LHW: Quinton Jackson (30-7-0) vs. Rashad Evans (19-1-1)
Efterlängtad fight som lät vänta på sig, länge nog att den inte längre gäller ett bälte. Hollywood ringde och ”Rampage” tog ledigt för att spela Mr. T. Att filmmakarna inte ringde Rashad istället förvånade ingen. Samma karisma och personlighet som la grunden för Jacksons popularitet, saknas fullständigt hos Evans. Den här matchen är stereotypen om fighter vs. idrottsman, med alla för- och nackdelar som det medför. Det är även anledningen till varför det finns så stora skillnader i stil, trots att matchningen ställer upp två teoretiskt lika brottare som gillar att boxas.
Jacksons främsta styrka är inget man kan lära sig på gymmet. Memphisbrottaren är byggd på intuitiv fighting spirit, krigarhjärna och ett jävla temperament. Alla egenskaper man vill se i en underhållande fighter som slåss som på bio. Dessa egenskaper har kommit till priset av mental instabilitet, tveksamma karriärsval och aggressionsproblem. Inget sådant skymtar i filbunken Evans, vars metodiska klarsyn är lika hälsosam för hans privatliv som den är ovälkommen i buren. Så där ligger landet. En plågsamt förutsägbar idrottsman i möte med en bärsärk vars lägstanivå kommer att bli hans fall, men vars bästa stunder skulle köra över Evans på nolltid i publikfriande stil. Rosen på tårtan är förstås de arton månader eller så av skitsnack som haglat åt båda hållen. Hatmatch ger alltid en extra dimension.
MW: Michael Bisping (19-3-0) vs. Dan Miller (11-3-0)
Bisping anses uppenbarligen fortfarande ha ett säljande namn. Annars är det olikt UFC att lägga två svala grovjobbare på en så framskjuten plats på cardet. Den brittiske bredkäften har onekligen charm och attraktionskraft på de brittiska öarna. Men rent sportsligt tycks han ha stagnerat på grindvaktsnivå. Jämfört med divisionens elitskikt har ”The count” inga äss i rockärmen att briljera med. Detsamma kan sägas om IFL-veteranen Miller, vars breda men grunda game lämpar sig för decisions utan fyrverkerier.
HW: Todd Duffee (6-0-0) vs. Mike Russow (12-1-0)
Den här matchens placering på main card är UFC personifierat, vilket helt beror på framtidshoppet Duffee. 24-åringen har ingen direkt sportslig bakgrund, men kunde lätt ha varit född i en Marvelserie och hållit en resident plats i X-men. Duffee ser ut sådär som en majoritet av mainstreamfans vill att fighters ska se ut, och när han vann debuten på KO efter sju sekunder hördes halleluja från hela Zuffa. Rutinerade Russow är ett välvalt test, i egenskap av en rutinerad men slät figur som saknar Duffees råa power. Men han har all den där tekniken som Las Vegas nya Herkules inte har lärt sig ännu. Det mest lovande hos den unge talangen Duffee är att han inte själv tror på sin egen hype. Ödmjukhet ska aldrig underskattas.
LHW: Antonio Rogerio Nogueira (18-3-0) vs. Jason Brilz (18-2-1)
Snudd på missmatch, igen, för den evigt underskattade lillebrorsan Nogueira. Det finns inget, absolut inget, i Jason Brilz arsenal som kan hota mini-tauren. En knappt märkbar fördel i brottning kan jämna ut matchbilden, men i alla avgörande moment är Nogueira klart överlägsen. En snygg vinst här kunde leda till rematch med champ Shogun, vilket hade blivit en betydligt mer intressant fight. Det bör nämnas att Forrest Griffin var den ursprunglige motståndaren och Brilz hoppade in i sista stund.
WW: Diego Sanchez (23-3-0) vs. John Hathaway (13-0-0)
Efter utklassningen i titelmötet mot BJ Penn tog Sanchez det hälsosamma beslutet att återvända till weltervikt. Tvärt emot vad som ofta påstås, är det inte alltid bättre i en lättare viktklass. Mardrömmen från New Mexico har inget mer att hämta efter titelförsöket i lättvikt, och hans järnfysik är minst lika effektiv mot sju kilo tyngre killar, där snabbheten dessutom märks mer. Sanchez tjurskalliga låsning på samma växel i alla matcher, hela tiden, funkar även den bättre i welter. Återkomsten sker mot brittiska underbarnet Hathaway, som blott 22 år gammal kastas till lejonen. Brightons stolthet är en smart och strategiskt vaken fighter som tidigare har visat sin förmåga att manövrera bort buffliga motståndare. Den förmågan är värdefull mot Sanchez, men kommer att behöva vara felfri om den ska räcka till för att rubba anstormningen som väntar.
WW: Amir Sadollah (4-1-0) vs. Dong Hyun Kim (12-0-1)
Ompysslade TUF-sensationen Sadollah har efter två mindre krävande motståndare nu blivit mogen en större utmaning, och muskulöse judokan Kim är sannerligen just det. Där Sadollah har stor elegans i thaiboxning och submissions, har han varken särskilt mycket power eller någon stabil grund att stå på. Koreanske ”Stun gun” är stryktålig och gillar att gröta på närdistans, vilket kräver just stabilitet. Tung uppgift för Sadollah således, men än lever han lite på ryktet om att vara mirakelmannen som är bäst när det gäller.
LW: Efrain Escudero (13-1-0) vs. Dan Lauzon (12-3-0)
Stabil men ensidig grovjobbare mot spontan improvisatör från klanen Lauzon. Historien säger oss att Escudero har fått den typ av matchning som passar hans stadiga driv, och att lillebror Lauzon kommer att få dåligt med utrymme för sina vilda idéer. Tråkigt lär det oavsett inte bli. Ännu roligare kan det bli nu när Dan och Joe Lauzon inte längre klarar av att umgås, vilket kunde leda till UFC:s första officiella familjeslagsmål i oktagonen.
LW: Melvin Guillard (42-9-3) vs. Waylon Lowe (8-2-0)
Välkommen till UFC unge Lowe, här får du en varm servett från New Orleans som har gått fem gånger mer matcher, har divisionens mest fulländade fysik och vars hastighet trotsar ditt förstånd. Var det här chansen du alltid har drömt om? Om inte debuterande Lowe har oanade superkrafter kan elddopet på den nya arenan bli riktigt hjärtlöst.
LHW: Luiz Cane (11-2-1) vs. Cyrille Diabate (16-6-3)
Inofficiellt main event för alla insnöade som kan mer och vet bättre. Åtminstone om man diggar muay thai i buren. Fransosen Diabate är en doldis, välkänd för de insatta, som har tröskat på i åratal utan att få någon rättvis chans att visa vad han går för. En gänglig men teknisk thaiboxare som dessvärre lider av alla gängliga mäns problem med balans och defensiv. Cane förlitar sig på den brasilianska avarten av thaiboxning med hungrigt brawl av nävar, knän och skenben. Senast Diabate mötte en sådan, ”Shogun” Rua i Pride, gick det också bra fram tills att press och aggression fick fransmannen att retirera och bli utslagen. Men det var ju några år sedan. En fight väl värd att se om man diggar stående kamp.
LW: Aaron Riley (28-12-1) vs. Joe Brammer (7-1-1)
Typisk utfyllnad mellan stabile grindvakten Riley och en anonym lycksökare som verkligen hade behövt bevisa sig i den här matchen. Brammer blev helt överkörd i sin debutmatch och händer det igen är han garanterat borta.
MW: Jesse Forbes (13-5-0) vs. Ryan Jensen (15-5-0)
Jo, det är han den där storväxte grabben från TUF för hundra år sedan. Forbes alltså. I övrigt inget att skriva hem om.
