Tiden är kommen för UFC att bli main stream och vida exponerat på ett amerikanskt nätverk. Hela landet kan titta på fighting och chansen finns att sporten gör ännu ett språng mot en större publik. I fokus står kanske den bästa titelmatch i tungvikt som någonsin hållits.
HW title: Cain Velasquez (9-0) vs. Junior dos Santos (13-1)
Nya tider i tungvikten. I den här titelmatchen, en värdig
konkurrent till de viktigaste tungviktskamperna som hållits, är inget som förr.
Varken Velasquez eller Dos Santos kan hävda sin plats som veteraner i sporten.
De har ont om mörka bälten och trofésamlingar. Inte heller bär de runt på en
skräckinjagande köttmassa av den typen som sålt in divisionen sedan Joe Louis
dagar. Men det är just därför nivån är högre än man tidigare kunnat hoppas på
när männen över 100 kg släpper loss. Velasquez och Dos Santos har ännu inte
passerat 30, de har kvicka hjärnor och vakna ögon. Deras rörelsemönster är mer
som welterviktares, med balanserad fysik, snabbhet och rörlighet i en effektiv
komposition. Ingen kan påstå att de kan allt och har mött allt. Men i en
viktklass där slitaget är högt, vikterna snudd på hälsofarliga och teknik en
bristvara, markerar de en ny generation av bättre anpassade fighters. Det är därför de har nått den här punkten.
Den avgörande frågan hos alla profeter, är hur Velasquez
tekniska fördel av brottning kommer väga upp mot Dos Santos erkända boxning.
”Cigano” har inte bara löd i nävarna, han tänker när han slår, mäter
avstånd och letar luckor. Det är mer än klubbande släggor som svingar och
hoppas på träff. Tekniskt sett borde ryggläge och clinch vara den akilleshäl
som kan oskadliggöra 27-åringen från Bahia. Men vad Dos Santos saknar i
teoretisk grund, har han kompenserat för
med sin naturliga rörlighet och känsla för takt och timing. Ingen har kunnat kontrollerat
den muntert självsäkre brassen någon längre stund. Den sammanbitne amerikanen
med det stolta mexikanska blodet, fightas enligt en mer disciplinerad och
fokuserad skola. Även om han också kan stoltsera med samma lätta fotarbete,
flow och rörlighet. Skillnaden är att Velasquez jagar ett avgörande i varje
rörelse från start. Ett blixtkrig med chockverkan som inte slutar förrän domaren
går emellan. Anstormningen har överraskat och paralyserat motståndare så
förlamande att den aggressive brottaren i regel kunnat bärga segern efter ett
enda avgörande anfall tidigt i matchen. Ställd mot någon som inte förlitar sig
på styrka, tyngd eller kontroll, möter Velasquez ett nytt väsen. Resultatet kan
inte bli annat än mycket sevärt.
LW: Clay Guida (29-11) vs. Benson Henderson (14-2)
Framgångsrika lättviktstrion Henderson, Cerrone och Pettis värvades
över från WEC och har upplevt blandad framgång. För andra gången får Guida
jobbet att agera crash test dummy mot en av dem, efter att den hårfagre
snickaren effektivt satte Pettis på plats senast. Henderson flyger på en
medvind efter sin imponerande seger över tuffe Jim Miller, en match där
Hendersons unika komposition av tekniker och möjligheter visade sig på en ny
nivå. Men det luriga är att en match mot Guida inte kräver någon större
variation, finess eller finlir. Det krävs att man kan stoppa världens
ettrigaste double leg, eller mot all förmodan ta sig upp igen efter att ha
blivit nedlagd. Denna grundläggande enkla manöver är vad som vinner matcher för
Guida. Plocka ner, tryck till, mangla på. I femton minuter, i samma tempo.
Effektivitet i all enkelhet. Henderson har en solid brottning själv, och borde
åtminstone kunna hejda en del av nedtagningarna. Och det är då det kan bli
riktigt intressant att se vad som kommer farandes från den kreative
”Smooth”.
FW: Dustin Poirier (10-1) vs. Pablo Garza (11-1)
Ingen brist på underhållande matcher den här kvällen. Kylige
thaiboxaren Poirer må se ut som den tuffe killen i en väldigt vit
högstadieklass, men hans oskyldiga yttre har börjat överskuggas av hans växande
rykte. 22-åringen fightas med något lekfullt sadistiskt i ögonvrån, och verkar
helt lugn inombords när han delar ut spö med fin precision och
avståndsbedömning. Vackert att skåda och trist att stå i vägen för. Gänglige
Garza, som bantar ner sina 186 cm till 66 kg på något vänster, är inte fullt
lika kylig i buren. Han avgjorde sina två senaste på flygande knä, följt av
flygande triangel, vilket hintar om vilka risker han tar. Submissions är hans
pålitliga styrka, medan det vildsinta och ibland något instabila kroppsspråket
både kan hjälpa och stjälpa hans prestation. Oförutsägbar pang pang-action som
borde leverera något att prata om efteråt.
BW: Norifumi Yamamoto (18-4) vs. Darren Uyenoyama (6-3)
Antingen förmodas Japan vara en viktig marknad för den här
sändningen, eller så vet UFC något om Yamamoto som alla andra har missat. Den
hormonstinne ”Kid” skapade sig ett namn på den japanska scenen delvis
för att han var en bindgalen bad boy med ett jäkla driv, och dels för att han
utmanade i lättvikt trots att hans blygsamma 163 cm inte är skapta för sådana
vikter. Med det var då det, runt 2007. Sedan gick det åt skogen. Motståndarna
slutade frukta den inte längre fullt lika sinnesjuke brottaren, och gick till
motanfall med framgång. Yamamoto har torskat tre av sina senaste fyra, och har
blivit väldigt mänsklig. Gnistan är inte densamma, trots att han äntligen
hamnat i rätt division. Debutanten Uyenoyama är en hyggligt allsidig grappler,
men ingen sensation. Vid 32 års ålder tänker man att eventuell stjärnstatus borde
visat vid det här laget. Sammanfattningsvis en fight där Yamamoto har mycket
att bevisa, och mycket att förlora. I jämförelse kan Uyenoyama chilla med
vetskapen att ingen ens vet vem han är.
WW: Mike
Pierce (12-4) vs. Paul Bradley (18-3)
Det finns ett gäng welterviktare som tycks vara klonade i
samma laboratorium: Hendricks, Story, Ellenberger och Pierce. Vi snackar
ångvält, grävmaskin, bulldozer och andra färggranna metaforer från
byggbranschen. Vi snackar brottarbas, muskler som gjort tio tusen chins,
pannben och hakor av stål. Här pratar vi nävar som slår hellre och hårdare än
bra. Och så vidare. Den där speciella nischen av welterviktare börjar bli
bekant vid det här laget. Bradley skulle gärna ansluta sig till klubben,
eftersom han är uppfödd på samma diet och uppvisar samma bröstkorg av
XXXL-storlek. Trista nyheten för honom är att Pierce redan 2009 visade sig vara
ännu mer badass brottarbuffel, och därmed borde kunna bevisa det en gång till.
Med all respekt för herrarnas talanger, är de inte direkt kända för att
förändra eller förnya sitt game.
FW: Cub
Swanson (15-4) vs. Ricardo Lamas (10-2)
Svårt att hypa upp den här, men samtidigt inget ont att
säga. Både Swanson och Lamas vinner merparten av sina matcher, men har torskat
när de ställts mot eliten. Det var Swanson som blev utplattad och avslutad av
Jose Aldo på åtta sekunder, ett tungt minne att kånka runt på. Borde bli en utmärkt match, men det är tveksamt om den har
någon betydelse för framtida titelstrider.
WW: DaMarques
Johnson (12-9) vs. Clay Harvison (9-3)
Alla kan inte vara bäst. Vissa är bara bra nog att komma med
i TUF och därefter hänga kvar en stund till. Och det är sannerligen inte illa
pinkat.
FW: Mackens Semerzier (6-3) vs. Robert Peralta (15-3)
Semerzier fick en jäkla hype efter att han drog ut Wagnney
Fabiano på en triangel, något som borde varit tekniskt omöjligt om man frågar
valfri BJJ-analytiker. Efter det har det gått sisådär, och det tycks vara
”Mack da Menace” öde att vara en ojämn men sevärd fjäderviktare.
Peralta har betydligt mer som talar för honom, med åtta raka i ryggen och flera
fina avslut. ”Problems” är stabil och tekniskt komplett, och håller
favoritstatus här. Men, det gjorde Fabiano också.
BW: Alex
Caceres (5-4) vs. Cole Escovedo (17-8)
Oförglömlige karaktären ”Bruce Leeroy” med burens stiligaste
afro, kryper ner i viktklasserna på jakt efter män som inte kör över honom. Caceres
har en underhållande och lekfull still, med tydliga inslag av budo stående och mycket
galna påhitt för sig. Man vill gärna se honom släppa lös allt det där.
Dessvärre vill hans motståndare i regel trycka ner honom på marken istället,
muskla och pressa och koppla lås. Vilket tycks funka oroväckande bra. Tekniske
Escovedo är ingen muskelknutte, och borde kunna bjuda på en roligare match. Men
oddsen för herr Leeroy är inte muntrare för den sakens skull.
HW: Aaron Rosa (16-4) vs. Matt Lucas (14-2)
Två storväxta bjässar som i korthet saknar allt som
kännetecknar duon som ska slåss om tungviktsbältet senare på kvällen.
Kommentarer