista retliga motståndet mot en allt mer likriktad och uträknad sport. En rebellrörelse mot brottarväldet, kultförklarade hos hardcorefansen av den gamla skolan. För första gången ska två av dem mötas, i en match som med all säkerhet inte kommer avgöras på kontrollstrategi.
Likheterna mellan Penn och Diaz går bortom deras förkärlek för boxning och jiu jitsu. De representerar samma ungdomliga mentalitet, trotsiga beteende och starka individualism. Trots att de gillar varandra privat, vilket inte är så förvånande, kommer det bli en seriöst asfalterad canvas med all samlad street cred. De har fått matchen de alltid ber om, mot någon som okomplicerat vill gå loss i ett upplivande slagsmål. Den stående kampen i sig blir unik, där Penns händer för en gångs skull möter en likvärdig boxare. Fyra knytnävar som tidigare möblerat om män som St. Pierre, Daley, Sanchez och Noons. Räckvidden, volymen och precisionen hos Diaz är omatchad, men befinner sig knappt ett steg bakom Penn i snabbhet och slagkraft. Skulle matchen tumla ner på marken, uppstår en duell mellan det första svartbältet utanför Brasilien som vann Mundials, mot en av branschens mest aggressiva och oförutsägbara grapplers. Eftersom båda dessutom är högst mediokra brottare, kommer ingen kunna luta sig på en bekväm plan B av defensiv topposition. Det är tveksamt om någon match i MMA-historien haft högre nivå av offensiv kapacitet än denna. Oförutsägbart, lovande och något utöver det vanliga.
HW: Cheick Kongo (16-6-2) vs. Matt Mitrione (5-0)
En storväxt och hårdhänt historia i högsta divisionen. Kötthuvudet Mitrione (han kallar sig så) är en rekryt från amerikansk fotboll som visade sig vara både fysiskt begåvad och lättlärd. Den storväxte brawlern har hittat hem bakom ett hönsnät, där hans något suspekta psyke passar ovanligt bra för uppgiften att slå andra män i huvudet. Mitrione släpar fortfarande efter stort på den tekniska avdelningen, men kompenserar mycket med sin naturbegåvning och fighting spirit. Franske kolossen Kongo är efter fjorton matcher i UFC tryggt etablerad som divisionens dörrvakt. Alltid en kraft att räkna med stående, och fysiskt imponerande som få, är Kongo en naturlig testpilot. 36-åringen har tappat något av sin skärpa och tycks oförmögen att bredda sitt tekniska kunnande, men kan tillräckligt för att ge Mitrione en rejäl utmaning. Prognosen talar om ömsesidiga käftsmällar, avgörande nedtagningar och sporadiska inslag av jiu jitsu som endast en mor hade kunnat älska.
HW: Mirko Filipovic (27-9-2) vs. Roy Nelson (15-6)
Det har gått fyra år sedan världens mest fruktade smalben degraderades till en älskvärd men tjurig kroatisk konstapel. ”Cro Cop” Har sedan dess hängt kvar på lite olika argument. Popularitet, ekonomiska behov, nostalgi och insikten att det inte finns så många andra karriärer nere på Arbetsförmedlingen i Zagreb. Som idrottsman är kickboxaren Filipovic i stort sett samme man som han alltid varit, men med klart försämrad snabbhet, aggression, självförtroende och stryktålighet. Vilket man kan vänta sig av en nu 37 år gammal man. Dessa svagheter kommer inte vara fullt lika påfrestande mot Nelson, vars fysik hindrar honom från att någonsin bli superhjälte. Den rundnätte amerikanen med hockeyfrisyren har gjort det till sitt signum att vara allt en idrottsman inte borde vara. Det stående skämtet om hans ölmage fick dock bitter eftersmak efter en bedrövlig och trött prestation i senaste fighten, vilket fick självaste Dana White att beordra bantningskur. Sammanfattningsvis två tungviktare som kämpar mot allt vad medelålder innebär, inför chansen att bita sig kvar ett tag till. I teorin har svartbältet Nelson klar fördel på backen. ungefär lika stor som Filipovic har i slagväxling. I praktiken kommer det mer ner till dagsform, förberedelser och motivation.
BW: Scott Jorgensen (12-4) vs. Jeff Curran (33-13-1)
Lite märkligt vald match att lägga såhär högt upp. Karaktären Jorgensen hade höga förhoppningar på sig och ansågs som en värdig titelutmanare med sitt pannben av stål, sympatiska personlighet och minnesvärda person (han är den ”fläckiga” snubben med den ovanliga hudsjukdomen). Den hårt arbetande brottarsluggern föll dock platt när han gavs chans på bältet, och man får anta att den här fighten är ett försök att åter stärka hans varumärke. Rutinerade Curran har simmat runt i mitten av divisionen hela sin karriär och får alltid agera mätsticka för andras talanger, vilket förmodligen är varför han går även den här matchen. Det är rätt uppenbart vem som förmodas vinna, särskilt med tanke på att Curran torskade fyra på raken sist han fightades för Zuffa.
FW: Hatsu Hioki (24-4-2) vs. George Roop (12-7-1)
Vem fan är Hioki, undrar den genomsnittlige UFC-tittaren. GOAT, vrålar hardcorenötterna tillbaka. Den senaste japanska importen är en högintressant doldis som egentligen aldrig fått stryk (alla nederlag var knappa poängförluster), och det har ofta påpekats att Hioki borde nämnas i listor över världens främsta, och att endast hans viktklass och nationalitet har hindrat detta. Han är överlag rankad topp-3 i divisionen och debuten i UFC känns given. Men innan succén är ett faktum måste den japanska förbannelsen överkommas. Det är inte första gången en hypad, anonym japansk supertalang får burtid. Och med ett fåtal undantag har det gått storslaget åt skogen för Hiokis föregångare när japansk lekfullhet krossats av effektiviteten i amerikansk idrottsindustri. Mjukstart således, mot den osannolike Roop, en gänglig thaiboxare med enastående räckvidd och ruggiga sparkar. Oavsett resultat borde det ges ett pålitligt svar på hur väl Hiokis legend håller i den oförlåtande verklighet som är oktagonen.
LW: Dennis Siver (19-7) vs. Donald Cerrone (16-3)
Det är inte lätt att förstå varför den här fighten inte ansågs säljande nog att platsa på Pay per view. Två underhållande kickboxare med långa vinstsviter bakom sig och utlovade titelchanser framför sig, båda med flera inkasserade Fight of the night-bonusar i bagaget. Man får väl helt enkelt hoppas att de ovanstående matcherna anses vara ännu mer fantastiska. Det hade varit synd om den här inte nådde fram till en svensk TV-ruta. Anyways. Kompakte ryssen Siver och hans explosiva arsenal av ekande slag och sparkar borde harmoniera utmärkt med Texasbon Cerrones självsäkra offensiv av varierade anfall med stor räckvidd. Båda två klarar sig dessutom riktigt bra på marken numera, där Cerrone dessutom har ett bra game från rygg. Den avgörande ingrediensen för publikens nöje är duons offensiva kvaliteter och viljan att gå framåt, även om de ibland kan vara något segstartade. Det saknas inte mod, självförtroende eller aggressivitet hos varken cowboyen eller den ryske stridsvagnen. Borde smälla rejält det här. På ett bra sätt.
FW: Tyson Griffin (15-5) vs. Bart Palaszewski (35-4)
Före detta lättviktsstjärnan Griffin försöker reboota sin karriär i en lägre viktklass men visar fortfarande problem med att få till det. Med utmärkt timing och avståndsbedömning i händerna, och en orubblig brottarbas har den kortväxte Xtreme Couture-talangen alla förutsättningar för att lyckas. Men det tycks saknas taktik och riktning, med resultatet att Griffin ibland blir alltför styrd av motståndarens planer. Journeymannen Palaszewski har ett snyggt men lite missvisande record, då han främst besegrat killar utanför elitskiktet. En avgörande match för två fighters med mycket att bevisa.
LHW: Brandon Vera (11-5) vs. Eliot Marshall (10-3)
För fem år sedan meddelade Vera att han skulle erövra bältet i två olika divisioner samtidigt, och tog sig ringnamnet ”The truth” för att poängtera att han inte trodde på hype. Sedan förlorade han sex av nio, och placeras numera i skymundan på undercard. Upp till var och en att känna sympati eller skadeglädje över det magplasket. Säkert är i alla fall att Vera fortfarande är en skicklig tekniker på alla områden, samtidigt som hans matchpsyke och strategiska brister undergräver alla chanser till stabilitet i karriären. Marshall har precis återvänt till UFC, efter att ha fått sparken en gång tidigare. Ödesmatch således. Förutsatt att duon faktiskt attackerar och försöker avgöra, vilket de inte alltid vågar göra, borde det bli en kvalitetsfight.
LW: Ramsey Nijem (4-2) vs. Danny Downes (8-2)
Nijem är han den där helyllekillen som alla ville skulle vinna förra TUF, men som stöp i finalen. Det här blir hans riktiga UFC-debut. Downes är en skön karaktär som ser ut att vara allt annat än fighter, men vars inneboende kamphund är elakare än den pojkaktiga looken antyder.
MW: Chris Camozzi (14-4) vs. Francis Carmont (16-7)
Debuterande fransmannen Carmont möter Camozzi, en man som sitter löst efter en halvtaskig prestation i UFC. Lite förenklat är inget av de här namnen riktigt på den nivån som buren kräver. Inte ännu i alla fall.
MW: Dustin Jacoby (6-0) vs. Clifford Starks (7-0)
Två debuterande mellanviktare, där Jacoby väcker störst intresse efter att ha avgjort alla sina proffsmatcher i första eller andra ronden.
Följ oss på Instagram
Kommentarer