Deadline, nybörjarstart, bokföringshets och Andreas Bruzelius gigantiska låda

Det råder en ganska rask puls på redaktionen. Första numret efter semestrarna ska skickas iväg innan helgen, Eva sitter upp till näsroten i pappersarbete och August och Linnéa jagar med att få rätsida på anstormningen av nybörjare till Fighter Centre.

 

Muay thai har verkligen förändrats. Jag låter väl som en repig skiva för er som läst mina raportage från SM under de senaste åren, men det är smått otroligt vilken skillnad det är på hur många som tränar och tävlar nu, jämfört med när jag startade. Jag började träna thai- och kickboxning hos Ironman, en grym klubb som på den tiden hade utbyte med Angereds boxningsklubb och visserligen hade rätt många medlemmar, men ren thaiboxning var inget den breda massan var intresserade av. De på klubben som tävlat i thai var några få veteraner som för oss nybörjare framstog som halvgalna stenhårda cowboys. Ironman var den enda klubben i Göteborg.

 

Fast forward 15 år: någon som ens vet hur många klubbar i Göteborg som sysslar med muay thai? Jag kommer på fem utan att tänka efter, jag vågar inte räkna upp dem för jag vet att det säkert finns lika många till. Bara på FMT finns det 100-tals medlemmar. Sedan jag började instruera här har bara vår klubb skickat upp minst 100 personer i ringen, troligen närmare det dubbla. De andra klubbarna ligger inte på latsidan de heller. Hur många människor som någon gång tränat thai i Göteborg sedan kanske år 2000, kan jag inte ens chansa på. Till och med när jag klättrar rep på min tillslutna lilla innergård träffar jag forna thaitränande, och den kortaste promenad på stan gör att jag, om inte kanske träffar och pratar med, så i alla fall känner igen någon till utseendet från thaiboxningen. Kampsport på TV och att Thailand blivit svenskens semestermål nr ett tror jag är bidragande orsaker till ökningen, men också förstås, att man nu kan tävla på hemmaplan i D-klass i stället för att vara hänvisad till namnlösa orter i östeuropa med utslagna handskar och obefintliga regler.

 

Mitt emot mig, på Andreas skrivbord står en gigantisk låda adresserad till honom. Vad innehåller den? Att döma av etiketterna, kosttillskott. Vad/hur/varför vet ingen. Andreas besöker endast kontoret nattetid. Ska Andreas sluta skoja om min träning och kosthållning och i stället lägga in en egen ny växel? Kommer vi att få skåda honom på en scen med rakade ben, ny kroppshydda och tvärstrimmor på skinkorna inom kort? Gud bevare oss

 

//Anders

Bildbevis

Såhär spännande brukar ett typiskt redaktionsmöte se ut. August garvar, Anders kryper ihop i ett hörn när kameran åker fram och Marko påpekar att snusdosorna på bordet inte tillhör honom. (Jag är kontorets ende nikotinist, utfryst och bespottad.)

Naturligtvis är inte alla redaktionsmöten så harmlösa som detta. Vi träffas även regelbundet under nymånens skära på Ramberget, iförda kåpor. Där offrar vi jungfrur och festar på offerslaktade djur och drar upp planen för världsherravälde . Men det skulle vi förstås varken erkänna öppet eller ta några bilder på.

Bilder är för övrigt ett återkommande dilemma. Bloggepidemin har skapat en vanföreställning om att man kan sno vilken bild som helst på nätet och använda i sin verksamhet. Det får man sannerligen inte. I en tryckt tidning får man ägna en tanke åt upphovsrätt.

Så, där sitter man fyra på morgonen i deadlinebruset och behöver en bild på ett glas rödvin. Oups. Gäller att vara kreativ. Just det här problemet löstes med avslagen cola och ett vinglas. Andra gånger har det inte varit fullt lika lätt.

I regel faller det på mig eller Eriksson att agera modell i de mest bisarra situationer. Förra sommaren plaskade jag runt utanför Saltholmen för en bild på temat simning. Eriksson har fått slita av tröjan och posera för både yoga och anatomibilder. Nödlösningarna har krävt avancerade tekniker för att skydda vår heder (med andra ord, vi döljer ansiktet och hoppas att ingen känner igen oss). Det är rätt kul att bläddra igenom gamla nummer och se mig och Eriksson fåna oss på alla anonyma bilder, och minnas bakgrundsstoryn.

Med det sagt förekommer både jag och Eriksson även i nästa nummer. I anonymitet med en bön om att inte bli identifierade på de mest pinsamma bilderna. Vi kommer att förneka allt.

-Bruz-

TV-spel och chompisar från förr

Då rullar allt och en ny vardag har infunnit sig efter semestern. Nästa nummer av Fighter kommer att innehålla en fet guide till fighting-spel, något jag alltid älskat men som jag inte utövat på decennier. Som de flesta i min generation startade jag med International karate, som min äldre kusin satte mig i kontakt med via sin Commodore 64. Han tränade karate på Stockholms kyokushin och var ungefär häftigast i världen. Detta var mitten av åttiotalet och det var grymt att själv få karatefightas även fast man bara var sju-åtta år, värdelös på alla sporter och rädd för det mesta.

 

Jag ägde själv aldrig någon speldator eller konsol när jag växte upp, så att få spela fightingspel var alltid en ovanlig lyx. De spel jag minns genom åren är Streetfighter II, Tekken II och Virtua fighter på PC, alla grymma spel som jag önskar jag haft tid och ro att spela mer. Kanske när jag blir pensionär? Som tur är har de proffsiga grabbarna på Gamereactor.se hjälpt mig med spelartikeln.

 

I onsdags återförenades jag under en kaotisk indisk middag med några träningskompisar och goda vänner från ett tidigare liv. På facebook kallades vi "vi som vevade redan på 90-talet", en klick killar som fostrades i August Walléns förhistoriska MMA-scen, den svenska shootfightingens vildsinta födelseår. I dag är vi spridda över riket och agerar inom olika falanger. Jocke Engberg var alltid den av oss som hade riktig talang och han är också den enda som just nu har en egen karriär som fighter. Jocke förbereder sig just nu för Ole Laursen på Rumble of the Kings.

 

Men även vi andra växte upp till inbitna utövare på olika sätt. Gurra Didron fightades för inte allt för länge sedan och är förutom det coach på grymma Ren-Yi i Umeå. Själv är jag ju med och skriver Fighter och utövar fortfarande muay thai, men som tränare. Toni och David är borta från kampsporten men kan se tillbaka på fler än en riktig holmgång. Mattias är tränare på GBG muay thai och knäckte mig totalt under n löprunda i bergochdalbanan Änggårdsbergen i veckan. Dan bygger muskler och utövar korp-MMA. Det var en potent soppa som kokades ihop under de där åren, även om shootfighting är mindre relevant nu när MMA dundrat in på scenen.

 

Förra lördagen gick jag till Yamasaki för att köra BJJ för första gången på evigheter med påföljden att jag skadade revbenen under någon sorts forcerad rullning. Jag tror att all yoga jag kört har givit mig längre rörelsebanor och expanderat min bröstkorg, men utan att reflexerna för styrka och stabilitet hängt med. Sedan dess har jag gått på en försiktig diet av 50 chins och 50 kettlebellswings om dagen, samt lite försiktig löpning. Armhävningar, sit-ups och alla rörelser med vridningar har varit off limits, så thaiboxning har bara varit att arkivera.

 

Och nu är det redan helg nummer två efter semestern. Sköt om er, och varandra allihop!  

 

//Anders Eriksson

Jakten på nya medarbetare går mot sitt slut

Fighter Magazine har under några veckor sökt 1-2 nya medarbetare som kan jobba som telefonförsäljare och kontakta våra prenumeranter som ännu inte förnyat sin prenumeration. Linnea ska tyvärr sluta på redaktionen då hon fått en ny tjänst och för att fylla ut tomrummet efter henne kommer vi att behöva två nya säljare.

Jag önskar dig all lycka till på ditt nya jobb och hoppas ändå att du ibland droppar in på redaktionen och hälsar på. Men kom ihåg att låsa cyklen bara...

Jag har plöjt igenom en tjock lunta av ansökningar och sorterat ut de som verkar mest intressanta. Det är flera läsare som kontaktat Fighter Magazine och skickat in sin CV. Det tycker jag är extra kul och jag har verkligen fått vända och vrida på vilka som ska få komma på anställningsintervju. Jag vill härmed tacka alla som sökt tjänsten och det har verkligen inte varit lätt att välja bland alla ansökningar. Kanske går det fler tåg i framtiden, så vissa har jag sparat utifall att...

Jag har haft ett några få anställningsintervjuer och det har mynnat ut i två personer, en mannlig och en kvinnlig sökande som jag ska träffa igen nästa vecka. Då ska vi gå igenom i detalj om vad jobbet innebär och de ska även få prova på att ringa samtal själva. Efter det utvärderar vi och diskuterar en eventuell anställning. Det är främst för att jag vill se långsiktiga lösningar och jag vill verkligen att de som går in för jobbet gör det helhjärtat och att de är beredda att satsa, och jag vill försäkra mig om att de känner till vad jobbet innebär så att det inte senare framkommer att det inte var vad de hade tänkt sig.

Jag har en positiv känsla för bägge två och tror de kommer att göra ett kanonbra jobb på redaktionen. De kommer ju ytterst vara vår kontakt gentemot våra prenumeranter, förutom Eva då som tar emot beställningar dagtid och det är viktigt för mig att dessa nya medarbetare är äkta, glada och lyhörda i kontakten med er prenumeranter.

Då kanske man ska ta och ringa till Arbetsförmedlingen då och be dem ta bort annonsen från deras hemsida...

Marko Gyllenland

Skita bör man!

...och till alla er som inte hinner med att läsa era Fighter tidningar (och till och med slutar prenumerera pga tidsbrist) rekommenderar jag er nu att placera nästa nummer av Fighter precis som vi på redaktionen gjort. På dass.

 

Enjoy/ Linnea

 

 

Omstart

Då är man tillbaka på kontoret efter semester och det är dags att börja trolla ihop Fighter Magazine nr 8.

Omkring hundra mail välkomnade mig i outlook, de flesta ville dock mest sälja viagra, jag undrar vad jag gjort för att kvalificera mig för en sådan massiv marknadsföringskampanj? En mer relevant fråga kanske är, vem tjänar på att alla de där mailen skickas ut? Finns det människor som läser dem och tar dem på allvar?

 

Det är underligt hur loopen med tidningen upprepar sig själv. I dag sorterar jag, skriver utförliga prioriteringslistor och ser framför mig hur allt ska löpa smidigt. Om tre veckor kommer det kokta fläsket vara stekt och ta hus i helvete på pottkanten, trots att allt redan skett på samma sätt fler gånger än jag vill minnas. Jag har faktiskt varit med och producerat 51 nummer (!!!) av Fighter, alltid enligt samma mönster. Ändå kan man aldrig lita på att allt blir klart och löser sig i slutänden.

 

Dags att ta tag lite grann i träning och sånt igen efter tre veckors inaktivitet. Det som började som en välbehövlig vila har förvandlat sig till en trängande önskan att krypa ur sitt skinn och slita sitt hår. Killarna och tjejerna på FMT har skickat massor av facebook-meddelanden och träningen verkar tuffa på för dem. En del halvstora matcher och mästerskap väntar inom inte allt för lång tid. Så snart jag vänligen avböjt alla erbjudanden om viagra och listat ut åt vilket håll fötterna och huvudet ska peka ska jag hoppa på karusellen igen.

 

Nu ska det smidas planer med Andreas Bruzelius.