Bosatt i Malmö
Registrerad
2005-11-22 (00:00)
Senast online
Idag (12:15)
Denna blogg innehåller
76 inlägg och
226 kommentar(er)!
Åsa L´s BLOGG (66681 klick)
Tillbakakakan!
Fyra ben rikare som i en elvamånader gammal Grand danois-tik vid namn Velvet. (inklusive en väldans massa hundsaliv – fluffiga kinder har sitt pris..). Hundskrället har totalt vänt upp och ner på mitt liv och mitt hem och min ekonomi och jag är seriöst lyckligare än någonsin för att låta klichéartat lyrisk.
(Vovven Velvet har till och med en egen sida på facebook som uppdateras dagligen med bilder och dreggelkommentarer - sök på Älskade Velvet om du vill bli ett fan).
Och, häromdagen, nu när ankeln läkt, lät jag mig övertalas att springa milen, i Iformloppet i Malmö. Utan att ha tränat specifikt för det. Och - tata - jag lubbade in på 15:e plats med tiden 44.49, och bättrade därmed mitt gamla tjejmilenresultat sen 2007!!
Velvet gjorde en grym insats hon också - eftersom hon skurit upp sin bringa på en elak sten och fick sövas och sys i helgen går hon runt med en sjal eller tröja på sig för att inte komma åt stygnen. Nu fick hon ha på sig Iformtröjan man fick att tävla i – och eftersom spexiga upptåg belönades med pris charmade hon hem en påse dyra ansiktsprodukter värd en sisådär 3000 pix åt matte. Helt okej, speciell med tanke på att den första veckan med henne varit lite slitsam och tärt på matte som rasat i vikt och sett lite hålögd och trött ut.
Sist men inte minst – thaiboxnignsförbundet. Jag har inte glömt SMTF, även om Velvet är nr 1 i min tillvaro. Den nya hemsidan är under uppbyggnad, och under tiden är det nyhetsbrev på rätt basic nivå vi ägnar oss åt. Eftersom jag inte längre behöver skicka ut matchböcker och föra bokföring så kan jag koncentrera mig på informationen – så snart sidan är uppe. Och i slutet av november hänger jag med till Bangkok som en av landslagstruppens Team managers under VM!
En annan härlig grej är att Madde, som totade ihop mig med Velvet, har jag lyckats bussa på min mentala tränare Igor. Igor med hjärtat av guld, visheten som får Obi Wan att blekna och en aldrig sinande tro på mänskligheten (klyscheliklysch!). Det är iallafall skitgött att han tar sig an Madde, för han om någon kan utveckla e som redan verkar fulländade.
Och, än en gång - kolla in hans hemsida www.sjalforsvar.se - där kan man registrera sig och gratis ladda hem de ljudfiler som rätt använda är nycken till en fighters fokus och lugn när det gäller!
Nu blev det en väldans massa emotional mushimushi stuff här,men sånt e livet.
Idag ska jag gå på reklambyråfest efter jobbet. Bjudmat och gratisdricka - just because I can. För nu blir det inga fler fighter.
Throwing in the towel...
Ja, alltså, jag lägger inte ner-ner, men jag trappar ner.
Jag har nyss sagt upp mig som krönikör i Fighter magazine, mest därför att det känns som att jag inte har jättemycket att skriva om thaiboxning för stunden förutom att jag är en gnällig tant med havererad fys som plötsligt har skitsvårt att träna hårt och jobba duktigt samtidigt, och att thaiboxningen känns rätt avlägsen när man inte varit i Thailand på längre, inte tränar för fight, och bara klappar ihop fysiskt hela tiden.
Och bloggen här - ja, om du mot förmodan läste mitt förra inlägg om att springa milen i lopp så kan jag ju avslöja att jag sabbade duktigt med att stuka foten kort därefter... Gah. Nu kommer jag inte skriva något igen förrän jag har något roligt att berätta. Har du inget trevligt att säga - säg det inte, som pappa brukar säga.
Att Madde med sina raka, ärliga och underhållande bloggar precis gett mig pisk i antal läsare här på bloggen talar sitt tydliga språk ; ) Hennes inlägg kommer jag nyfiket fortsätta läsa! Go, Madde!
Men jo, lite roliga saker framöver finns ju. Som i helgen, då thaiboxningsförbundets nya styrelse har ett möte för att snacka ordentligt med framtid och styra upp därefter. Det är lite svårt att synka folk från fyra olika håll i samma stad, men på lördag lyckas vi, i metropolen Jönköping. Ska det bli riktigt bra så måste man både planera och lägga manken till, och nu är vi på g ;)
Tant tönt sadlar om
Få se, 6 december gick jag min senaste fight. Lite länge sen kan man säga. Och ärligt talat känns det inte riktigt som att jag fightas aktivt längre.
Jag skulle gått en K1-regel-match på kick-SM, men det blir inte av. Sen dök det upp en en vag chans om att jag skulle jag få gå mot norskan som FMT-Linnea totalmosade i Göteborg nyligen.
(Henne verkar det dock som att jag kan få gå mot i september, och för att jag inte ska gnälla över motstånd - hon har bara fyra matcher bakom sig - tror jag att min skojfriska överstführer tillämpar omvänd psykologi för att få mig att vilja slåss mot henne genom att konstant påpeka hur snygg alla killarna som var på galan i Göteborg tycker att hon är. Vilket funkar så där. Jag känner mig lika taggad som tjuren Ferdinand...)
Det här med att tävla har i alla fall gett mersmak för mig, och plötsligt blir livet skitjobbigt när det inte finns ett mål att kämpa för. Så, för att ta mig an en pålitlig motståndare som inte kan boka av har jag nu tagit mig an en utmaning jag inte gjort sen 2007 - springa milen i lopp! Då sprang jag Tjejmilen på 45 minuter (något min kompis Anna skickligt övertalade mig till utan att yppa att det faktiskt var Tjejmilen eftersom hon vet att jag kan tycka att tjejstämplade företeelser är hyfsat lama. Det är förresten hon på bilden som står bakom mig med ett nummer som slutar på 77 på linnet. Vi står till vänster, andra raden).
Kort sagt, blodomloppet den 25 maj! Anmäld och klar. Intressant blir det att se vilken tid jag fixar att göra detta på så här tre år efter 45-minutersprestationen. På den tiden hade jag för vana att springa milen i gaselltempo en 3-4 gånger i veckan då eftersom jag trodde att det skulle göra mig till en bra thaiboxare... Det gör jag i n t e längre, haha...
Med tomtemössan vackert i hand
Hej allihop, Nu är jag på välbehövd semester. Sitter as we speak i solskenet på balkongen och ska strax ut och springa. Min fight som var planerad till den 22 maj har blivit inställd, vilket är tråkigare för min motståndare än för mig eftersom hennes knä är trasigt och jag avundas henne inte. Hoppas verkligen att det repar sig, Jill, om du läser detta!
Senaste tiden har jag gått runt och varit en riktig surtant, precis som vibbarna i mitt förra inlägg avslöjar. Jag har haft mycket på mitt nya jobb, på ett sätt som jag haft svårt att hantera. det jag är van vid i min yrkesroll är att bara ha Åsa-hatten på mig, dvs, jag går efter eget huvud i det jag gör och då gör jag det oftast kalasbra. Men min nya arbetsplats kräver att jag ibland drar på mig redaktörshatten och agera och resonera utifrån den, nästa sekund ringer telefonen och jag måste ta på mig en helt annan hatt och bete mig rekorderligt för den hatten, som kan vara en kund från något företag som det kanske inte alls funkar med Åsahatten. (Min chef refererar till rollbytesfenomenet precis som ja gör, med hattar, därav den något löjliga symboliken.) Så jag har haft svårt att hålla hatten.
När jag var på Muay thai arena, som, bortsett från att jag har svårt för ringtjejer - antagligen därför att jag är tjej själv (wild guess...) var en välarrangerad tillställning på många sätt (vilket jag också skriver i min förra blogg) reagerad jag starkt över att det inte var någon thaimusik alls någonstans. Det kändes som en direkt avthaifierad gala, med ringa respekt för sportens ursprung. Och, precis som jag skrev tidigare i min blogg, tycker jag att det är dåligt från arrangörens sida att inte ha musik eller tradition med någonstans.
Nu har arrangören -som inte är någon tomte utan en person som gjort väldigt mycket för svensk kampsport - utlovat lite mindre avkall på tradition men fortsatt bra och publikvänliga galor i framtiden. August, du gör ett bra jobb (även om du besitter en verbal uthållighet som knäcker vilken surtantsbloggare som helst) och jag ser fram emot fler Muay thai arena-arrangemang.
Eftersom jag inte riktigt var med på den tiden när thaiboxning var på källarnivå så har jag lätt att glömma just klivet från underground till galor som sporten gjort, och som gör andra stående kampsportare gröna av avund (men också inspirerar - vad jag förstått kommer kickboxnings-SM bjuda på äkta kvällsgala och k1-fighter till exempel, kul!). Sånt får man inte glömma. Att ge publiken vad den vill ha är inte fel om sporten ska växa. Även om jag tycker att det är skitviktigt att inte glömma sitt ursprung.
Vidare, med tomtemössan på, eller rättare sagt vackert i hand (eftersom jag numera har ett generande vagt minne av att vi på senaste styrelsemötet diskuterade just musik och en specifik gala och borde kommit ihåg detta och inte ylat på om exakt vad som står i SMTF:s regler i just detta fall - i fortsättningen måste vi ha regler avsedda att användas. eller formulera om dem så att de stämmer med verkligheten) vill jag stärkt av solskenet på Rivieran och den välbehövda semestern och distansen från jobbet (fatta, första natten drömde jag t om att min chef ringde och sa att jag var tvungen att jobba, och att alla mina kollegor plötsligt flyttat in här i lägenheten i Menton utan att fråga om lov och puttrade på med produktion för fulla muggar här utan att jag kunde göra något...) också erkänna att jag skrev en väl negativ blogg, även om den står för mina åsikter. (Phew, lång mening, solly!)
Så, jag vill passa på att kredda Linn och Fatima för att ni krigade så jämnt, det var verkligen en grymt spännande fight, och det var kul att se den. Och Linnea, du ägde verkligen din motståndare från början till slut, jag tyckte synd om henne. Dessutom verkar det som - inget bekräftat än - att om jag vill gå någon fight snart framöver så kan det vara så att det är det hon som erbjuds som motstånd. Hon med sina fyra matcher mot mina nio. Beggars can't be choosers....
Klart slut från Åsa som blivit svettig av att skriva i solskenet. Bilden är jag och vapendragaren Jenny på balkongen. Vi är mycket brunare nu! :D
Muay thai arena
Jag och Therese brukar se galor ihop. Vi är två i thaiboxningssammanhang överåriga damer med höga röster som kaxigt raljerar över det som pågår framför oss i ringen, och kommenterar utan att vara blyga fightstilar, domarbeslut och så vidare. Det är skitkul. Lite Patsy & Edina goes fight. Jag gillar att att kunna ropa och tjoa ur ett partiskt perspektiv (som jag inte kan de galor jag sitter som poängdomare), och Therese gillar att kunna uttrycka sina åsikter högt rent allmänt - gärna med ett könsord här och var. Så rumsrena är vi.
Dessutom hejar vi oftast på underdogen i respektive match, om det inte är någon från våra egna klubbar som går (ibland samanfaller dessa dock, men att vara underdog är som sagt tuffare än att vara topdog). Vi vrålar oss alltså gärna hesa för att peppa fightern som tagit sig an publikens älskling.
Givetvis händer det att någon på raden bakom oss inte riktigt gillar vad de hör, men allt som oftast överröstas ju sånt av den obligatoriska thaimusiken.
Så ni kan ju haja att vi antagligen gjorde oss ordentligt impopulära på den här galan..
Någon tomte verkade nämligen ha misstolkat det där med musiken och vad som gäller när man arrangerar tävling sanktionerad av thaiboxningsförbundet. För när första fighten började blev det knäpptyst. Som på en k-1-match. Ingen thaimusik. Jaja, sånt händer nästan alltid och jag brukar vara först med att vråla MUSIK!! så att den tankspridda dj:n ska fatta galoppen. Som tur var lät jag bli den här gången, för efter en hel rond insåg jag att det verkade vara meningen att thaiboxarna skulle slåss utan musik.
Jag gick fram till en funktionärtjej vars uppgifter verkade vara att dels torka ringhörnorna efter varje rondpaus (grymt bra!) och dels räcka rondtjejerna sina rondnummerplakat (hur många tjejer ska egentligen behövas för att hålla reda på ronderna?). Hon sa att man "valt bort" thaimusiken.
Håhå. I SMTFs regleverk står det i uppräkningen över ringtillbehör att det måste finnas högtalare eller musikanordning som hörs tydligt, och ram muay-musik. Tydligen är formuleringen inte tillräckligt tydlig för att alla ska förstå - utrustning och musik ska inte bara finnas, den måste användas/spelas också. Sen råkar ju wai kru vara obligatorisk i A- och B-fighter. Men de fighters som visste det och gjorde minimuminsatsen att gå ett varv i ringen, en tillämpning som är förståelig när det är många matcher, fick göra det till i bästa fall sin egen ingångslåt, i sämsta fall till sin motståndares. Ingen thailändsk touch här inte.
Jag kan förstå att man vill göra en bra och publikfriande gala, men det finns saker som inte är okej att rucka på i min bok. Som thaimusiken. Och att hävda säkerhet köper jag inte. För att jag ska tro ett eventuellt sånt argument måste man kontra med att låta fighters göra sin wai kru. Lite respekt för sportens ursprung, tack!
Anyway, Vi var vrålpeppade på denna gala, även om en av de roligaste matcherna uteblev: Madde Vall mot en bältesprydd italienska. Märkligt dock att italienarna stannade hemma - flygplatserna i Europa är väl öppna nu vad jag förstått?
Vissa saker kan man dock inte råda över och arrangörerna gjorde en bra rockad när de riktade spjutspetsarna Elias Daniel och Alex Harris mot varandra när deras motståndare utevblev. Nu har jag inte helt koll på viktklasser, men med facit i hand börjar jag undra om inte Marcus Öberg borde fiska efter Alex som sin nästa motståndare. Alex är en tuff nöt med sin ursinniga klinch och uthållighet.
En fight som vi sett fram emot var den mellan Fatima Pinto och den större Linn Wennergren. Fatima är en av de bästa tjejerna jag sett fightas, och även om hon inte slutade som segrare i den här fighten (som slutade med 2-0 till Linn) tycker jag fortfarande det. Fatima regerar i sin egen viktklass -51 och är ofantligt cool som inte backar en utmaning. Jag var nog inte ensam om att höja ett ögonbryn eller två över hur många gånger hon lyckades greppa Linns huvud under armen, och att hon satte ett knä i Linns ansikte (som inte skulle suttit där eftersom det var b-klass). Att det sedan var en kombination av teknik och uppdukade möjligheter må vara hänt, men det var ingen lätt och solklar seger för Linn.
En fight som jag däremot inte sett fram emot var min tidigare motståndare Linneas fight. Linnea är en duktig fighter och jag vill se henne gå mot någon på hennes egen nivå. Kredd till norskan som bara gått tre matcher, mot Linneas tredubbla record på nio fighter. Matchen blev precis som jag väntat, slakt på oerfaren norska.
Det här var inte den enda sneda matchningen av en hemmafighter, och just det här med att matcha hemmafighters för säkrad vinst var efteråt dagens snackis bland de som inte tillhörde hemmaklubben. Oftast finns andra anledningar till att man matchar som man gör, men när det ser ut att vara en lätt fight, så snackas det, det är så världen funkar. Don't kill the messenger....
Galan var bra arrangerad på många områden - framförallt var det en vettig konferencier som kunde fighting, vilket ju sällan är en självklarhet i såna här sammanhang. Han hade till exempel sinnesnärvaro att förklara vad som hände när Lenny Näslund fick sin axel ur led, och får så när på som sin vana att kalla ringen för bur med beröm godkänt för insatsen. (Dessvärre hade ingen sinnesnärvaro att hindra kamerakillarna från att pumpa ut närbilder av Lennys av smärta förvridna ansikte på storbilden vilket kändes lite småtaskigt).
Men att kalla en gala för Muay thai arena, och sen så slarvigt förvalta thaibiten i thaiboxning är nonchalant, tycker jag. Och med facit i hand blev det också rätt tyst och avslaget utan musiken.
Så, lite halvnöjda men med en hel del att prata om - ganska mycket om hur sugigt det måste vara att vara Madde just nu, med andra fighten på rad avbokad - gasade jag och Therese hem till Malmö igen. Med en flugviktare och en fjäderviktare och en lätt liten Skoda gick det snabbt, och vi var hemma på strax över två timmar. Galans bästa var för mig Realfighters Alex som tog sig an en meriterad motståndare i Ludvig Breideborn och gjorde en grym fight när han väl blev varm i kläderna.
Klart slut! Nu fortsätter jag leka Patsy & Edina, fast goes Rivieran. Med kompisen Jenny. Hittar jag ett thaigym kommer rapport!
Morgonstund har guld i mund
Att kravla sig upp vid 05.30 med stela muskler ur en varm go säng när det är beckmörkt ute och isande kall vinter är ingen hit. Och det var det när jag la ner min SM-träning.
Nu är det en helt annan grej. Vackert väder med sol, nyfödd peppig anda och ett riktigt jävla sug efter att fightas.
Morgonträningarna tar inte emot (förrän man vaknar dagen efter och inte kan gå eftersom man var handsk-lös och gjorde knäböj och upphopp istället för burpees. (Vi körde 5 ronder med spurt 100 meter, 25 burpees, jogg tillbaka). Att skippa burpees för knäböj innebär ingen vila för rumpa/lår utan bara ös, 25 djupa igenom. Och då hinner man ett varv mer varje rond än de som gör 25 burpees.
Men, de tar inte emot. Det är kul att gå upp, köra till Lund, träna, och himla skönt att götta sig åt att ha kommit igång för dagen när man sitter i bilen med lite kaxig ansträngningshosta på väg tillbaka mot Malmö.
Vi kör tre morgonträningar i veckan på vardagarna, 06.30, i Lund. Jag gjorde två den här veckan, var lite för ledbruten igår morse för att utmana ödet med en tredje.
Så, nu är första veckan comeback-träning nästan avbockad i alla fall. Och jag väger fyra kilo mindre än i måndags som sagt, haha (se förra bloggen). Som alla tjejer med lite självrespekt ljög jag även för bloggläsarna och skarvade lite (eller rättare sagt, gick på vikten som min blommiga glädjevåg som alltid visar ett kilo för lite visade). Så egentligen vägde jag 61. Men nu väger jag 60, på riktigt. Eh. Hehe.
Och för att pina mig ytterligare dokumenterar jag kroppsformen i en skamlös brassebikini som antagligen bara passar sekunderna för invägning...
Fick en fet jävla insikt på träningen igår, men den ska jag inte spoila här och nu eftersom det får vara stoff till nästa krönika i Fighter. Lite jobbigt det där, jag vill skriva bra saker här, som tidigare, men nu har jag sjukt mycket att göra (skicka matchböcker, skicka matchböcker - SNÄLLA, beställ dem buntvis till klubben, mindre meck då! plus jobba) att det mest bara blir... Trist "hej kära blogg, idag gjorde jag tre situps och åt ett salladsblad"-bloggar. Sorry. Fan igen, man ska ju inte be om ursäkt hela tiden.
Jaja. Någonstans är jag lite sugen på en Thailandsresa igen, kanske till hösten. Då blir det bättre läsning ;)
3 kilo upp och ner
...Fast det värsta är ju när det är tvärtom och man lägger på sig lika många över en natt.
Jag låg på 60 kilo först, i lördags. Och sen på något märkligt vis bidrog en stillasittande dag utan (kollade fighter i Varberg och åkte bil 40 mil) till att vågen nästa dag stod på 63.
Jag vågar knappt säga det högt. Sextio fucking tre! Det är ju två viktklasser över min matchvikt! Jag som vanligtvis ligger på 58,5-59 när jag tränar normalhårt, och nu efter påsksvullet på 60.
Så, 63 kilo. Skamfyllt som fan för en 57-kilosfighter.
Som grädde på moset gör ju såna härliga viktsvängningar att kläderna dessutom stramar, som extra straff. Gah. Det vägde jag alltså i går morse, efter en lat söndag.
Igår började jag dock dagen med första passet morgonintervaller sen februari. Åt duktigt - kyckling, spenat, morötter, valnötter, fleromättat fett, många mål, med 2,5 timmes mellanrum resten av dagen, och kände att förbränningen svarade direkt. Avslutade med ett hyfsat lugnt 1,5 timmespass thaiboxning på kvällen. (Mitt mission nu är ju att lära mig leverera rätt rätt rätt teknik oavsett press, så hellre färre rätt utförda hårda tekniker än flera snabba småslarviga (jag vet, det är ju så uppenbart, men det är ju inte alltid kroppen lyder det man vet, så nu nöter jag). Vilket innebär att jag tar det lugnare hellre än speedar på och pressar tempo = inte lika jobbigt rent fysiskt).)
Så, i morse. 60 kilo. Jojobantad och fin, haha.
Tro fan att många obsessar över sin vikt när det är så lätt att pendla upp och ner.
En sockerberoendes bekännelser - 2010-04-10
Hej kära bloggläsare. Det här är ännu ett sånt där blogginlägg som inte är särskilt kul, för jag är inte i Thailand, jag har ingen bekräftad match framför mig och jag har på senaste tiden inte alls slagits. Dessutom är jag kurvig a la pre-thaiboxarlivet, sockerberoende och hyfsat mållös - i dubbel bemärkelse.
Hur kul låter det på en skala? Exakt. Inte.
Grejen är att jag förkovrat mig i nytt jobb och nya uppdrag. Sen årsskiftet jobbar jag på en informations/reklambyrå där jag kan titulera mig redaktör, reporter, redigerare, formigvare och en massa annat. Varierande uppgifter, både på den onda sidan och den goda. (Vi kallar reklamarna för den onda sidan och de som jobbar redaktionellt för god. Jag lånas ofta ut till den onda, men anses alltså god.) På den onda sidan måste jag ofta vara kreativ inom stilistiska regler och tekniskt kunnande som jag med min journalistutbildning inte känner till, vilket gör det hela lite knivigt. Emellanåt jävligt knivigt. Alla onda och goda är bra människor, skärpta och med höga ambitioner, och deras mesta modeord är "så.". Man säger det i en egen mening, så punkten efter ingår liksom, för att understyrka det man sagt. Typ: "Läget är att vi harhela sommaren på oss till det här. Så."
Och så har jag blivit kassör i thaiboxningsförbundet. Vilket innebär att om jag har tråkigt, eller bara lite ren och skär fritid att fördriva så finns det alltid en matchbok att skicka, ett mail att besvara, eller en massa saker att försöka förändra till nytänkande och smidighet beroende på hur ambitiös jag känner mig för stunden. Jag jobbar på det. För stunden känns det som antagligen fler läser min blogg än på förbundets hemsida, så därför tar jag utrymmet och tillfället i akt till att kommunicera ut följande:
- Du som ska träna och eller tävla utomlands, anmäl det till SB&K. Det finns blankett på hemsidan. Varför? Du täcks av deras försäkring då. Så jävla gött. Hur många är vi inte som uppgivet insett att det kostar miljarder att ha en bra försäkring vid träning i Thailand till exempel? Fatta vidden av att vi lyder under RF numera!
- Du som är huvudtränare/överhuvud/kru/matchboksinförskaffare på er klubb: Köp. Böckerna. I. Förväg. Flera åt gången, typ tio i taget. Det sparar min tid, miljö, porto, papper och sist men inte minst så har ni böcker tillgängliga när en ny fighter är redo att gå match och behöver en ny bok. Och kan då bara dra ett mail med fighterns uppgifter till mig, och licensnumret som står i boken. Superenkelt! Supersmidigt! en stor puss till alla som redan gör så.
Så. (!) Tillbaka till blogginlägget. Dessa nya åtaganden i mitt liv, i samband med min punkterade SM-ambition (min gamla vadskada gjorde sig alltför påmind en bra bit in på prefightträningen) har gjort mig till förtappad muay ying. Jag har bidragit till svenskarnas höga smågodiskonsumtion i generande omfattning. Jag tränar, men bara på bekvämt och lågintensivt vis (typ springer milen bara för att det är enkelt). Jag känner mig nästan som en främling på klubben och är knappt där förutom när jag håller pass en gång i veckan. Med andra ord - det har barkat käpprätt åt helvete.
Så. (igen!) I morse messade jag min makt (Toni) och min tränare (Oskar) och förkunnade att jag måste fightas igen. Typ i mitten av juni räknade jag ut var lagom.
Det var i morse, när jag skrev allt ovanstående.
Nu är det eftermiddag och jag är anmäld till fight den 22 maj! Haha. Plötsligt känns allt så skönt. Jag har aldrig några som helst problem med karaktär vad gäller mat och träning när jag väl har ett mål, då är det bara så självklart. Då vet jag ju vad jag ska göra. Kliva upp 5.30 för tre morgonträningar i veckan, hålla hakan ner och guarden upp, göra som Oskar säger. Häpp!
Finally - closure
För att uppnå statusen ett avslutat kapitel, och kunna gå vidare till nästa, behövs closure. Jag behöver sånt iallafall, och jag tjatar alltid tills jag får det.
Som den här matchvideon, som gör att jag kan kolla facit på hur den där fighten egentligen kändes.
Nu finns den iaf, och jag avslutar kapitlet med nästa i sikte.
http://www.fightermag.se/gallery_video.asp?video_id=1521
Matchen slutade med domarsiffrorna 2-0 till Linnea.
(Bilden: Ett ögonblick fångat av den duktiga fotografen Adam Lundquist.)
En krönika om bakfoten..
En gång i månaden lite drygt har jag äran att lämna ifrån mig en personlig krönika som går i tryck i Fighter Magazine. Jag anstränger mig för att skriva på ett sätt som är underhållande och samtidigt kaxigt med glimten i ögat. (En krönika är som bekant inte samma sak som en artikel, och kräver ingen som helst objektivitet, utan är en subjektiv text där krönikören presenterar en personlig ståndpunkt.)
Ibland händer det dock att någon inte riktigt förstår vad jag skrivit. Eller att någon tar min lättsamt avsedda ton på blodigt allvar. Det är smällar man får ta, och inget jag gnäller om här till vardags, men eftersom min senaste krönika resulterat i en inte särskilt vänlig videoblogg med tillhörande text på www.fightplay.tv samt en dramatisk facebookdumpning, och den personliga krönikan raskt döptes om till propagandaartikel (!), känner jag att jag vill förtydliga vad jag menade med det jag skrev. För den som eventuellt inte förstått.
I min senaste krönika raljerar jag om ett beteende som jag kallar Khun thai. Jag vet rätt mycket om det, eftersom jag drabbats av det själv i perioder när jag tränat i Thailand. Man är där, tränar mycket, lär sig mycket, och köper hela konceptet - det är det enda vettiga man kan göra om man är där en längre period och vill lära sig på riktigt. Och när man kommer hem blir det kulturkrock - man har en annan kondis, framförallt resonerar man annorlunda om fightingstil, träning och så vidare.
Det jag dock propagerar för i den här krönikan, om jag nu ska haka på propagandauttrycket, är att det man framförallt ska ta till sig av det man lär sig i Thailand, och applicera på hemmaplan, är att respektera det din tränare säger. Vad din hemmatränare säger alltså, inte det din tillfälliga mitshållare i Thailand sagt.
Inspiration till detta fick jag faktiskt från en mycket duktig kille på min klubb som kommit hem thaifrälst och emellanåt väljer att lyda mitshållaren i Thailands teorier istället för sin nuvarande hemmatränares instruktioner. Vilket faktiskt slutade rätt illa - killen mötte en boxarskolad slugger i fight och även om han krigade duktigt och vann matchen så resulterade just detta i att han åkte han på en rejäl hjärnskakning som gjorde flera av oss riktigt oroliga.
Så fort han gjorde som coachen i ringhörnan sa så hanterade han fightsituationen galant utan att åka på onödiga träffar. Så fort han hänföll åt att köra hardcore thaistyle åkte han på en jävla massa stryk.
Och stryket gjorde att coachen fick ta hem honom till sig, ställa spyhinken bredvid sängen och väcka honom varje timme natten igenom.
Här är krönikan i fråga:
En släng av khun thai.
Ett vanligt fenomen bland svenska thaiboxare är att drabbas av khun thai. Få av de som tränar längre perioder på plats i Thailand kan undgå en släng av den.
Det yttrar sig genom att du förtränger allting som är logiskt i relation till din träning och helt enkelt börjar resonera som thailändarna. Resonemanget är enkelt: Du vill göra som i Thailand, för där kan de. Där vet de bäst, för hey - de uppfann ju faktiskt thaiboxningen.
I din numera lätt twistade värld gäller följande sanningar: 10 kilometerslöpningar är bara uppvärmning, tränar gör man två-tre timmar åt gången, tolv gånger i veckan (så länge man kan stå upp) och mängder med ris toppat med en och annan kartong kycklingessens är allt en fighter behöver i näringsväg.
Bombom och okryddad mat resulterar i no power, och allt man gör görs som man alltid gjort. Khun thai. Beprövade koncept ska inte ändras i onödan.
När du kommer hem tycker du att klubbkompisarna är löjligt lata och otränade. Respektlösa dessutom, som har shorts från andra gym utan att vända dem ut och in.
Du tränar trots huvudvärk och feber och benhinneinflammation, för det som inte dödar härdar, och alla andra ter sig galet sjåpiga.
Du blockar slagattacker med en näve i guard och en sträckt framåt, stående på ett ben, och du flyttar dig hellre bakåt istället för att ta en smäll och kontra.
Clinchronder är 15 minuter långa och minst tre, annars är det ingen idé ju.
Efter träningen är du inte ens trött, utan småfnissar i smyg åt de andra som ser helt färdiga ut. Suckers, tänker du och gör trehundra knän på säcken i furiöst tempo.
Är du riktigt hardcore sparrar du utan tandskydd.
Grejen är, att all of the above funkar i Thailand, där man som fighter har all tid i världen till träning och inget jobb att sköta. Där matcherna börjar i sömnigt tempo, är fem gånger tre minuter och väldigt få kan boxa ordentligt. Där man bara har råd att äta ris. Och där alla andra tränar precis som du.
Men hej och välkommen till västvärlden! Här funkar det annorlunda. Här finns modern träningslära och folk som kan boxning. Och här kommer du, hur duktig och uthållig du än är, förr eller senare möta explosiva motståndare med knouckoutpower i nävarna, som kommer äta upp dig levande om du står på ett ben med en näve framåt och blundar när de exploderar i långa slagserier.
Matchar du här, kommer du ändå att göra det under intensiva tre gånger två minuters-ronder, utan utrymme för att såsa igång fighten. Har du för vana att triumferande kliva bakåt med guarden i knävecken så är det i nio fall av tio då din motståndare kommer ta chansen att sänka dig.
Det thailändarna dock har förbannat rätt i, är att du ska respektera det din tränare säger. Vilket innebär att när du är hemma i Sverige ska du lyssna på honom eller henne, och inte göra det den avdankade lätt alkade fightern som höll mits åt dig i Phuket sagt till din lag, även om den tränaren lärt dig sparka som en häst och clincha som en gud. Lägg de thailändska träningsteorierna bakom dig.
Din hemmatränare vet vad som krävs och ser vad som saknas, hur förkastligt och ickethai det än känns.
/där är krönikan slut/
Om du läst hit och fortfarande inte förstått att jag i min krönika inte avser att smutskasta varesig dig som kör thaistyle till fullo eller thailändarna, så är det ditt problem och inte mitt.
Min bästa fight hittills!
Match nummer nio i karriären ligger nu bakom mig, och herrejävlar vilken go fight det var! Ända sen min ostadiga postfeberfight i Rosengård förra året har jag och Linnea Skåpdal på FMT (som då stod i motståndarens hörna) försökt få till det i ringen, men inte förrän nu blev det alltså av, på galan Fighter Extreme under fitnessfestivalen i Göteborg. (Vilket bara det var en pikant toutch, mitt ibland alla de där som tränar för utseende skulle vi som tränar för effekt mäta krafterna. Det som fick blekfisen här att tappa hakan mest var alla morotsgula hobbynegers som gled runt och bara inte såg kloka ut.
Ordet whigger fick sig en helt ny innebörd.)
I övrigt så har jag äntligen verkligen lärt mig att hitta lugnet inför fighten. Visst, sist var jag också lugn, men det var på en liten skitgala i Danmark som jag inte brydde mig om. Nu var det riktigt motstånd och stort arrangemang, och jag hade ändå inte ett spår av dödsångest eller annat att lägga onödig energi på. Än en gång måste jag lovorda Igor Ardoris och hans filosofier, och de ljudfiler med avslappning och centrerad andning som finns att ladda hem på hans site www.sjalforsvar.se har hjälpt mig ordentligt.
Givetvis blir man nervös inför en fight, men att battla det som händer i kroppen då med rätt andning kommer man långt på.
Ju närmare fighten kom desto lugnare blev jag, och uppvärmningen blev en riktig feel good-session med mycket skratt och snack med tränarna, varvat med mits och skuggboxning. Självförtroendet i högern kom tillbaka (knappt en vecka tidigare hade jag lyckats skära upp mitt högra pekfingret precis över leden med en schweizisk armékniv, vilket resulterade i ett gäng stygn som enligt läkaren skulle sitta i .. öh.. åtta dagar mer än de fick nu.. ).
Jag hade alltså inte slagit ett enda högerslag på en vecka och det kändes skönt att inse att det faktiskt funkade att knöla ner fingret i en handske och använda knogarna. (Tack till Anna som lekte sjuksyrra och snittade bort stygnen!)
Linnea är marginellt längre än mig och väger nog lite mer naturligt - vi var överens om en catch weight på 58 kilo, men inför fighten för några veckor sen visade vågen på 56 inför invägningen. Denna morgon, trots pastamiddag kvällen innan, så vägde jag 57 och kunde lugnt äta ordentlig frukost före invägningen.
I övrigt var hon väl höljd i ett skimmer av mystik, eftersom inga filmer av hennes tidigare fighter finns på nätet. Det enda jag visste var att hon sparkar mycket, och att hon vunnit Girls night out, med tuffa knän. Så jag var i princip inställd på att min vana trogen akta mig för klinch. I övrigt kändes det väldigt mycket som FINALLY en riktig fight! Efter två sluggermatcher ville jag verkligen få möta en teknisk motståndare som kör klassisk thaistil, för att utmanas på rätt nivå liksom. I en b-fight, dock på tre ronder.
En enda detalj bara: Linnea är southpaw. Och det visste jag inte. Hennes stora trumfkort. Mina tränare såg det på uppvärmningen, och den ene drog iväg mig för att ge mig lite tips, men av någon anledning förstod jag inte den viskande grötskånskan, utan tänkte bara "hm, undra hur han kom på det där, och varför först nu?" när han försökte ställa in mig på att slå två raka, kliva vänster och sen sparka. För när jag vet att det är south som gäller, så har jag faktiskt hyfsat game för det, är min erfarenhet.
Men när jag gick in i ringen och klockan gick så hade jag inte sinnesnärvaron att kika på hennes fötter för att försäkra mig om stancen. Vilket man alltså ska göra även om man tror sig veta hur det ligger till. Man lär sig av sina misstag...
Nu har jag inte sett filmen än, men här är vad jag minns från fighten, ur min ytterst subjektiva vinkel:
Rond 1: Första ronden blev en uppfriskande bekantskap med en två tre hårda vänstersparkar som verkligen tog mig på sängen. Ni vet, man fattar inte vad som händer, världsbilden tiltas och det funkar inte alls som man är van. De borde inte komma därifrån ju! Jävlar vilka hårda vänstersparkar, tänkte jag, och tänkte att fortsätter det såhär kommer hon döda mig. (I skrivande stund, två dagar efter fight, ömmar revbenen fortfarande, men nu kan jag skratta och hosta utan problem). Sen hann jag också tänka Helvete vilken hård vänster, innan jag plockade ner hakan i ren självbevarelsedrift. Och kopplade in duracelltempot som är mitt signum, det kickar in som försvarsmekanism har jag förstått nu.
Så vi krigade på, och det tog sig. Jag minns att min pålitliga jabb satt där den skulle när hon kom emot mig, dock stod jag lite korkat kvar och tog emot hennes slagattacker. Men det slog mig som sagt inte att hon var felvänd. Hon fångade min vänsterspark och lyckades dänga mig i golvet efter det. Som vanligt jublar publiken ordentligt när man får äta matta. Jaja. första ronden var hennes även om jag jobbade mig uppåt allt eftersom.
Duracelltempot i kombo med min dito kondis och Igors andning gjorde att jag inte spände mig och gjorde av med energi i onödan. Så det var en avslappnad och hyfsat fräsch Åsa i första rondpausen, som förvånad upplystes om sydtassen. Vafan, jag har ju sparrat mycket mot southisar, har gått en fight mot en också, och har min strategi klar där. Plötsligt blev livet mycket lättare.
Rond 2: Nu när enkronan trillat ner börjar jag röra mig i vänstervarv, bort från de hårda teknikerna. Det funkar. Jag tar tjuren vid hornen och vågar klinch - den där halvdistansversion där mina orangutangarmar kommer väl till pass och kontrollerar avståndet, då man inte blir dragen i nacken men kan lägga elaka knän.
Jag minns att jag sätter två hårda raka knän rätt in, och de märks att de tar (kan sätta en hel del på att hon efteråt mådde av dem som jag av hennes sparkar i första ronden). Minns även att jag vid ett tillfälle trycker ner huvudet på henne (yey, där var jag starkare än jag trodde!) samtidigt som jag knäar på, men att ringdomaren till min stora förtret bryter där. (Nu föds ju genast drömmen om en a-fight - varje gång en domare bryter vid ett sånt tillfälle så är det för att skydda fightern från knän som riskerar att landa ovanför axlarna. I en a-fight får de landa där.)
Även i denna rond fångar hon mina vänstersparkar ett par gånger men lyckas inte få omkull mig och gillar nog inte att jag fortsätter slå högern i näsan på henne tills hon släpper. Riktigt nöjd med klinch och knän. Min bästa rond någonsin, och min rond, alla gånger.
I pausen mellan de två ronderna har jag blodad tand och är sugen på mer. Minns att jag känner mig pigg och fräsch och till och med står och skrattar i ringhörnan åt något Toni säger.
Rond 3: Jag drar ner tempot lite. (Här ska tilläggas att vi alltså krigat fullt genom de två tidigare ronderna, utan uppehåll eller andningspauser).
Upplever Linnea som tröttare än jag och känner det som att jag har övertaget, och faller in i typsik thaistyle jag har vunnit-känsla, då jag mest flyttar mig undan så att hon får slå och sparka lite i luften, medan jag duttar in ett slag eller en teep lite då och då. Detta gör att jag tar det rätt piano och helt enkelt är lat/obstinat och skiter i att mina tränare gapar att jag ska pressa mer. Jag har vunnit, tänker jag, stensäker.
I slutet av ronden pressar jag henne lite mer, men som sagt. Jag har vunnit. Gud så trevligt, tänker jag lättad. Nu jävlar blir det fest.
Domslut: 2-0 till röd ringhörna.
WTF, jag är ju blå!
Lång lång lång näsa.
Efteråt kommer en av domarna fram och säger att han aldrig varit med om en så svårdömd match tidigare. Det var även många som kom fram och tyckte att vi, tillsammans med Linn Wennergren och Maria Olsson, gjorde de bästa fighterna på galan.
Vår återges som fullt krig, jämnt och tekniskt.
Och, det fanns faktiskt de utanför min supporterkrets som ansåg domslutet snett, men nu ska jag inte älta det mer. Alla matcher har en vinnare och en förlorare (draw är alldeles för trist).
Det var kanske hon som skulle vunnit. Men det spelar ingen roll, för jag har gjort en grymt mycket bättre fight än jag någonsin lyckats med tidigare, skötte fotarbetet bättre än någonsin, har hittat självförtroende i klinch och lyckats hålla huvudet kallt trots southpawchocken. Lärt mig en hel del och har ett gäng nya saker i mitt game som jag bara väntar på att få utnyttja ännu bättre nästa gång.
Efter fighten bondade jag och Linnea lite. Jag visade mitt nysydda finger (som spruckit upp och blödde lite) och tog hand om hennes onda fot med ispåse och linda. Inga hard feelings här inte!
Men jag skulle inte backa en returmatch...
Foto: Adam Lundquist
Chin Gu Cup, Köpenhamn - 2009-11-15
Som sagt, för att värma upp mig lite inför Fighter extreme-galan blev jag anmäld till en tävling i Köpenhamn i typ alla möjliga discipliner, för att få fight till varje pris. Jag hade tur och fick mig en c-fight i thaiboxning, dock mot slugger-Fatima som jag redan gått mot en gång, och då vunnit.
Vi var fyra från klubben som skulle fightas, och förutom överstecoach Toni hade vi lika många sekonder/supporters med oss.
Jag var inte särskilt nervös, vilket jag ser som en seger, för jag kände att det mycket väl kunde vara så att Fatima nog var mer drillad inför den här fighten än inför vår förra, och att jag inte slipat på något specifikt game den här gången. Men jag kände mig hyfsat trygg i min form och lugnet höll sig.
Det jag stissade upp mig mest över var att jag inte hade några bröstskydd (ni vet, kickboxararrangörer..) och skulle tvingas mygla med det. (Idiotiskt påfund överhuvudtaget. Bröst ÄR skydd. Det är fett och brosk som absorberar en smäll som hade gjort ondare om de inte suttit där.) Anyway, drama och dödsåångest fanns inte på menyn denna dag.
Alex var först ut i ringen av oss svenskar (alla från RealFighter), och gjorde en snygg fight mot en rätt oslipad motståndare som uppenbarligen inte kunde klincha men prompt skulle det ändå (dagens första BUT WHY?). Gång på gång sög Alex ett bestämt tag i nacken och pangade in knä på knä på knä på sin motståndare som försökte skydda sig med armarna.
Då även ringdomaren tydligen också var rätt oslipad i thaiboxning uppmanades Alex efter ett tag att inte dra ner huvudet på honom!
Denne ringdomare valde även att inte dela ut räkningar: i Eriks fight, när hans motståndare, efter att krutdurken Erik slagit nytt rekord i att välta sig + motstånd ur ringen X antal gånger under en enda match, kravlade på alla fyra och bedjande skakade på huvudet mot sin ringhörna som borde kastat in handduken där och då, bidde det inte ens räkning. Mycket märkligt.
Både Erik och Alex vann övertygande sina fighter. Sen var det dags för mig. Uppvärmningen kändes skitbra, jag var avspänd och fräsch och teknikerna på mits var hårda från start. Kändes mycket bra.
Men sen började fighten. Jobbiga Fatima. Suck. Hon är en sån där krutdurk som prompt ska rusa in i famnen på mig. Hon står stadigt på jorden och sluggar som en hårhänt väderkvarn. Jag hade tänkt att det som funkade i vår förra fight - att lowkicka hennes främre ben skulle förstöra för henne igen, men hon hade tydligen hunnit vässa sig lite sen dess. Varje gång jag satte en lowkick sa det PANG i skallen på mig och jag kände hur mitt huvud slungades åt sidan.
Det lustiga var att första gången hon satte det tricket, gjorde det inte alls ont - jag hade bakåtvikt i lowkicken precis när hon träffade och flög bakåt av hennes träff och landade på arslet. Hon såg säkert ut att ha superkrafter, men där var det mest stoltheten som fick ta smällen för mig.
Jaja, bara att fortsätta. Vi hamnade i klinch flera gånger, vilket hon aktivt sökte, och här är dagens andra BUT WHY?, för där uträttade hon nada. Hon verkade inte ens försöka knäa utan vände liksom bara upp rumpan. Då tryckte jag ner huvudet på henne, vilket gick oförskämt lätt. Ingen domarreaktion. Jag tryckte det ännu längre ner. Jag lovar, jag tryckte ner hennes huvud varenda gång vi hamnade i klinch men det hände inte mycket. Inte ens när jag började lacka och vispade upp ett knä farligt nära hennes huvud, som ju verkligen var i knähöjd, reagerade domaren. För han koncentrerade sig på att bryta när vi kom emot repen. Han hade nämligen uppmanat oss att inte klincha mot repen eftersom de var lösa.
(Knä mot huvud var alltså inte tillåtet i denna match om någon undrar)
Lite längre in i fighten fick jag mer guts och satte flera raka knän, och till och med hoppade in ett eller ett par, hehe. Jag minns att jag satte en hel del frontkicks, och att hon sin vana trogen försökte - och ibland lyckads - fånga mina sparkar.
När de tre ronderna var över var jag inte särskilt trött, och ganska säker på vinst. Blev dock rätt förvånad när jag vann med domarsiffrorna 2-1, hur det nu är möjligt när jag dominerade henne i klinchen och hon själv inte satte ett enda knä utan mest bara slag (och typ en lowkick som satt där den skulle). Jaja. Ajaj.
Jag gjorde en godkänd insats, vann min match och höll lugnet - kanske nästan lite för bra, för jag kände att jag aldrig riktigt taggade igång ordentligt.Och Fatima kom och bondade lite efteråt och var sååå imponerad av min klinch. Det var ju rart av henne..
Nu vill jag bara se filmen så att jag kan bestämma mig för om jag verkligen är nöjd med matchen eller inte. Men jag fixade i alla fall mina mål med den.
I övrigt var det en kul utflykt, roligast att se var Johan som matchdebuterade strax efter att jag fått min guldmedalj, och fick alla att tappa hakorna till knäna. Snyggt, aktivt, svar på allt, tekniskt och bra tempo! Vinst där också.
Nu: Tre veckor till nästa fight. Jag kombinerar efter match-vilan med att ta influnesashot imorgon så att jag kan komma igång med matchträningen pronto sen. Den här gången lärde jag mig också exakt hur lång tid jag behöver för att tappa kilon till invägning, och att det inte är någon idé att börja för tidigt.
Edit: Nu har jag sett filmen, och allt man säger om sin fight innan man sett filmen är ju lite.. vinklat. Hon knäade faktiskt i klinchen, det ska jag ge henne.
4 x vinst - 2009-11-15
Min nya tränare - 2009-11-09
Thep bor till vardags i Huahin, där han som alla andra pensionerade fighters tränar farrangturister. Hans engelska är bra, han är pedagogisk och riktigt duktig som instruktör (jag har ändå hunnit testa på rätt många thailändska mitshållare och måste säga att han är nog en av de bättre jag kört med). Och han är inte den typen som tjuter lovord över allt man gör, utan bara när det faktiskt är bra.
Han tänker dessutom i kombinationer, pusslar ihop dem åt en, och byter gärna 10 sparkar på varje sida till 10 frontkick plus spark eller något annat. Inte bara ettor alltså.
Thep har varit hos oss i ett par veckor nu, och jag brukar få träna mits med honom på förmiddagarna. Idag körde vi ett gäng ronder som gav kvitto både på att vi blivit alltmer samspelta och att min form håller på att ramla på plats. Jag känner mig stark, pigg, avslappnad, lugn mentalt.
Det är pusselbitar man givetvis inte får gratis, och jag känner att såväl Igors mentala träning med andningsövningar som Ingmar Aldenhovs fantastiska styrketräning gjort en hel del för att pussla ihop mig till ett stycke väl tränad fighter.
Thep blir då pricken över i:et, som ger mig tekniken. Som jag ofta gnäller över är det inte ofta man får köra lätt och teknisk sparring eller lätt och teknisk clinch, så att träna med Thep är som julafton varje dag. Idag körde vi clinch och jag blev förvånad över hur bra allt satt, för det känns som att dte var tusen år sedan jag gjorde något liknande. Det var så himla roligt! Därtill ger det självförtroende att inse att man inte är så pjåkig trots allt (jag ogillar clinch till vardags, och därför inbillar jag mig att jag är dålig på det). Synd bara att jag inte vet om jag har användning för det i helgen eller inte..
Sen min senaste fight avbokades har jag varit lite nojig över att hinna bli typ pensionär innan jag fått ihop tio fighter eller så. Konstaterade att nästa fight, den 6 december i Göteborg, på Fighter Extreme, är sju månader sen min senaste. Hoppla. Nu innebär det givetvis inte att jag stått och stampat tekniskt sett sen dess, känner att jag hunnit utvecklas en hel del, men lite mer ringvana är aldrig fel.
Så i helgen ska jag till Danmark och slåss. Var vet jag inte, men vi gissar på Köpenhamn. Vad det blir vet jag inte, verkar som att det är någon form av kickboxarbaluns, men tydligen kan jag få allt från äkta muay thai med armbågar (eftersom man får det där på andra sidan Sundet) till kickboxning med lowkicks. Eller K1-regler. ENda haken är att det om det blir kickboxning tydligen stod något om bröstskydd i regelverket. Fast det lär ju inte vara värre än väst.
Jaja, beggars can't be choosers. Det känns skönt att inte veta något, inte ha något att stissa upp sig över eller en massa folk som kommer för att heja.
Ny rapport efter helgen!
Bilden: Jag och Thep.
Golvad – men med vita golv - 2009-09-29
Och inte vilken förkylning som helst, ingen snabbavverkad svinflunsa inte, utan en ENVIS jävel med fokus på luftvägarna. Att jag dessutom levt i renoveringskaos sen mitten av augusti och inte fått bort allt slipdamm gjorde ju att hostan aldrig försvann, på grund av dammet alltså. Så det blev aldrig någon sparring med Kristianstad nästa dag, utan bara vila vila vila bort sjukan.
Suck.
Och sen sammanföll första friska träningen med två veckor kvar till fight. Kände mig unstoppable, men efter lördagen med intervallpass plus sparring - veckans tuffaste träning – tog jag nog ut mig. Man kan ju lugnt säga att jag blev förkyld igen bara någon dag senare, denna gång fokus på bihålor och näsa. (intressant va? ;).
Ungefär här började jag känna paniken inför min planerade fight. Nog för att min vilopuls fortfarande låg runt 42-44 sen sommarens högform, men att inte ha en matchform igångsatt med kortare och kortare tid kvar till match kändes inte kul. Jag bet ihop och pallrade mig ner till klubben lördagen efter.
En vecka kvar till fight. Petsparrade lite men fick snart kasta in handduken. Sen satt jag mest och kämpade med gråtdarrig röst varje gång någon frågade hur jag mådde. Fick mig några lugnande peptalk från diverse håll som suddade ut drama queen-tendenserna och fick mig att gilla läget.
Men torsdag före fight var jag fortfarande vissen. Bara att krypa till korset och avboka. Rätt jobbigt när man dessutom är störst på postern, haha... Men herrejävlar vilken lättnad! Insåg att hela osäkerheten om min fightform gjort mig till ett litet deppigt paket, och att slippa det oket var galet skönt (toppat med att slippa tänka på vikten och glatt kunna låta mig bjudas på fest med lyxig buffé samma kväll).
Lördagen kom och galan Battle of Lund förflöt helt fantastiskt bra.
Jag hade dragit mig för att åka dit, men shit vad jag ändrade mig - sjukt bra stämning, underhållande matcher av hög kvalitet och tre av fyra vinster till Realfighter! Visst, när Elna gick in och hela hallen klappade i takt och stämningen var maxad högg det ju till eftersom jag också hade velat uppleva det, men det kommer fler chanser.
Fast när vete sjutton. Jag hann ju aldrig ens hitta min matchform och nu är den inte ens i horisonten känns det som.
För jag är fortfarande förkyld. Inne på fjärde eller femte veckan nu, tappat räkningen. Och nästa fight, ja, det känns galet avlägset när man inte ens kan föreställa sig nästa träning.
Men jag har i alla fall nyrenoverade vitmålade trägolv och har haft en väldans massa tid att lägga på att pimpa mitt hem på senaste. Jag kanske borde sadla om och ägna mig åt inredning på heltid, haha.
2
