Sveriges Cholitas är bäst i världen!

Mitt senaste inlägg gjorde jag i samband med VM 2010. (Damn, var det så länge sen?)

Nu är det i alla fall dags att damma av min gamla blogg till förmån för allt från fightande bolivianskor i kjol till vårt egna landslag. Du som inte läst förut: Jag är en jobbig besserwisser som retar gallfeber på några få, men roar desto fler. Hata eller älska, jag är alltid helt ärlig, och du kan inte tysta mig. :)

Årets VM i muaythai (eller thaiboxning som man måste säga för att folk ska haja) i Uzbekistan gav 14 medaljer av 21 möjliga – 11 av dem i dam- och a-klass. Fedegrymt, kan man lätt säga.

Två glimrande guld, framförallt, bärgade av Elina Nilsson och Sanja Trbojevic.

Ni vet, de där tjejerna som är den mest självklara matchningen mot varandra i Sverige just nu, eftesom de gick samma viktklass i SM, en klass som aldrig fick någon vinnare på grund av sjukdom tjafs och annat mög. Elina behöll titeln utan att ens startat, men Sanja slog flerfaldiga kickboxarvärldsmästarinnan Caroline Ek i semin. Storskräll utan like, och en del besvikna miner när match på match avbokades och ingen final blev av.

Nu vill vi i alla fall att samtliga inblandade får tummarna ur röven och styr upp den där fighten så att vi får se vem som är bäst i -67. Det är det minsta man kan bjuda på i gengäld för en snäll viktklassrockad för att fixa invägningen under VM:et ;)

Förlåt, nu kom jag från ämnet. Och nu kanske någon undrar varför jag inte hyllar Rikard Petterssons guld lika mycket. Vilket också var fetgrymt – han tog sig igenom hela turneringen som rookie och vann. I B-klassen.

Någonstans måste man börja, och det är tanken med B-klassen. Men, skillnaden mellan B och dam/A är att de senare blir världsmästare när de vinner – i B-blir man "bara" guldmedaljör. (Vilket inte alls är så bara.) (Källa på ovanstående är IFMA:s ordförande Stephan Fox, som var väldigt tydlig i ämnet när jag var med som team manager i Bangkok under VM förra året.)

Och samme Stephan Fox har nu hyllat våra svenska tjejer som de främsta i årets VM (ja, de andra tjejerna fixade ju fyra silver och tre brons tillsammans.)

Damidrott på världsnivå.

Det är med stort nöje jag ser hur framgången ekat i medierna. Även i det oförtjänt bespottade lindningsreportaget i SVT, som tvärtemot kritikernas påstående om att strunta i resultatet, faktiskt påades med infon om att åtta gått till final.

Och det här var det bästa sättet att väcka intresset för VM:et och få göra ytterligare ett reportage sen när finalerna gått. Hade Anne Lichtenstein inte tagit sin nyfikna frilansnäsa och åkt dit så hade vi inte fått se ett skit i tv. Då hade ni gnällt mer, tro mig.

Dessutom ÄR dr Pontus beryktade lindning, den som är värre att genomlida än fighterna i sig, en viktig del i vägen till framgång. Han hindrar blodet från att explodera i lårkakor och bulor och skit som skulle hindrat många att ta sig upp i ringen igen utan kryckor. Våra svenska fighters stapplar runt med stödstrumpor och lindor mellan fighterna, men har fräscha ben i fighterna. Till skillnad om man kört khun thai och lagt en ispåse på. Jag såg fighters bryta ihop i skrik och tårar efter sina fighter, tack vare Pontus (som är en väldigt snäll kille, och gör allt detta utav omtanke).

Den enda som ska bespottas här är tomten på Aftonbladet som missade den lilla detaljen i påan om att åtta fighters var klara för final, och inte skrev något enda om resultat, när de rippade Annes nyhet rakt av utan att kredda henne.

Från damidrott på världsnivå, till damidrott på annan nivå någon annastans i världen. Bilden, tagen av Daniele Tamagni. är ett av de vinnande bidragen i World Press Photo 2011, och kan beskådas i Gallerian i stockholm fram till och med den 12 oktober.

Mer om Cholitas kan du läsa här. http://www.photodantam.com/documentary/documentary.html

Två silver!!!

Lina var först ut idag - mot beryktade Valentina Schevchenko. Hon som bulldozar omkull folk och i Beijing knockade en tjej bara genom att knuffa omkull henne. Hon har även för vana att ställa sig över sin omkullvälta motståndare med skrevet i ansiktshöjd så att denne inte kan resa sig. När Lina hamnade där - och domarens försök att slita bort ryskan (peru fightas hon för) var helt lönlösta, visste hon dock det och sparkade uppåt. Är huvet dumt får kroppen lida, Valentina...

Men, även om Lina stod pall och taktiskt motarbetade Valentina så att hon inte kom åt sitt explosiva nedmejande game, så räckte det inte för vinst. Lina, som dessutom tampades med en förkylning är med all rätt nöjd med insatsen och säger att det är den bästa fight hon någonsin gjort. Och det har hon rätt i!

Därefter var det Elinas tur mot Turkiet. Även Elina kämpade på duktigt, men det räckte inte hela vägen. Silver är dock inte fy skam det heller...

Så, summering: ett guld, tre silver och två brons. Inte illa :D

Nästa år kommer flera länder att portas från b-klassen eftersom de i år satte upp för bra fighters i den och roffade åt sig medaljer. Man har även konstaterat det vi tycker - att många domslut varit av skiftande kvalitet och att domarna måste vara mer synkade i hur de dömer.

Nu: Kao san road!

ps Passade på att kolla med Sadibou om han tagit illa vid sig av min lite plumpa, men inte illasinnade, referens för några inlägg sen. Han skrattade stort och gott: Nejdå. 

GULD OCH SILVER!!

Sadibou boxade ut lettländaren i tredje ronden och knep guldet. Petter fick näsan ordentligt bruten tidigt i matchen och kämpade heroiskt men förlorade på poäng och fick silver. Han har gått flest matcher av svenskarna i turneringen och är värd all respekt!!

Fyra finaler och två brons i hamn!

 Dagen började med Uffe Bymans semifinal mot Indien. Indien är en av de svagare nationerna i sporten, och även om de representerades av en thailändare så tog han slut efter en halv rond och Uffe glänste.Tills han i andra ronden fick en smäll/ett cut? som fick ögat att svullna så att matchen fick brytas. Brons är inte särskilt roliga att vinna.

Suck. Vi har en hel del otur här. Vår stora tur är dock att vi har en fantastisk läkare med oss som lindar alla ben så fort de kommer ur ringen. Det gör förbannat ont, och våra fighters får kämpa mot smärtan med tårar i ögonen och vita nunor, men så är vi det enda landslaget utan blåa och ömma skenben. Dr Pontus är grym.

Nästa match var Emma Tyni mot en marockanska. Marockanskorna är snabba och studsiga och förbannat avslappnade och verkar orka hur mycket som helst. Emma krigade grymt bra, men förlorade på poäng.

Strax därefter klev Lina Länsberg upp i ringen. Hon dominerade sin australiensiska motståndare och kammade hem finalplats! YEY!

Sen rann det på. Petter Wallin och Sadibou Sy krigade sig till två välförtjänta finalplatser, och Elina gjorde en väldigt snygg match mot en nyazeeländska som mest bara kunde sabotera.

Så, vi är hesa. Och stolta. Imorgon går Petter och Sadibou final, och på lördag tjejerna. CHOK DEE!!!!

Sex medaljer säkrade

En efter en föll ifrån - jämna matcher som vippade åt fel håll, ett cuttat ögonbryn och emellanåt helt enkelt bättre motståndare. Men Emma Tyni och Petter Wallin höll Svergies fana högt!

Imorogn semifinaler, sex medaljer säkrade!! Vilka hittar ni så småningom på SMTF:s hemsida.

VM dag 3 - Fyra vinster av fem möjliga

Det måste varit min morgonträning. Eller kanske kanske det pyttelilla faktum att vi bärgade fyra vinster i dagens fighter. Kanske var det båda i kombo, men jävlar vilken bra dag jag haft!

Christoffer utklassade och matchen bröts, Lina TKO:ade i andra ronden och går till semifinal, Mange piskade japan på poäng och Sadibou piskade NZ på poäng. Annie gjorde en mycket bra fight, men förlorade på poäng.

Imorgon har vi inte mindre än nio fighter – alla kvartsfinaler. På SMTF:S hemsida hittar du detaljerna ;) (förutom kanske att även Magnus Bonde fightas igen också, mot Turkiet. Men det är snart korrigerat...)

Trött trött team manager ska sova nu.

Just ja...

... har ju givetvis en egen lika go hejaklack. Sundsvallskärlek!!

Ps Alla kommande fighter läggs inom en timme upp på förbundets hemsida!

Ps igen Läs även förra inlägget med dagens fighter i korthet!!

VM dag 2 - fyra vinster

Förutom att jag började med en skön örtdoftande ångbastu (vi är av någon underbar anledning inhysta på ett tjusigt fyrstjärnigt hotell - me like!!) och sen hängde i solen och poolen någon timme med Madde och Elina, så fick jag stoltsera över att fyra av våra sju fighters kammade segrar, och att allihop gjorde bra fighter.

Vinsterna:

Sanny tokspöade en framsman enligt alla konstens regler och avrundade tredje ronden med att natta honom med sin pricksäkra vänster.

Adam Lazarevic ändrade färg på ett holländskt lår och vann på poäng.

André Bånghäll gjorde en grym fight mot en nya zeeländare, trots blödande snok, och vann med hjälp av ett brett register av tekniker.

Petter Wallin var sist ut i ringen och gav Tjeckien en fet minnesbeta med elaka knän, dito lowkicks, en dos norrländsk boxning och ett gäng snygga armbågar. 

Malick Bah, Fredrik Svensson (närapå bortdömd?) och Therese Gunnarsson (grym insats mot svårt motstånd) förlorade på poäng.

Imorgon väntar morgonträning på Kheatkhamton med Madde och Viktor, Female committé meeting och Annies, Linas, Christoffers, Magnus och Sadibous fighter.

Nu ska jag sova. GALET trött. Snittar fyra timmar per natt. Busy busy.

Kram å gonatt!

En dag, nio fighter och fyra vinster

Amatör-VM i thaiboxning går som bekant i Bangkok, närmare bestämt The Mall i Bang Kapi. Undertecknad är team manager och min kontrollfreakigia ådra gör sig utmärkt i röran bland 580 fighters och lite över 80 nationer. Fighterna började klocjan halv två och höll på till cirka åtta på kvällen. I tre ringar parallellt, konstant. Inga långdragna entreer här inte.

Min kontrollfreakiga ådra fick mig även till dagens hjälte (om ni frågar mig) då jag slog larm om att idioterna i utrustningsutlämningen lämnade ut fel utrustning till tjejerna - de fick BÅDE bröstskydd och väst. Grejen är ju att västen bara skulle ges till juniorerna, och övriga ska ha bröstskydd (dont ask me why - fightbantade tjejer har liksom inga bröst). Men nu gick första fighten med väst. Jag slog larm, tjatade, stod på mig, tvingade en tjej att ringa Sports directorn som höll med mig (jag sa ju det!!) och sen insåg hon allvaret, sprang till domargubbarna, och slutligen självaste Stephan Fox, som gav tummen upp för att fortsätta utan väst.

Stackars Therese som strax skulle fightas fått ta på och av sin väst ett antal gånger slapp den till slut alltså. Yey me!

Men, tillbaka till dagen i kronologisk ordning. 

Först ut var Viet Hoang i a-klass-ringen, mot en khazakstansk kille. En bra, jämn fight där jag som hejande åskådare tyckte att segern lika gärna kunde gått till oss. Men icke. Störde mig på att ringdomaren gav två cautions för häng i ringrepen men sen inte gav den tredje som betyder poängavdrag. Trots två till minst. Och för att inte tala om pungsparkarna… Jaja. En jämn förlust där Viet krigade bra.

Samtidigt som jag filmade ovanstående fight, började Uffe Bymans fight i -51 i b-ringen intill. Filmandet tillät inte mycket flackande med blicken, men jag svepte snabbt över och såg att vitryssen matade frontspark på frontspark på Uffe. Mae dee. En minut senare hör jag ett jubel och tänker oh-oh… Tittar – och ser Uffe studsa upp och ner med svallet vippande. Han tajmade in en vänsterspark i en sån där sekund då vitryssen var avspänd och trodde att han var helt safe. Gonatt, sa det!
Stiligt, jobbat!!!!

Därefter var nästa svenska match Giang Hoang i b-ringen, i -54, mot en iransk vänsterhänt kille som var nästan huvudet längre än Giang. Giang kämpade tappert men förlorade på poäng mot denna tuffa jävel som såg ut att vara omänskligt stark i klinch.

Nästa fighter i b-ringen var Rodrigo Oyanedel i -60. Även han fick sig en längre motståndare, från Iran. Rodde kom inte riktigt in i fighten och förlorade på poäng. 

Här var mitt pepp utbytt mot depp. Att fightas i VM är stort. Att inte ta sig vidare en besvikelse oavsett hur positiv, äppelkäck eller psykiskt stark man är. Att förlora suger, och jag blir ledsen när våra fighters förlorar. Inte för att de förlorar, utan för att jag vet hur mycket det suger att förlora.
Visst, loser wins – det finns alltid nyttiga – kanske livsviktiga – lärdomar man inte hade fått sig utan en förlust, men fy i helvete vad skit det är att uppleva.

Sen kom västinsiktsincidenten. Loserdeppet blev ett rytande lejon som först röt åt Therese att NEJ, du tar inte på dig västen för att du är rädd att göra fel! Jag vet att de har gjort fel och du ska slåss utan.
Sen släppte jag ju loss lejonet på italienskan Bruna som livrädd med mig i hasorna till slut redde ut situationen. Var ju själv livrädd att de skulle resonera som att det blev fel att en fight gått med väst redan, och skulle tvinga på de andra i viktklassen det också. (det var Thereses viktklass)

I vilket fall som helst gjorde Therese en grym fight mot den stackars paraguayskan. Oj vad hon fick äta näve. Therese boxar ju bättre än gemene thaiboxare.. Men impade även med att låta motståndaren äta armbåge och matta. Härligt jobbat!

Såå skönt att få bli glad! Och här vände det ju lite. Både psykiskt och fysiskt – vi fick nämligen vända ett halvt varv och rikta uppmärksamheten mot Tobias Alexandersson i ringen intill, a-klass -75. Mot en ukrainare. (Ukraina, Vitryssland och ett par öststater till är lika bleka, bistra och benhårda i ringen som utanför. Enligt ryktet gatubarn som fostrats till fight som räddning från gatan och som belönas med massor av pengar eller typ ett hus om de håvar medalj. Ni fattar drivkraften. De är tuffa motståndare.)
Tobias började inte riktigt som sig själv. De där tunga sparkarn som går på duracellmotor utan att tappa i styrka kikade fram sporadiskt, men inte som de brukar. Ukrainaren var lång och tuff, och Tobias forcerade sig tufft in men hamnade i klinch där han inte hade övertaget riktigt, flera gånger.

Men, så småningom kom även Tobias in i fighten, och när fjärde ronden var slut hade han både hoppat in knä, satt armbågar och fått den ukrainska supporterskaran att se om möjligt ännu blekare ut än innan. Snygg vändning! Det räckte dock inte, och han förlorade på poäng.

Nästa fight, Fredrik Svensson i -67, B, var en fröjd. Fredrik gick på motståndaren hårt och redan i andra ronden satt ett knä så bra att det var över där. Bra jobbat!!

Ett par fighter senare var det Madeleine Valls tur att äntra ringen. Även hon åkte på en blek öststatare – en vitryska. Madde har duktigt duktigt lagt tid och energi till att klara sin vikt -57, och det verkar som att det nog tagit en del kraft både från knopp och kropp. Vitryskan var stark och svår och överjävlig och Madde kom aldrig riktigt  in i fighten. Ett par gånger blixtrade hon till, men det räckte inte. Vitryskan vann på poäng, och jag kände att det här var den jobbigaste förlusten i hela VM. För mig, för jag vet ju hur hårt Madde kämpar. Vilken beundransvärd vilja och kämpaglöd och envishet hon har. Fan fan fan, kunde inte världen bemött henne lite bättre just idag?

Sist men inte minst dock – en vinst till: Magnus Bonde (den enda fight jag missat eftersom jag tittade på Madde) piskade och armbågade sönder sin motståndare och vann på poäng. Ryktet säger att den annars så gentlemannabelevade unge herrn fultricksade och kämpade och gjorde i princip allt i hans makt och lite till för att slutligen kamma hem en poängseger.

Glad igen. Dagen bjöd som sagt på höga berg och djupa dalar och fyyy vad trött jag är. 4 av 9. Yey!

Imorgon fightas

Damer

- 51 Therese Gunnarsson vs Eva Fernandez, Spanien

A-klass

- 60 Malick Bah vs Dzmitry Varats, Vitryssland

- 67 Sanny Dahlbeck vs Aziz Rafai, Frankrike

-86 Adam Lazarevic vs Mustafa El Barbarbari, Nederländerna

B-klass

- 67 Fredrik Svensson vs JARKKO KEKARAINEN

- 75 André Bånghäll vs Hayden Todd, Nya Zeeland

- 81 Petter Wallin vs Daniel Vitovec, Tjeckien

Chok dee!!!

Och är ni nyfikna på kommande fighter så hittar ni mer info på www.swedishmuaythai.nu.

OBS! Sadibou Sy saknas där, men går på tisdag.

En bra start

Att vara team manager över landslaget började äntligen bli mer spännande och mindre kontrollfreakigt när lottningen satte igång. Vi hade då en lång dag bakom oss redan, med polyestersvettdoftanden invägning och en segdragen kronprinsbevistad invigning bakom oss.

Imorgon brakar striderna äntligen lösa. Exakt hur de och resterande första svenska matcher är sammansatta, hur många fighters som går i resp klass osv hittar du på SMTF:S hemsida.

Bilden: Adam Lazarevic och Sadibou Sy tuppar sig under läkarkontrollen.

Bangkok, nu kommer vi!

Äntligen! VM i thaiboxning står för dörren. Och jag är med.

Mitt mission är att se till att våra 23 fighters är på rätt plats vid rätt tid, något som känns som en utmaning i Thailand på ett evenemang jag aldrig tidigare bevistat.

+ Rapportera hem dagligen via förbundets hemsida.

Det har aldrig varit min dröm att ta mig så långt som ett VM, eller ens ett SM, så därför är jag väldigt nöjd med uppdraget som fixarslav/team manager/landslagskapten/Bangkokkorrespondent.
Styra upp samt skriva är ju min påse.

Chok dee till alla inklusive mig själv, nu jävlar ska vi roffa åt oss medaljer! 

(sorry för dubbelpost, men något verkar ha gått snett...)

Bangkok, nu kommer vi!

Äntligen! VM i thaiboxning står för dörren. Och jag är med.

Mitt mission är att se till att våra 23 fighters är på rätt plats vid rätt tid, något som känns som en utmaning i Thailand på ett evenemang jag aldrig tidigare bevistat.

+ Rapportera hem dagligen via förbundets hemsida.

Det har aldrig varit min dröm att ta mig så långt som ett VM, eller ens ett SM, så därför är jag väldigt nöjd med uppdraget som fixarslav/team manager/landslagskapten/Bangkokkorrespondent.
Styra upp samt skriva är ju min påse.

Chok dee till alla inklusive mig själv, nu jävlar ska vi roffa åt oss medaljer! 

En ny tid, en ny strid

Rutiner är inte alltid av godo. Speciellt inte när de inte synkar med det ens liv utvecklats till. Som i mitt fall: Matchandet bakom mig och fokus på att träna mest för min egen utveckling, ett roligt och utmanande jobb, en massa driv och ambitioner i SMTF:s styrelse, och sist men inte minst en glädjerusig jycke på 50 kilo.

Bland annat.

Att köra fyra mil för att hålla pass alternativt i bästa fall träna med en grupp där jag platsar (halvtränad tant rimmar lite illa med periodiserad tävlingsgrupp), när tiden är knapp för att hinna ens jobba och glädja jycken gav till slut inte så mycket, hur bra jag än trivts på Realfighter.

Lång historia kort - jag har tvingats inse att det är hög tid att vandra vidare. Så nu gör jag det. Tack alla härliga snälla fina på Realfighter (och ni andra) för en grym tid! 

Nu lockar sporadisk träning på klubbarna i Malmö (MMT är siktet) och landslagsläger på Bosön och VM i Bangkok med förbundet! Att sitta i styrelsen är verkligen skitkul, och det råder (tydligen) en ny stämning med den nya styrelsen. Dessutom så handlar titlarna mest om arbetsfördelning - i övrigt är alla lika engagerade och delaktiga och inflytelserika. Jag är alltså inte "bara kassör" annat än till titeln. Sånt gillar vi.

ps Just ja, en sak till. Den planerade comebacken får utebli. Men det känns ok.

Jag är så full att jag dör!!

Mina turer till min gamla hemstad blir allt färre. Men när jag väl är där är det två ställen jag alltid besöker. 1. Mammas kylskåp 2. Slagskeppet. Gärna i kombination. 

I mammas kylskåp finns alltid goda rester från någon läcker middag jag aldrig skulle få för mig att orka öra, plus Tropicana apelsinjuice, lyxiga pålägg, avocado och en massa annat gott. Ofta även en äppelpaj i svalen också.

På Slagskeppet finns, som alltid, en massa sköna människor, sammanhållning och ett gäng goa säckar som inte går av för hackor. Den här gången hann jag inte slåss med någon eftersom jag skulle infinna mig på Bosön kl 12, men jag hann träna lite under Sofias och Mias ledning vilket var trevligt.

Bosön, ja. Jag missade rätt buss från Ropsten och fick släpa tunga väskan från Rudboda torg. OCh jag gick och gick och gick – SEN  – när svetten rann och jag började undra, tornade sig de första husen som utgör detta idrottsmecka upp sig. Tata!

Anledningen till min visit stavades elitsatsningsträff, och var initierad av RF och uppstyrd av duktiga SB&K:s kansli. Eftersom thaiboxningen genom SB&K kommit med i RF finns massor med nya förmåner och planer och förväntningar och bidrag och kompetens och tjolapptjolahej som bara väntar på att sjösättas och utnyttjas. Det var vi (SMTF:s utsända - jag, Varbergs-Pelle och VBC-Peter) och en väldans massa snubbar som sportade konstiga saker som slutade på o, (Taido, Iaido, Jodo och lite annat smått och gott). De som var mest som oss var kickboxargänget med Hayes i täten, som hade massor med matnyttigt att lära oss noviser. Damn, vad vissa är uppstyrda! Men det ska vi också blit.

Jag kan inte läcka så mycket om vad som ligger framför oss än, men jag kan avslöja att Bosön är en sjuuuukt bra resurs för t ex landslagsläger (vi ska ha ett där i slutet av månaden) och att de sitter på en massa skojig kompetens som fyslabbet, idrottsskadekliniken, idrottspsykologer osv. För oss, att utnyttja. Tjoho. Vi fick i alla fall lära oss massor om hur vi kan jobba för att utveckla landslag och talanger och vilka medel som finns att få, men även att det satsas en hel del på bredden, alltså för att utveckla sporten gentemot de utövare som inte tävlar.

Jag blev så superpeppad och full av idéer att det höll på att bubbla över totalt. Att sen befinna sig i en miljö där allt man ser är en massa folk som är där för att sporta loss i respektive gren var också kul - en massa judomänniskor var på läger, ett av taekwondoförbunden var där, en massa unga ishockeytjejer om jag fattade det rätt, och så vidare. Vilket sportfåneheaven!

Lördagen avrundades med trevlig middag i Mästarvillan, och i morse pallrade jag glatt mig upp redan tjugo över sju för att göra sjukilometern i skogarna kring Bosön. Det var skitnice - kuperat, skönt höstväder, utsikt ut över vattnet - tills jag villade bort mig från rätt markeringar och sprang vilse. När det kändes som en sju kilometer redan gått tog jag fram telefonen och insåg att det var fem km tillbaka. Kom fram jävligt hungrig efter en timme och tjugo minuter totalt...

Nu sitter jag på tåget ner mot Malmö och min älskade Velvet som jag inte sett på hela helgen och smider planer för framtiden. Fan vad kul det är att vara med och förändra och styra upp.
Kära thaiboxningSverige, nu jävlar ska vi bli ännu bättre :D

(bilden har jag snott från fejan, kära gamla Slagskeppet, med ett antal myskomponenter som jag itne såg denna gång  - Peter, Sanny, mfl.

Comeback på betryggande avstånd

Sen vovven Velvet äntrat mitt liv har jag inte hunnit träna lika mycket som förr. Men jag får en hel del naturlig träning med henne, och, hinner då och då slänga in ett pass thai. Just nu är det onsdag- och torsdagkvällar, inget mer. Plus boot camp med kettlebells och Tabataintervaller på söndagar, och lite löpning. Fast senaste veckorna har inte ens det uppfyllts helt.

Men, min låga träningsdos resulterar i att jag är stark, avspänd, skadefri, lugn i skallen och jävligt positiv när jag tränar. Och när jag sparrar. Igår körde jag med vår tävlingsgrupp, och det var roliga övningar som byggde på bra fotarbete och blick. Sen körde vi sparring, främst med och för de som matchar för första gången på galan i Halmstad den 10e. Kul att kunna hjälpa varann och samtidigt få glänsa lite (ego ego, hehe).

Fick mig flera extasroliga ronder där jag insåg att jag hade en hel del att komma med - och att jag är bättre nu än förr. För förut var jag rädd om min knastriga nacke, rädd att få en sån där hård krok från någon vass lite dunderexplosiv färsking som inte riktigt fattar hur hårt han slår. Nu är jag inte lika rädd om mig - och därför fick jag inte heller särskilt många läskiga träffar i pallet. Bara några få vill jag minnas. Men satte ett bra gäng ;) Ögat funkar fortfarande som det ska. Även om jag flåsade lite mer än vanligt mellan ronderna. Vafan, jag höll ju tempot i dem, så det var ju lugnt.

Sjukt kul att åka på sån träningspepp!

Dessutom - vilket också ger mig ro i själen, har Velvet fått en lillesyrra – Chantelle. Även det en grandis-tik som blivit brtskänkt på grund av den tidigare ägaren inte kunde ha kvar henne (vi är alltså två hundägare med fina hundar döpta till namn vi aldrig i vår vildaste fantasi skulle döpt dem till - mycket gemensamt alltså, haha.... Och förutom att hon är fyra månader yngre och mindre än Velvet, är de galet lika - svarta, smala och  med vitt på bringan och bakpå tassarna.När Chantelle och Velvet får leka en ihop är det liksom 200 procent glädje och energi - utan stopp. De kan leka en timme utan att tröttna De bara fortsätter. Rör sig synkat och har jättekul!

Och, det fina här är att när jag bara har kort tid efter jobbet och ska träna, och måste ut med hunden först, är att jag bestämmer träff med Chantelle och hennes husse så får de leka sig trötta lite kort, och sen är resten av kvällen lugn och skön och Velvet är glad och lugn i bilen (hon trivs bättre där än när hon kan noja över mig inom synhåll). Perfekt!

Tillbaka till träningen. Så här: Det är ju kul att slåss. Och jag har ju ett par fighter kvar i mig. Kanske inte exakt nu, men lite längre fram kan det vara läge. Så jag, som prestigelös, obrydd, harmonisk tant, tycker helt plötsligt att Natascha Hovi från Frontline som mötte Elna från Realfighter i helgen (se bilden) vore en helt perfekt motståndare. Natascha, som i och med att hon bor i Norge inte hunnit med så många fighter, har utvecklats bra sedan förra fighten, mot Linnea Skåpdal, och eftesom jag inte gått några fler fighter sen Linnea så tror jag att vi möts på en jämn nivå på nästa Battle of Lund. Visserligen ett bra tag tills dess, men detr är lagom. Jag har ändå inte bråttom.

För att jävlas med Elna sa ringhörnan åt henne att inte slå Natascha i ansiktet. (Hon är supersnygg och har rådjursögon och de ville väl att hon skulle vara lika söt på efterfesten...). Det funkade nog snarare som bränsle på Elna, haha...

Foto: André Ung

Fler av ahns bilder från galan hittar du här