Bästa jävla skitloppet

I onsdags bestämde jag mig för att springa Malmömilen.
I torsdags kom träningsvärken från onsdagens pass.
Tjena.

(onsdagspasset, se Pisk av en newbie).

 

Egentligen skulle jag springa intervaller i torsdags. Istället tog jag Velvet med mig för att jogga ner till crossfitgänget på Ribban för att förklara att jag inte kunde vara med på grund av den galna träningsvärken (i klass med Lilla sjöjungfrun a la originalsagans straff för att hon gav sin röst för att få ben och kunna leva på land: varje steg skulle skära som tusen knivar).

Men på nåt jävla vänster sprang jag de där intervallerna ändå, med jycken.

Jävligt begåvat.

 

Och det såg nog rätt roligt ut: Vi sprang 300 meter på ett håll, vände, sprang tillbaka. Fem gånger. Och sen 200 meter samma sak.

Varje gång vi sprang bortåt var det motvind vilket innebar att min härliga grand danois Velvet (ja, hon har en egen Facebook...) med vinden fladdrande i öronen glad i hågen låg steget före med huvudet högt, inandandes alla härliga dofter som hälsade hennes nos välkommen.

Varje gång vi vände och sprang tillbaka tappade hon allt intresse och jag fick bogsera 55 kilo hund i spänt koppel och såg nog ut som världens mesta djurplågare.

Sista sträckan fintade jag henne att dra upp tempot och speja efter bästisen Chantelle... 

 

Som du säkert räknat ut gjorde dessa tjugo intervaller inte mina hårda ömma muskler särskilt mycket mjukare. Är huvet dumt får kroppen lida som det så fint heter.

Jag och Velvet stapplade hemåt och i fredags var vi båda lika stela båda två.

 

Fredag eftermiddag tog jag ett varmt bad som mjukade upp musklerna något och öppnade porerna ordentligt, för att sedan kleta in mig med massor av counterpain red.

Aj. Aj. AJ.

Brände nästan fram tårar i ögonen. Dansade joddlande runt i haremsbrallor (kategorin manrepellant som fan) en stund tills det lagt sig någorlunda. Sov sen med ännu mer counterpain på benen så att hela sängen stank liniment.

 

Lördag morgon – lite bättre. Men det där med pigga fräscha ben var fortfarande en sisådär tre dagar bort, kändes det som. 

Till saken hör att jag inte sprungit milen på minst ett år. Och att jag aldrig springer på asfalt. Och att jag numera aldrig springer snabbt, utan bar mysjoggar, mellan upphopp och sånt. Och att jag börjat köra med barfotaskor, som jag aldrig sprungit längre än 5 km i.

För två år sen sprang jag milen på strax under 45, vilket också var mitt mål den här gången. Fast på något bänster hade jag fått för mig att jag då, för två år sen, sprang på 43...

Lördag morgon: Fortfarande öm och stel. Dessutom med begynnande rossel i rören. Bara att bita ihop och preppa sig enligt konstens alla regler.

390 spänn i anmälningsavgift + tröja inhandlad enkom för loppet – att backa ur fanns inte på världskartan. Och jag lyckades faktiskt mota bort den begynnande hostan! Masserad låren så mycket jag orkade och la sen en väldans massa tid på att med slö sax karva ner min Gripen Crossfit-tischa till ett vettigt linne.

Det gick sådär.

 

Efter att ha mött upp resten av crossfit-gänget vid boxen (crossfitspråk för klubblokalen) och lämnat över min crossfit-pimpade jycke till snäll kompis, ställde jag mig längst fram i 45-55 minuters-fållan och tänkte att "det blir ju bra, då springer jag ifrån alla och får bra självförtroende eftersom alla här är långsammare än jag". 

Tjena.

 

När startskottet gick fick jag i vanlig regel sån jävla hybris att jag lubbade på som en blådåre och redan innan 1 km-skylten kände jag att det här var ju jävligt tungt. 

Gah. Drog ner tempot en aning och blev genast omsprungen av sjutusen folk, inklusive två banankastande gorillor. Ökade tempot och sprang om hälften av dem igen. 

Loppet började inne vid Triangeln/Malmö IP och gick sen ner genom kanten av Kungsparken/Slottsparken ut på hundfältet vid Ribban och sen över till Västra Hamnen längs vattnet.

När man passerat Bo01 kunde man göra en sprint på 100 meter (tävling förstås) och ptja, vem bangar en utmaning? Hehe. Så jag ruschade järnet.

Vann ingenting förutom lite extra trötthet.

 

Så jag gnetade och gnetade och gjorde mellantiden (5 km) 23.29. Imponerades av en kille som sprang barfota "Det gör rätt ont" och insåg att varje gång jag hörde musik så fick jag ett smajl från öra till öra och pinnade på snabbare. VARFÖR hade jag ingen musik med mig?!

 

Vid åtta kilometer tänkte jag att nu jävlar är det bara två km kvar, och jag vill inte ha kraft kvar när jag går i mål. Så jag lubbade järnet till km 9 där de började bränna ordentligt i rumpmusklerna så jag höll på att gå åt. Dem hade jag ju glömt att massera – eller låtit bli. Lite svårt att göra på sig själv.

Var på vippen att skrika MIN RÖV!!! rätt ut, men lyckades hålla mig från detta Tourettska infall genom att tänka "Snart får jag min hund". 

Velvet väntade strategiskt parkerad ca 500 meter från mål, och att se henne fick ju älgkliven att göra sitt återtåg. Hon blev helglad över att matte kom rusande och tjoande, och hoppade och studsade så att svansen höll på att vifta bort, ivrigt påhejad av publiken "HEJA HUNDEN" (vafan, det var ju jag som sprungit hela loppet - inte hon!!).

Velvets sällskap fick mig att pressa ytterligare och när jag snubblade i mål var det verkligen ingen hemma i låren.

Helt stumma.

Stapplade runt och såg helt bajsnödig ut samtidigt som jag roffade åt mig en hel bunt gainomax i målområdet. 

 

Det härliga passet i onsdags (se Pisk av en newbie) gav mig ansträngningshosta och dagar av träningsvärk, allt på bara 24 minuter träning.

47 minuter på asfalt med stumma ben gjorde det inte.

Jävla skittid.

 

I morse, dagen efter Malmömil med efterföljande trevlig grillfest med crossfitgänget, en bisarr blandning av öl, mousserande, paleomat och smågodis, vaknade jag festklädd hemma på soffan kl 05.30.

Det första jag tänkte var: Gud så skönt, jag har mindre träningsvärk idag.

 

Sensmoral: Jag gjorde nog riktigt bra ifrån mig som kom på 69:e plats med den träningsvärken. Men att varafyra minuter långsammare än sist var svårt att jubla över (att det bara var två minuters diff hade jag inte fattat som sagt).

 

Oavsett vilket – gissa vem som längar efter att klocka sig på milen med fräscha ben.

 

Bilden: Mina coacher Daniel & Dennis med traktordäcket som de rullade med sig i en mil, på 1.10 (RESPEKT), hela gänget utanför boxen (kisar ni ser mig och Velvet längst fram, sittande) och en stor fin bild på min bästa kompis i hela världen som duktigt reppade gripen och peppade mig över mållinjen.

 

Edit: Jag kom på 22:a plats på sprinten, och 70 i loppet. Totalt namnet i Sydsvenskan två gånger alltså! :)

Comeback på betryggande avstånd

Avdankad fighter, är vad jag inbillar mig att jag är. Men visst ska jag slåss igen!

Sen vovven Velvet äntrat mitt liv har jag inte hunnit träna lika mycket som förr. Men jag får en hel del naturlig träning med henne, och, hinner då och då slänga in ett pass thai. Just nu är det onsdag- och torsdagkvällar, inget mer. Plus boot camp med kettlebells och Tabataintervaller på söndagar, och lite löpning. Fast senaste veckorna har inte ens det uppfyllts helt.

 

Men, min låga träningsdos resulterar i att jag är stark, avspänd, skadefri, lugn i skallen och jävligt positiv när jag tränar. Och när jag sparrar. Igår körde jag med vår tävlingsgrupp, och det var roliga övningar som byggde på bra fotarbete och blick. Sen körde vi sparring, främst med och för de som matchar för första gången på galan i Halmstad den 10e. Kul att kunna hjälpa varann och samtidigt få glänsa lite (ego ego, hehe).

 

Fick mig flera extasroliga ronder där jag insåg att jag hade en hel del att komma med - och att jag är bättre nu än förr. För förut var jag rädd om min knastriga nacke, rädd att få en sån där hård krok från någon vass lite dunderexplosiv färsking som inte riktigt fattar hur hårt han slår. Nu är jag inte lika rädd om mig - och därför fick jag inte heller särskilt många läskiga träffar i pallet. Bara några få vill jag minnas. Men satte ett bra gäng ;) Ögat funkar fortfarande som det ska. Även om jag flåsade lite mer än vanligt mellan ronderna. Vafan, jag höll ju tempot i dem, så det var ju lugnt.

Sjukt kul att åka på sån träningspepp!

 

Dessutom - vilket också ger mig ro i själen, har Velvet fått en lillesyrra – Chantelle. Även det en grandis-tik som blivit brtskänkt på grund av den tidigare ägaren inte kunde ha kvar henne (vi är alltså två hundägare med fina hundar döpta till namn vi aldrig i vår vildaste fantasi skulle döpt dem till - mycket gemensamt alltså, haha.... Och förutom att hon är fyra månader yngre och mindre än Velvet, är de galet lika - svarta, smala och  med vitt på bringan och bakpå tassarna.När Chantelle och Velvet får leka en ihop är det liksom 200 procent glädje och energi - utan stopp. De kan leka en timme utan att tröttna De bara fortsätter. Rör sig synkat och har jättekul!

Och, det fina här är att när jag bara har kort tid efter jobbet och ska träna, och måste ut med hunden först, är att jag bestämmer träff med Chantelle och hennes husse så får de leka sig trötta lite kort, och sen är resten av kvällen lugn och skön och Velvet är glad och lugn i bilen (hon trivs bättre där än när hon kan noja över mig inom synhåll). Perfekt!

 

 

Tillbaka till träningen. Så här: Det är ju kul att slåss. Och jag har ju ett par fighter kvar i mig. Kanske inte exakt nu, men lite längre fram kan det vara läge. Så jag, som prestigelös, obrydd, harmonisk tant, tycker helt plötsligt att Natascha Hovi från Frontline som mötte Elna från Realfighter i helgen (se bilden) vore en helt perfekt motståndare. Natascha, som i och med att hon bor i Norge inte hunnit med så många fighter, har utvecklats bra sedan förra fighten, mot Linnea Skåpdal, och eftesom jag inte gått några fler fighter sen Linnea så tror jag att vi möts på en jämn nivå på nästa Battle of Lund. Visserligen ett bra tag tills dess, men detr är lagom. Jag har ändå inte bråttom.

 

För att jävlas med Elna sa ringhörnan åt henne att inte slå Natascha i ansiktet. (Hon är supersnygg och har rådjursögon och de ville väl att hon skulle vara lika söt på efterfesten...). Det funkade nog snarare som bränsle på Elna, haha...

 

 

Foto: André Ung

Fler av ahns bilder från galan hittar du här