Under dem senaste veckorna har 3 fighters åkt dit på doping tester i UFC, efter galorna UFC 149 och UFC 150. Mest kända namnet som testades positivt var Jake Shields. Dessutom har Shane Carwin och Roy Nelson avsagts sig från WADA test innan sin match på TUF 16 finalen, orsaken är ännu oklar och bägge skyller på varandra.
Men samtidigt har vi i Sverige fått se konsekvenser bland dem som velat delta i WADAs oannonserade testprogram.. En av Sverige bästa kvinnor i submission wrestling, Sara Svensson la ner sin elitsatsning på grund av den närvaro rapport man måste skicka in till WADA för att vara en del av deras program.
Personligen tror jag inte på dem negativa siffror som Victor Conte kom med tidigare den här veckan om att 50% av alla MMA-fighters skulle gå på prestationshöjande medel. Men problemet är allvarligt, speciellt i en kampsport där orättvisorna i styrkeskillnad verkligen kan skada din motståndare och då MMA fortfarande är en ung idrott som inte ens fyllt 20 år inte skulle må bra av att stämplas som en dopingidrott. .
Sen för att göra saken kort i frågan om TRT, för mig räknas TRT som ett dopingmedel och borde dopingklassas omgående. Måste man ha det för att leva så tycker jag inte man borde få tävla i kampsport.
Men dem 3 frågor jag har gått och funderat på under dem senaste veckorna om MMA och doping har blivit:
Närvarorapportens minut för minut schema är det verkligen nödvändigt?
Är marijuana som fått Nick Diaz och senast Matt Riddle att testats positivt i tester verkligen något som är prestationshöjande?
Om man ska genomföra oannonserade dopingtester i mindre MMA organisationer exempelvis, vem ska betala?
Närvarorapportens minut för minut schema överdrivet?
Är man en del av ett WADA program så måste man lämna in ett veckoschema som visar var du befinner dig nästintill på minuten under ett års tid enligt vad jag förstått. WADA kommer då följa det här veckoschemat och kan dyka upp var som helst under året. Om du blir sjuk en dag måste du ändå följa schemat under hela dagen trots att idrottaren borde ligga i säng. Missar man ett tillfälle får du en varning, missar du WADAs oannonserade test två gånger är det lika med ett positivt test trots att du är dopingfri då du "ljugit" två gånger om var du skulle befinna dig enligt ditt schema som du själv skickat in till WADA.
Chefredaktören för Fighter Magazine, Marko Gyllenland sa i ett mail till mig att han tror att kampsportare bara är ovana vid närvarorapporteringen, vilket jag kan hålla med om. Alla andra idrottare i Sverige genomgår samma procedur och gjort det under många år. Dem har inte klagat nämnvärt. Men kan det finnas en skillnad för kampsportsutövare? En MMA-fighter som tränar brottning på ett ställe, sin BJJ på ett annat, sen på kvällen kanske kör ett stående pass på ett tredje ställe och måste där emellan köra bil eller ta buss kan ha svårt att tidsplanera en hel vecka exempelvis. Bilen kan gå sönder mellan två pass med mera. WADA tar inte hänseende till det överhuvudtaget. Är man inte där man förmodats vara på exakt klockslag räknats det som ett missat prov.
Dem här förutsättningarna har fått Sara Svensson att lägga av. Vet inte närmare än så i hennes fall. Men om du ska elitsatsa i en såpass liten idrott som submission wrestling eller MMA så behöver dem flesta fortfarande ha något jobb vid sidan om och det kan också påverka ens tidplanering. Oplanerad övertid eller liknande kan hända för alla och för den sakens skulle riskera en dopingavstängning låter väldigt hårt.
Men sen finns det ett element till som jag personligen vet påverkar mångas vardag, förseningar i lokaltrafiken. Jag själv bor i Kungälv och i för ett par dagar sedan stängdes vägen in till Gbg av under en dryg timme på grund av bilolycka och jag fastnade på bussen i nästan en och halv timme. Om jag varit elitidrottare utan körkort hade en sån här oväntad händelse gjort att jag kanske missat ett oannonserat dopingprov utan att ha en chans att planera in det i mitt tidsschema. Samma gäller om man åker tåg eller flyger någonstans. Tänk om man missat ett kontaktflyg någonstans, då kan det bli en hel dags väntan som man inte kunde skriva in i ett tidschema.
Min personliga åsikt är att det borde räcka att skicka in dessa uppgifter till WADA för att deras testare ska kunna oannonserat testa en:
Var man befinner/bor varje dag, självklart med adress.
Ett kort schema som visar när man ska träna och var, men inget mer ska finnas i tidsschemat, vad jag vet om dopingpreparat som kan försvinna på endast ett par timmar och då borde det räcka med träningstider och att WADA vet var man bor någonstans för att man skulle kunna åka fast i ett test. På så sätt ger man idrottarna en chans att kunna vara lite spontana på sin fritid.
Man bör få möjlighet att ringa och sjukanmäla sig till Wada samt kunna ringa och meddela att man kommer bli sen vid oplannerade stopp i trafiken, för tåget eller för flyget så att man inte missar ett test för att bussen är sen eller för att man helt enkelt är sjuk. Självklart med måtta då risken finns att folk kommer utnyttja det här systemet. I anmälan säger man om man är sjuk var man befinner sig för stunden, om man blir sen vilken buss, tåg eller flyg man sitter på så att det kan kontrolleras. En annan sak som får ändra i veckoschemat är om man måste akut åka in till sjukhus för exempelvis ett brutet ben. WADA måste kunna ha överseende med att man inte kan hålla sin tidpsplanering om man exempelvis vridit sönder sitt knä under träning.
Med dem ändringarna så borde väl idrottaren som individ får tid att vara spontan, medan WADA som organisation ska kunna ta sig ut och oannonserat testa en idrottare utan att behöva ringa någon och fråga. Ljuger idrottaren om var han befinner sig och inte ringt in och anmält varför tidigare så räknats det som ett missat prov, missar man två med dem här förutsättningarna så är det "troligt" att man försöker dölja något och man få en kort avstängning på ett år, det är mitt egna förslag.
Är marijuana doping?
När man fått frågor av folk man känner som inte vet mycket om MMA varför två killar blivit doping avstängda för ha rökt marijuana, medans det är okej att använda TRT. Får man den frågan är det enda man kan säga att USA har konstiga regler och hoppas dem sväljer det.
Inga studier sägs ha visat att marijuana skulle ha prestationshöjande egenskaper. Dem beskrivningar jag fått om känslan man upplever medan man är hög på marijuana mest blir slö och inte direkt något som gör en starkare. en i fallet Nick Diaz så ska effekten vara att han fokuserar bättre under träningen och lär sig därmed teknikerna snabbare än om han inte använda marijuana. Fungerar då inte marijuanan som ett prestationshöjande preparat?
Men för Diaz och Riddle har det också handlat om medicinsk marijuana (Diaz använde det för sin överenergi och Riddle använder det som smärtstillande) dessutom, något som är okej att använda om man anmäler detta till den kommission som styr där galan kommer gå av stapeln, något både Nick Diaz och Riddle valde att inte göra i sina fall. Vilket jag tycker är direkt korkat, hade dem anmält det hade dem inte blivit avstängda.
Troligen fungerar inte marijuana som ett prestationshöjande medel för någon utan ger en placebo effekt för såna som Nick Diaz som kan fokusera lättare efter rökt på, men det är fortfarande min personliga åsikt här pch jag har inte alla bevis.
Vem ska betala för WADA tester i mindre organisationer som annars kanske inte skulle ha råd med dem?
Enligt mig är det konstigt att UFC inte har dessa tester som standard då organisationen utan problem skulle kunna ha råd med det eller kan få en sponsor som kan tänka sig täcka kostnaderna som testerna medför.
Men en mindre organisation som svenska The Zone eller Vision FC då? Galor som har namn som är på gränsen att ta sig in i dem större galorna som Tor Troeng, Martin Svensson eller Nicklas Bäckström. Varje match dem vinner tar dem ett steg närmare UFC medan en förlust skulle hålla dem utanför UFC, hur vet vi om deras motståndare inte dopar sig för att själv få chansen i UFC. Jag tror inte The Zone och Vision har inte råd att själva fixa WADA tester. Men Riksidrottsförbundet kan dyka upp på galorna för att genomföra dopingtester, men det räcker kanske inte det för att skrämma dem som deltar från att dopa sig. För hur stor är chansen att RF dyker upp liksom, men tänker verkligen fighters så kan man ju fråga sig?
Varken SMMAF eller IMMAF har blivit tillräckligt stora förbund för att kunna göra egna tester vid dem mindre galorna ännu men om vi väntar ett antal år kanske dem har de ekonomiska förutsättningarna, men då kanske det redan är försent?
Vad tycker ni? Har jag fel i något av det jag skrivit ovan kommentera gärna så svarar jag på kritiken i kommentarsfältet. Har ni egna funderingar i ämnet får ni gärna skriva ut det också.
Skriven av Dennis Johansson, webredaktör fightermag.se.