Efter K-1 final 16

K-1 FINAL 16

På hela taget förlöpte kvällen enligt planer och predictions, och matchningarna var lagda på ett tacksamt vis för att så många som möjligt av favoriterna skulle kunna ta sig vidare. En kväll av hygglig underhållning, med en eftersmak av att K-1 aldrig riktigt blir som förr igen. En publik på drygt 10.000 är inget styrkeprov. Generationsskiftet i ringen har blivit en svår nöt att knäcka. Veteranerna bleknar samtidigt som spaningarna efter nya stjärnor går trögt. Badr Hari blev en gnista, men var lite för mycket bad boy för att kunna uppträda civiliserat. Den vildsinte marockanen är saknad som fighter, även om hans frånvaro känns sympatisk i alla andra avseenden.

Alistair Overeem, som inte längre kan kallas trotsig utböling från MMA, börjar bli bekväm i K-1. Med sin samlade boxning och omatchade muskelvolym kommer han långt på att avvakta bakom en tight guard och invänta läge för rappa, korta kontringsslag. Orutinerade Ben Edwards från Australien gav allt i ringen men kunde varken penetrera holländarens försvar, eller hålla sig på benen när bomberna föll. KO och avancemang för Overeem.

Semmy Schilt var sig själv och fick med sig en oväntat knapp decision mot betydligt mindre Hesdy Gerges. En extrarond kunde varit motiverat, när den stryktålige egyptiern kom in riktigt bra i rond tre.

I en skitig slugfest klubbade Mighty Mo på den oborstade slagskämpen Raul Catainas och tog hem en decision. Rumänen kämpade tappert, men valde en distans och strategi där Mo är svårslagen.

Antike Peter Aerts lyckas mot alla odds hitta lite mer i tanken för att hänga sig kvar varje år. Denna gång gick det riktigt bra, med en poängseger mot brassen Ewerton Teixeira. Inget i ”Lumberjacks” fightingstil antyder att han kan hejda tidens tand och finalen kommer bli tuff, men ingen kan ta ifrån honom den hedervärda segern.

Jerome Le Banner lyckades nästan med samma sak i pensionärskategorin. Där precision och strategi aldrig varit en stark sida hos den jättelika fransmannen, kan han fortfarande slå hårt och plocka fram sitt krigarhjärta. Musashis efterträdare, den hårfagre Kyotaro, var i gungning några gånger men hängde jämnt. Le Banner ville däremot inte höras talas om jämna resultat, och stormade i protest ut ur ringen istället för att gå en avgörande extrarond.

Rumänske jätten Daniel Ghita tillhör de nykomlingar som, på rätt dag, kan ingjuta lite nytt liv i K-1. Errol Zimmerman som aldrig riktigt tog en respekterad plats i K-1-toppen, åkte på en KO som tagen ur en Rockyfilm när Ghita släppte lös en slagserie med imponerande precision och kraft bakom.

Freddy Kamayo fick aldrig chansen att visa upp sitt spektakulära register. Gokhan Saki verkar positivt hungrig i år och jagade skoningslöst med bra press på mellandistans. En slagserie i fransmannen blev början till slutet och turken gick vidare med en snygg KO.

Ray Sefo var färdig i K-1 för länge sedan, och att se honom gå in i ännu en förlust som en blek skugga av sitt forna jag känns bara meningslöst. Tyrone Spong har inte visat sig vara vad han hypades upp till innan K-1-debuten, men här kunde han relativt tryggt ta hem en decision.

Sergei Kharitonov var en gång rankad topp-5 i tungvikt som MMA-utövare. Nu tycks det vara K-1 som gäller. Hans något långsamma men tunga boxning malde ner japanen Takumi Sato i en superfight.

K-1 MAX FINAL 16

Även K-1 Max upplever något av ett tomrum under pågående generationsskifte. Masato är borta, Buakaw, Kraus med flera har börjat blekna av åren som gått. Men nya talanger tycks däremot inte vara svåra att finna. Samtidigt växer den rådande mästaren för varje match, och ser bara allt mer oslagbar ut. Ännu en gång triumferade Max över tungviktarna, som den mer pigga av de två divisionerna.

Den stora skrällen var att Artur Kyshenko slogs ut redan i final 16. Ukrainaren såg lika teknisk ut som någonsin, och hans väldiga ram är omatchad i -70 kg. Men konditionen fortsätter vara ett problem, och på den strategiska avdelningen tycks ingen vara hemma. Marockanen Mohamed Khamal gjorde allt rätt, han höll sig aktiv och öste på med kombos över tre ronder. Inte mycket träffade, men Kyshenko backade snällt undan gång på gång tills han förlorat två ronder. I tredje drog ukrainaren upp tempot något, men hade inte energi nog att vända nederlaget.

Sverigebekante Gago Drago blir sällan hyllad för sin tekniska finkänslighet, men ibland räcker det med att vara en slugger. Koreanen Su Hwang Lee gick huvudstupa in i en slagskur av slag och sparkar, slogs ner upprepade gånger och räknades ut i andra.

Giorgio Petrosyan har inte tappat sin snabbhet och kan fortfarande trolla bort en motståndare på ett enastående sätt. Vitaly Hurkou från Vitryssland gjorde mycket rätt, men hade inte en chans att hänga med i mästarens tempo. Starkt besked och solklar seger till en i stort helt oskadd och knappt svettig Petrosyan efter tre ronder.

Nykomlingen Michal Glogowski från Polen gick upp mot thailändaren Sagadpet. Matchen krävde en extra rond och hade sina ögonblick, men levde inte upp till förväntningar. En något intetsägande decision till Polen blev det till slut.

Ingen kommer någonsin att anklaga ettrige greken Mike Zambidis för att vara trött, hur många år han än har harvat i K-1 Max. Ständigt ett huvud för kort och några kilon för lätt, fightas Zambidis med en kamplust man önskar hela K-1-stallet hade. Marockanen Chachid välkomnade detta och krigade i samma tempo. I vad som måste vara årets bästa K-1-match hittills, inledde Zambidis med två nedslagningar och verkade ha matchen i sin hand. Men Chachid hittade en ny växel i andra och kunde själv fira en nedslagning som lämnade avgörandet öppet. I extraronden östes det från båda håll, tills Zambidis ännu en gång fann framgång i sina power punches på närdistans, och kunde dela ut en matchavgörande räkning. I vanlig ordning borde finalen bli en tuff uppgift för den kortväxte publikfavoriten, men han har förtjänat ett förlängt kontrakt. Det är inte alltid K-1 var bättre förr.

Lyssna på det senaste avsnittet av Fighterpodden!