Efter UFC 139, Bellator och M-1

Ingressen Bruzze Alvarez försvarade inte bältet. Bra text annars!

Några tankar... Henderson vs. Shogun var den typen av krig som engagerar något enormt när man ser det direkt, men som inte riktigt blir samma sak när man ser om matchen. Massor av drama, hårda svingar och ännu hårdare hakor, men tekniken var det lite sisådär med.
Shoguns förmåga att trotts trötthet och ett hårt tempo fortsätta fightas utan att att implodera och bli defensiv visade sig tydligt när han trotts att han var synligt trött kunde fortätta att pressa framåt.
Henderson är nu, 41 år gammal, nog en bättre fighter än han någonsin varit. Han är inte alls lika planlös med hur han skickar iväg sin högerhand och hans brottning verkar funka bättre för MMA nu (minns att han en gång bitvis blev utbrottad av Shoguns bror, Ninja). Nu får vi se hur länge hans kropp håller och han kan fortsätta bli bättre (där har han ju lite hjälp av sin (av kommissionerna godkända) testosteronersättning).
Att inte en enda 10-8 rond dömdes ut är närmast att betrakta som tjänstefel från domarnas sida. I den femte ronden hade Henderson absolut noll och inget att erbjuda, samtidigt som Shogun tog mount, dominerade totalt och slog en hel del (även om tröttheten nog gjorde att slagen inte riktigt hade den kraft vi är vana att se Shogun leverera). En 10-8 för Shogun i den sista ronden hade resulterat i en oavgjord match, 47-47, vilket också hade känts mest lämpligt.

Wanderlei visade att även om han må vara långt efter sitt bäst före datum (och det är han tyvärr utan tvekan) så är han fortfarande tillräckligt bra för att slå de som inte håller en ganska hög klass. Cung Le är en imponerande och flashig San Shou-kickboxare, men faktum är att hans bästa vinster är över Frank Shamrock (2008´s version av Frank Shamrock) och över en krigande Scott Smith, som håller journeymanklass och dessutom knockade Le i deras första möte. Vinsten gav Silva ytterligare en chans att fightas utan att Dana krävar att han ska pensionera sig (vilket han nog borde i alla fall).
Sådär, nu har jag varit objektiv. Nu tänker jag gå vidare med att säga YES!!! YES!!! YES!!!
Det var FÖRBANNAT skönt att se Silva i slutet av den andra ronden gå till anfall på ett sätt som fick en att minnas tillbaka till den gamla goda tiden, då Silvas högerhand och hans knän var lika fruktade som hans stampningar och fotbollssparkar! Och som jag saknat dessa knän! Det som en gång var Silvas signum har varit som bortblåst de senaste åren. Nu slits jag mellan förhoppningen att han ska få använda dessa knän ytterligare en gång och en stilla önskan om att han ska lägga handskarna på hyllan och satsa på att driva sitt gym i Vegas i stället. Dock tror jag att Silva är en av de som måste tvingas sluta. Han verkar älska att fightas alldeles för mycket, men jag vill inte se honom knockad igen och igen.
Wanderlei är en av två fighters där jag är 100% hjärta och vars matcher driver känslorna och nervositeten till ångestens gräns. Nogueira (den store) är den andre och att få se båda två plocka hem viktiga vinster i år var underbart.

Faber är bra, riktigt bra, men jag har lite svårt att se vad som skulle ha förändrats sedan senaste gången han mötte Cruz. Det är ju trotts allt bara några månader sedan. Dock var deras senaste möte en underhållande match jag gärna ser i repris och resten av viktklassen behöver lite tid att utvecklas.

Kampmann gjorde en stabil match och lyckades använda det han har, en väldigt ren, korrekt och välutvecklad teknik, för att besegra fysmonstret Story. Kampmann har inte den explosiva och styrkeinriktade atletiskhet som många av de amerikanska brottarna har, men om han kan undvika vilda slagsmål och slagväxlingar på närdistans kan hans tekniska överlägsenhet föra honom långt. Han håller dessutom på att utvecklas till en riktigt duktig brottare, något som är extra gynnsamt med tanke på att hans submissions från top är riktgt vassa. Dessutom var det skönt att se honom få en vinst efter två mycket tveksamma förluster (jag hade matchen mot Shields oavgjord, 29-29 och en klar seger för Kampmann mot Diego Sanchez).

Weidman är en intressant fighter för framtiden. Riktigt vass brottare, bra atlet och verkar ha en naturlig känsla för submissions. Alltid kul att se en amerikansk brottare välja den vägen framför hård men oteknisk boxning eller malande gound and pound.

Torres är inte lika vild som han en gång var, det är sant, men jag tror nog det har mycket att göra med att han insåg att den vilda "all action"-stilen han körde med inte skulle hålla på sikt. Matchen mot Mizugaki blev jämnare än den behövde vara och när han försökte kriga mot till exempel Bowles blev han slagen, sänkt och stoppad. Torres är lång och hans jabb och raka höger borde vara hans naturligt främsta vapen stående. Ska han tillbaks mot en titelchans krävs nog denna stil. Utöver det så gjorde han bra ifrån sig i clinch mot buren och använde sitt huvud för att kontrollera Pace och se till att han själv var den ende med offensiv i de lägena.

Hade inte Edgar vs. Maynard 2 & 3 varit så fantastiska matcher hade Alvarez vs. Chandler nog tagit ledningen som kandidat för årets match. Chandler visade nu att han har utvecklats något enormt. Den fighter som försiktigt och systematiskt plockade poäng och undvek närkontakt mot Patricky "Pitbull" Freire hade nog inte kunnat gå in och kriga mot en hårdslående och på pappret bättre boxare i Alvarez. Chandler gjorde dock sitt livs match visade sig helt orädd och att han både har en rejäl offensiv kapacitet och att han kan överleva om han hamnar i problem. Att han dessutom kom tillbaka efter en tredje rond där han fick rejält med stryk för att avsluta i den fjärde visar att han trotts en relatvit ung karriär i sporten kan vända en match, något långt ifrån alla klarar ens bland de riktiga toppnamnen. 25 år gammal och med bara två år i sporten kan han bli riktigt bra.

Fedor är det inte mycket att säga om. Monson är sleten och med tanke på hans skador är det ett under att han kan åstadkomma vad han trotts allt gör. Det pratas en del om att hans ryggproblem är så illa att han inte kan sitta vanligt i några längre perioder och att han under flygningar måste sitta på knä i gången större delen av resan på grund av denna rygg. På något sätt lyckas han trotts det träna och tävla, men man ska nog inte räkna allt för mycket med honom vid det här laget. Nu har Fedor fått sin vinst. Nu är frågan om han kan göra något med den och gå vidare, eller om hans framtid kommer bestå av att besegra betydligt sämre motstånd inför en jublande hemmapublik.

Blev visst rätt långt. Tydligen tänker jag mer än jag tror...

Fedor? Den "gamle" Fedor hade avslutat matchen i början på första ronden. Han har haft ett markgame i världsklass och nu ville han bara stå på distans och prickskjuta på en stel och orörlig Monson. Allt självförtroende och explosivitet var som bortblåst. I mina ögon var inte detta en comeback utan snarare "tack å adjö"