Thomas Hytten, Norge (8-7-1) vs Per Eklund, Stockholm (14-4-1)
Nostalgisk rematch på det oavgjorda mötet som skedde i Shooto 2003.Den karismatiske profilen "Moon Lee" har gått till den tidiga MMA-historien som mannen som aldrig var så bra som man hoppades. Eller, fightern som aldrig fick chansen att visa hur bra han verkligen var. Ett record på 50-50 (vinstprocent, inte matchantal), antyder att potentialen aldrig kom ut. Bakgrundsstoryn är att Hytten, och resten från Okami på den spännande i tiden i början på 2000-talet, var ett legendomspunnet och respektabelt gäng när de åkte över gränsen. Hytten behövde inte ens ha match, han har den oövervinnerliga auran hos en kampsporststjärna eller actionskådis bara av att stiga in i rummet. I ringen är han alltid rippad och vaken med isblicken osäkrad. Han var snubben alla trodde skulle bli överjävlig. Men undantaget en stark framgångsvåg mellan 2003-2005, kom aldrig det stora genombrottet för norrmannen. Comebackmatchen på Superior Challenge var inte vacker och med en ålder på snart 38 år blir det allt svårare att lära sig nya trick.
För Eklund kan det första mötet 2003 läggas till hans prövande steg ut i världen, innan det tog fart på allvar. Allt har pekat uppåt sedan dess, inklusive UFC-karriären. Hans tre senaste förluster hette Tatsuya Kawajiri, Sam Stout och Evan Dunham, och det räcker med en grundkurs i MMA för att se nivån på det gänget. Om inte kicken från oktagonen och andra motgångar har berövat Eklund hans krigarsjäl och generella mojo, kan inte mycket gå fel i Karlstad. Hur elak Hytten än ser ut i jämförelse, tar profetiorna fasta på vad herrarna åstadkommit sedan 2003, och skymtar svensk triumf.
Mikkel Guldbaek, Danmark (8-2-2) vs. Magnus Cedenblad, Pancrase (8-3-0)
Skandinaviskt möte av den roligaste sorten, när dansk skallebank möter svenskt organiserad träningsdisciplin. "Jycken" kan ge ett skämtsamt intryck med sitt glada humör och sin vana att prata stort och mycket. Men prestationerna bakom hönsnät och ringrep talar en annan story. För varje match blir Cedenblads fokus allt skarpare, misstagen färre och effektiviteten ökar. Jycken har vuxit in i sin gängliga kroppsbyggnad och kamplust och är idag känd för sin seriösa inställning till sporten och kompromisslös träning. Hur mycket golden retriever han än är i civila kläder, börjar det bli svårt att hitta villiga fighters att tampas med kamphunden han är i ringen. Danske Guldbaek har drygt tio års rutin som proffs och lång kampsportsbakgrund, men han har aldrig gått in mot någon på den här nivån tidigare.
Rami Aziz, GBG (0-1-0) vs. Johan Sjölin, Karlstad (0-1-0)
Lite av en kamratlig utmanarfight i slutet på träningspasset. Två sympatiska gossar som känner varandra väl sedan tidigare och inte har mycket överraskningar att chockera med. Båda är utpräglade grapplers av den kreativa typen och en renodlad golvfight hade blivit underhållande. Vid sidan av det är Aziz den mest aktive på stående distanser, med deltagande både i boxningsmatcher och SM i muay thai. Räkna med en omväxlande, sportslig fight som kan avgöras var och när som helst. Lite som MMA ska vara.
Joakim Engberg, GBG (6-6-1) vs. David Rosmon, Danmark (5-5-0)
Ska man bedöma styrkor och svagheter är det uppenbart vad som är dåligt hos göteborgaren Engberg. Hans record. I övrigt faller alla egenskaper som fighter in under rubriken "bra". Det låter motsägelsefullt och ingen har någon pålitlig teori heller. "Joxo" var dubbad som naturbegåvning och omtalad talang redan för 10 år sedan och har ofta hyllats för sin tekniska bravur. Men som proffs har trenden varit ungefär varannan match torsk och varannan triumf. För hårt matchad, mentala grejer, något är det som lägger hinder. Danske Rosmon kommer till stan med allt att vinna och inget att förlora, vilket är hans främsta styrka. Favoritskap innebär förväntningar, vilket innebär press. För svensk del borde det här vara pengar på banken, 7:a i vinstkolumnen, paketerad dansk och storslagen triumf. Och som alla vet sker upsets när utgången antas vara för given på förhand.
Alen Mansour, Eskilstuna (1-0-0) vs. Timo Karttunen, Finland (2-1-0)
Stort, tungt och barnförbjudet. Galans tungviktsmatch ställer en hetlevrad svensk slugger mot en björnstark finsk grappler. Känns givet att något minnesvärt kommer ske innan den här holmgången är slut, på gott eller ont eller båda. Med så mycket power och vikt intryckt i ringen händer det ofta att kämparna drabbas av en gnutta desperation, vilket kan resultera i den typen av slugfest och kaos som Mansour var indragen i senast. Hygglig chans att Tingvallahallarna under en intensiv period känns som tagen ur Snatch, ni vet, scenen på den illegala boxningsklubben. Yee-haw.
Marcus Carnefjord, Västerås (debut) vs. Dennis Erdogan, Hilti (debut)
Svårtippad historia mellan en glad idrottarkille från Västerås som kört lite shootfighting, och en mystisk doldis med brottarbakgrund från Hilti i Stockholm. Erdogan ska ha den mer respektingivande grunden att stå på, men det är inte alla brottarkolosser som friktionsfritt kan ta till sig MMA-sportens alla nyanser. Carnefjord har en gedigen grundutbildning i allt vad fighting är, men kanske inte riktigt samma power bakom. Trevlig utfyllnadsmatch.
Johan Westin, Sthlm (1-1-0) vs. Juho Valamaa (debut)
En doldis i fightcardet som kan sno en respektabel bit av showen. Unge herr Westin står alltjämnt med tårna på tröskeln till stora genombrottet. Den explosive stockholmsgrabben är en vänlig själ men har vissa drag av bully när han fightas. När det går bra, motståndaren retirerear och blodlukt kan anas, blir Westin riktigt överjävlig och inte alls trevlig för den som ligger underst. Men ynglingens haka har blivit straffad vid flera tillfällen, och den mentala mognaden är inte riktigt i nivå med monsterfysiken. Debutanten Valaama är knappast lättskrämd, som en rutinerad finsk grappler med solid träningsbakgrund. Plus, inte att förglömma, är finnar per definition lite tuffare i grunden än alla andra nordbor. Tre krig mot ryssen utan torsk fostrar karlar som kan ta en smäll goddammit.
Sharyar Sazesh (0-1-0) vs. Magnus Strandner (debut)
Inte mycket att sia om här. Strandner har varit en framgångsrik kraft i shootfightingligan och aldrig behövt notera en förlust. Kvittot på en seriöst tränande och talangfull atlet. Men proffsnivå är andra bullar. Sazesh har ett tjusigt namn. Jag önskar jag kunde berätta mer om honom men där tog informationsflödet stopp.
Martin Wojcik, Pancrase (5-5-0) vs. Markus Halkosaari, Finland (3-6-0)
På tal om missvisande records ja. De här två har varit med. De har sett och hört, tränat och satts på prov. Inga duvungar, men inte direkt kändisar heller. Det tysta, starka virket sådär. Wojcik är den ende svensk som gått en proffsmatch mot en Gracie till exempel, känn den. Och Halkosaari har matchats hårt mot flera bekanta namn under sin sjuåriga karriär. Räkna med riktigt bra fighting, i synnerhet Wojciks iskalla thaiboxning och finnens brottartalanger. Här väntas kanske inte bindgalet raseri och pang-pang-action. Snarare smart, metodisk och genomtänkt MMA på hög nivå.
Botan Tokay, GBG (debut) vs. Alex Kainulainen (debut)
Göteborgaren Botan är äntligen stor nog för proffskostymen. Som den kreativa grappler och ungdomlige hormonbomb han är, härjades det duktigt i shootfightingligan innan beslutet togs att satsa på den högsta divisionen. Mycket power på 66 kg, vilda slams, vrickade giljotiner och bra drag stående. Grabben har allt man behöver i verktygslådan och saknar egentligen bara den rutin och mognad som endast tid kan ge. Kainulainen vet vi inte mycket om. Men han är finne, vilket som redan har påpekats räcker långt. Ni vet, vinterkrig, snö, vargar, ryssen som granne, hela det köret.
