MW title: Anderson Silva (26-4-0) vs. Chael Sonnen (26-10-1)
Besvärliga personligheter skapar förväntningar och Anderson Silvas märkliga envishet skapar ständigt nya frågor. Ingen ifrågasätter hans tekniska geni, hans överlägsna precision och osvikliga timing. Spindeln från Curitiba har odisputabelt sportens främsta offensiva kvaliteter. Men hans mentalitet är den hos en bångstyrig tonåring som ständigt måste demonstrera hur blasé han är. Silva skulle kasta bort titelchanser, miljonbelopp och sin plats i historieböckerna, ifall något i en matchbild inte föll honom i smaken. En kompromisslös inställning som lett till hot, böner, vädjan och desperat kritik. Utan effekt. Silva kan vara gudomligt briljant på lördag. Han kan också bestämma sig för att utmaningen inte duger och tramsa bort 5x5 minuter. Vilket det blir och varför, förstår endast Silva.
Rent statistiskt är det goda nyheter att motståndet består av en orädd amerikansk brottare. Enda sättet att tvinga Silva till att fightas är att göra det rent fysiskt, och Sonnens game är framåt. Han måste gå framåt eftersom alternativen gör honom försvarslös. Den mest stereotypa republikanen sedan Ronald Reagan döljer skickligt sin begränsade fightingstil bakom en uppkäftig image som får honom att verka "bad". Sonnen har tagit i från tårna i sina dissar mot Silva, inklusive grova anklagelser och förtäckt rasism. Inte snyggt, men väldigt säljande och övertygande. Pladdret har fått folk att glömma att Sonnen varit en stabil fighter med dåligt submissionförsvar och medioker boxning i åtta års tid. Inget har förändrats där. Men en avsiktligt kaxig attityd kan få folk att tro man är bättre än man är. På samma sätt som en obegriplig attityd får folk att glömma hur bra man är.
WW: Jon Fitch (25-3-0) vs. Thiago Alves (22-5-0)
Fördröjd rematch med förväntningar. Delvis välförtjänt om man ser till nivån. Det är två exceptionella atleter som möts. Prinsarna som aldrig kan störta kung GSP, men som effektivt sorterar bort alla utmanare. Någon garanti om action kan däremot inte ges. Alves baseballträn till lemmar kan ställa till med spektakulär skada om han får svängrum, och han har sprawl nog att hålla sig uppe. Mot en defensivt vattentät man som Fitch krävs det dock mer än pitbullens explosiva våldsverkan. Fitch är welterviktens främsta buzzkill. Hans fightingstil är nedbrytande och utplånande sådär som brottningens baksida kan se ut. Verktygen finns där för att släcka ner Alves fyrverkerier, men någon salva i motsatt riktning kommer inte fyras av. Stabilt hedervärd och händelselös arbetsseger eller knock out som får TV-rutan att skallra, vem hejar du på? Inte kul att vara Fitch ur det perspektivet.
LW: Clay Guida (26-8-0) vs. Rafael Dos Anjos (14-4-0)
Kontraster mellan länder i ett tacksamt format, när buffeln Guida släpps lös på oförutsägbare Dos Anjos. Chicagos främste grovjobbare är befriande enkel att uppskatta. Han har inga växlar att välja mellan, nyttjar sällan mer än fem tekniker totalt och har en orubbligt vågrät prestationskurva. Kort sagt, Guida är Guida. Ett långhårigt monster som älskar det han gör och därför inte har skäl att förändra det. Så länge han får en kul fight bryr han sig inte om vem som vinner. Dos Anjos med sin kombo av southpawboxning, rappa submissions och snabba beslut, är variabeln i den här fighten. Han har tusen sätt att avgöra, överraska och exponera brister i "The carpenter", och bara ett sätt att förlora. Men sökandet efter ett avslut måste ske i en tornado av muskelfibrer, hår och svett. Inte lätt att tänka klart då.
WW: Matt Hughes (45-7-0) vs. Ricardo Almeida (12-3-0)
Rivaliteten mellan Brasilien och USA på MMA-arenan har alltid haft sin starkaste representant i Matt Hughes. Bonden från Illinois fick den rollen när han hävdade att amerikansk brottning var allt som krävdes för att bunta ihop Royce Gracie i en grapplingduell. Hughes har hållit liv i rivaliteten med sina fighter mot Penn, Renzo Gracie, Serra och andra stolta företrädare för brasiliansk kampkonst. Nu är det dags igen, och den grapplingstarke Almeida är en lagom matchning. "Big dog" har en stark tro på BJJ, så stark att han tog uppehåll i fightingkarriären för att fördjupa sig i arten. De andra aspekterna av gamet fortsätter vara en svaghet, och han har inte mycket till plan B. Detta vägs upp av faktumet att Hughes tappat sin edge och blivit försiktig. Självförtroendet är blekt och ambitionerna är ersatta av nostalgi. En solid match, men den hade varit vassare för fem år sedan.
HW: Roy Nelson (16-4-0) vs. Junior Dos Santos (11-1-0)
Om man inte är en överviktig långtradarchaffis sittandes på ett truckerstop i bibelbältet, är man antagligen ingen supporter av Nelson. Han är inte bara fet, han är arrogant och självgod också. Unga fans och utövare av MMA fantiserar om att bli en Dos Santos, en iskall grekisk staty av koncentrerad elakhet. En bad dude som ser bra ut på stranden. Risken att växa upp till en kopia av "Big country" är däremot ingen pojkdröm. Detta faktum gör att Nelson alltid har sämre odds än han förtjänar. Naturligtvis borde Dos Santos uppercut vara den tidsinställda bomb som kommer göra roadkill av tjockisen innan 15 minuter har gått, favoritskapet är motiverat. Men knalla in på ett rastställe i Omaha och mucka bråk med ölmagarna i keps och flanellskjorta, och lär den hårda vägen varför man inte bör underskatta amerikansk baconkultur.
WW: Dustin Hazelett (14-5-0) vs. Rick Story (10-3-0)
Temat håller i sig. Långbent, skäggig mysfarbror som kan bräcka av dina leder innan du hinner avsluta kommentaren om hans glasögon, på kollisionskurs med brötig ångvält. Story är den "jock" vi alla kan känna igen. Med brottninsgbasen, drivet från helvete och ondsint järnvilja. Trubbigt, opolerat och smärtsamt. Kan bli riktigt kul att se hur den ekvationen utvecklas på lördag. Nördar förenen eder, er man ska in i buren och strida mot den där snubben som regerade din högstadieskola med stryk i korridoren. Redan de gamla grekerna skrev epos om den matchningen.
LHW: Phil Davis (6-0-0) vs. Rodney Wallace (9-2-0)
Misstänkt repris på vad som utspelade sig i söndags på Versus. Begåvningen Davis (han som drog ut Gustafsson) är en stjärna i behov av utveckling till supernova, men hans record är ännu klent. Lite som en viss Jones. Wallace ser elak och bucklig ut, och utlovar en sjuhelsickes kamp mot alla som vågar stå i hans väg, men har inte så mycket att backa upp det med. Lite som Matyushenko med andra ord. Kort sagt, det ser ut att vara sagan om offerlammet och investeringen, del 2. (Davis odds ligger för närvarande på runt -700, lägst på hela cardet).
LHW: Tim Boetsch (11-3-0) vs. Todd Brown (11-1-0)
Debutanten Brown har bara mött en kille med ett namn att minnas. Det är den där förlusten i hans record. Boetsch har kämpat sig tillbaka till UFC efter att han fick kicken senast. Behöver inte bli en tråkig match, men förutsättningarna är svåra att hypa upp.
WW: Johny Hendricks (8-0-0) vs. Charlie Brenneman (12-1-0)
Ovanligt hög nivå på deltagarna för att ligga såhär lågt på cardet. Vildmannen Hendricks har plockat fem raka i UFC och även om han inte vinner så kreativt kan man inte förneka hans potential. Brenneman har fått en bra start på UFC-karriären och verkar även han lovande. Det är dock frågan om två entoniga brottare, vilket kan förklara varför man skyfflade undan fighten på cardet.
HW: Stefan Struve (23-4-0) vs. Christian Morecraft (6-0-0)
208 cm holländare vars haka svajar som en måltavla i skyn är tillbaka. Struve är en karaktär som sällan blir tråkig i buren, men än är han inte i närheten av att hantera sin kroppshydda. Debutanten Morecraft har aldrig mött eliten så inget är säkert, men karln verkar vara skvatt galen på ett lovande sätt. Hans längsta match hittills varade inte ens tre minuter. Stora män som knappt kan stava till gard men som kan sänka en ko på några sekunder. Hur kan det bli tråkigt?
WW: Ben Saunders (8-2-2) vs. Dennis Hallman (64-13-2)
Hygglig utslagsmatch mellan två som hänger löst. Saunderson är ung, entusiastisk och farlig stående. Hallman är en av sportens mest rutinerade grapplers, fast i den sista utförsbacken.
