När Khamzat Chimaev gick mot buren på Prudential Center i Newark den 9 maj bar han på femton raka segrar och en aura av oövervinnlighet. Sedan debuten hade han antingen kört över sina motståndare på några minuter eller brutit ner dem rond för rond – Robert Whittaker submittades i den första, du Plessis fick stå emot i fem ronder – och den kvällen såg ut att bli en i raden, med en regerande mästare som stor favorit i ett till synes rutinartat första titelförsvar mot Sean Strickland. Fem ronder senare hade allt förändrats. Strickland tog bältet via delat domslut – och Chimaev, den tidigare obesegrade mästaren, förlorade för första gången i karriären. Allt som hänt sedan dess handlar i grunden om en enda sak: vägen tillbaka till bältet.
Detta är en annons. +18, stodlinjen.se
Kvällen då allt sprack
Det är värt att minnas hur säker omvärlden var. Chimaev kom till Newark efter att ha kört över Dricus du Plessis från första till sista ronden när han tog titeln, och spelbolagen höll med: oddsen låg kring −500 för mästaren och +375 för utmanaren. Inledningen följde också manus när Chimaev tog ner Strickland direkt, tog ryggen och dominerade hela första ronden. Matchen vände i den andra, där Strickland stoppade två trötta nedtagningsförsök och själv tog kontrollen ovanifrån, en scen få hade räknat med. Rond tre och fyra avgjordes på fötterna, där Chimaev satte de tyngre enskilda slagen medan Strickland svarade med sin klassiska volym bakom en tät jab. När Chimaev öppnade den femte ronden med ännu en nedtagning, arbetade sig Strickland loss och avslutade starkast i stående. Två domare gav honom matchen med 48–47, medan den tredje gav Chimaev samma siffror, så att det till slut var en enda rond hos en enda domare som skilde mästare från utmanare, med femman som den rond som avgjorde. Strickland fullbordade dessutom verket med näsan möjligen bruten, enligt egen bedömning efteråt, och blev tvåfaldig mellanviktsmästare – ett scenario som kändes avlägset när han sågades längs fotknölarna inför matchen.
Marginalerna ritade om kartan
Sådana kvällar tvingar alla att ompröva sina antaganden. Analytiker och matchmakers fick göra det, liksom de som följer betting-Sverige-marknaderna, där vinstmetod och rondantal numera är lika självklara frågor som vem som vinner. Läxan från Newark är samtidigt gammal som sporten själv: i jämna titelmatcher räcker det inte att stå för de spektakulära ögonblicken, för det är ronderna på domarnas kort som räknas, och där hade Strickland fler när allt var räknat samman. Hur snabbt den sortens styrkeförhållanden ritas om syns löpande i Fighter Magazines UFC-bevakning, där oddsen är en ständigt återkommande del av försnacket inför varje gala.
För Chimaev är det just den sortens förlust som gnager: han hade aldrig tidigare behövt stå kvar i buren och höra poängsiffror läsas upp mot sig, och han har på senare tid själv medgett att misstag i matchen kostade honom titeln. När en dominant mästare – som Chimaev – förlorar sitt bälte med minsta möjliga marginal har han självklart alla argument på sin sida för kravet på en omedelbar returmatch, men i verkligheten ser det annorlunda ut eftersom kölistan redan är lång och matcher redan är inplanerade. Strickland väntas i stället försvara titeln mot Nassourdine Imavov i december, fransmannen som har radat upp fem raka segrar i väntan på sin chans, och Chimaev har tagit beskedet med ett lugn som förvånar. Han kallar Imavov för en vän, konstaterar att denne redan är den rättmätige utmanaren och deklarerar att han tar sig an vinnaren, oavsett vem det blir.
Väntan blir ett vapen – eller en fälla
Att vägen tillbaka har blivit krokig beror inte på brist på försök. Chimaev har öppet utmanat Strickland, du Plessis, Imavov och Caio Borralho, och när Borralho nappade på ett förslag om Madison Square Garden i november såg en match ut att vara på väg. Nästa vändning kom efter helgen: enligt Chimaev har UFC meddelat honom att både Borralho och du Plessis är skadade. Kvar står han som självutnämnd reserv till decembermatchen mellan Strickland och Imavov, redo att hoppa in om någon av dem tvingas lämna återbud, med ambitionen att vara tillbaka i oktagonen så fort det över huvud taget går. En flytt till lätt tungvikt har han avfärdat i förbifarten, med beskedet att han inte lämnar mellanvikten förrän han har brutit ner alla i klassen.
Tomrummet i kalendern har han i stället fyllt med brottning. I juni spikade han fast Dillon Danis på mattan i fristilsligan Real American Freestyle – uppgörelsen som Fighter Magazine synade i grunden inför galan – en match som Chimaev vann på tio sekunder men som urartade i masslagsmål efteråt. I lördags behövde han sedan 94 sekunder för att göra samma sak med Tyron Woodley i Moskva, och den 18 september väntar dessutom en laddad återträff i Miami, där Chimaev på brottarmattan möter Gilbert Burns – mannen som redan 2022 blev den förste att visa att fenomenet gick att trötta ut, i treronderskriget på UFC 273 som Chimaev visserligen vann på poäng men som avslöjade var gränserna gick. För en fighter vars bas är brottning är aktiviteten logisk, men den väcker en obekväm fråga, för nedtagningsförsöken som stoppades i Newark handlade mindre om teknik än om bensin i tanken. Uthålligheten sent i långa matcher är Chimaevs gamla akilleshäl – det var Burns som först blottade den och Strickland som till slut straffade den. Brottningsmatcher som är över på under två minuter besvarar inte den frågan.
Där ligger också nyckeln till returmatchen, när den än kommer. Chimaev behöver en plan för de sena ronderna snarare än enbart en explosiv öppning, och han behöver ett svar på Stricklands försvar mot nedtagningar när de första anfallsvågorna har lagt sig. Månaderna av väntan ger honom tid att bygga just det, samtidigt som Strickland numera vet att han kan neutralisera en av sportens mest fruktade grapplers i fyra av fem ronder. De två drog helt olika lärdomar av samma fem ronder, och det är precis därför returmatchen förblir den match mellanvikten helst vill se, även om den kan behöva vänta ett varv i kön. När den väl bokas går Strickland in som bevis på att Chimaev kan besegras, och Chimaev som mannen med ett enda mål: att visa att Newark var undantaget – och oddsen lär den gången stå betydligt närmare mitten än −500.
Spela ansvarsfullt. Åldersgräns 18 år. Vill du ta en paus från allt licensierat spel, gör du det på spelpaus.se, och stöd finns på stodlinjen.se.
***
FAKTA: UFC:s mellanviktsranking, september 2026
Mästare: Sean Strickland (31–7)
Utmanare: 1. Khamzat Chimaev (15–1), 2. Dricus du Plessis (24–3), 3. Nassourdine Imavov (17–4), 4. Brendan Allen (27–7), 5. Caio Borralho (18–2), 6. Anthony Hernandez (15–3), 7. Joe Pyfer (16–3), 8. Israel Adesanya (24–6), 9. Reinier de Ridder (21–4), 10. Christian Leroy Duncan (15–2)
Läget: Strickland väntas försvara titeln mot trean Imavov i december. Ettan Chimaev har anmält sig som reserv, medan tvåan du Plessis och femman Borralho enligt Chimaev är skadade.
Följ oss på Instagram
Kommentarer