Comeback på betryggande avstånd

Avdankad fighter, är vad jag inbillar mig att jag är. Men visst ska jag slåss igen!

Sen vovven Velvet äntrat mitt liv har jag inte hunnit träna lika mycket som förr. Men jag får en hel del naturlig träning med henne, och, hinner då och då slänga in ett pass thai. Just nu är det onsdag- och torsdagkvällar, inget mer. Plus boot camp med kettlebells och Tabataintervaller på söndagar, och lite löpning. Fast senaste veckorna har inte ens det uppfyllts helt.

 

Men, min låga träningsdos resulterar i att jag är stark, avspänd, skadefri, lugn i skallen och jävligt positiv när jag tränar. Och när jag sparrar. Igår körde jag med vår tävlingsgrupp, och det var roliga övningar som byggde på bra fotarbete och blick. Sen körde vi sparring, främst med och för de som matchar för första gången på galan i Halmstad den 10e. Kul att kunna hjälpa varann och samtidigt få glänsa lite (ego ego, hehe).

 

Fick mig flera extasroliga ronder där jag insåg att jag hade en hel del att komma med - och att jag är bättre nu än förr. För förut var jag rädd om min knastriga nacke, rädd att få en sån där hård krok från någon vass lite dunderexplosiv färsking som inte riktigt fattar hur hårt han slår. Nu är jag inte lika rädd om mig - och därför fick jag inte heller särskilt många läskiga träffar i pallet. Bara några få vill jag minnas. Men satte ett bra gäng ;) Ögat funkar fortfarande som det ska. Även om jag flåsade lite mer än vanligt mellan ronderna. Vafan, jag höll ju tempot i dem, så det var ju lugnt.

Sjukt kul att åka på sån träningspepp!

 

Dessutom - vilket också ger mig ro i själen, har Velvet fått en lillesyrra – Chantelle. Även det en grandis-tik som blivit brtskänkt på grund av den tidigare ägaren inte kunde ha kvar henne (vi är alltså två hundägare med fina hundar döpta till namn vi aldrig i vår vildaste fantasi skulle döpt dem till - mycket gemensamt alltså, haha.... Och förutom att hon är fyra månader yngre och mindre än Velvet, är de galet lika - svarta, smala och  med vitt på bringan och bakpå tassarna.När Chantelle och Velvet får leka en ihop är det liksom 200 procent glädje och energi - utan stopp. De kan leka en timme utan att tröttna De bara fortsätter. Rör sig synkat och har jättekul!

Och, det fina här är att när jag bara har kort tid efter jobbet och ska träna, och måste ut med hunden först, är att jag bestämmer träff med Chantelle och hennes husse så får de leka sig trötta lite kort, och sen är resten av kvällen lugn och skön och Velvet är glad och lugn i bilen (hon trivs bättre där än när hon kan noja över mig inom synhåll). Perfekt!

 

 

Tillbaka till träningen. Så här: Det är ju kul att slåss. Och jag har ju ett par fighter kvar i mig. Kanske inte exakt nu, men lite längre fram kan det vara läge. Så jag, som prestigelös, obrydd, harmonisk tant, tycker helt plötsligt att Natascha Hovi från Frontline som mötte Elna från Realfighter i helgen (se bilden) vore en helt perfekt motståndare. Natascha, som i och med att hon bor i Norge inte hunnit med så många fighter, har utvecklats bra sedan förra fighten, mot Linnea Skåpdal, och eftesom jag inte gått några fler fighter sen Linnea så tror jag att vi möts på en jämn nivå på nästa Battle of Lund. Visserligen ett bra tag tills dess, men detr är lagom. Jag har ändå inte bråttom.

 

För att jävlas med Elna sa ringhörnan åt henne att inte slå Natascha i ansiktet. (Hon är supersnygg och har rådjursögon och de ville väl att hon skulle vara lika söt på efterfesten...). Det funkade nog snarare som bränsle på Elna, haha...

 

 

Foto: André Ung

Fler av ahns bilder från galan hittar du här