LW title: B.J. Penn (15-6-1) vs. Frankie Edgar (12-1-0)
BJ Penn är vad Wayne Gretzky hade blivit om han börjat röka gräs innan han spelade hockey. Det finns antagligen inte någon fighter på planeten mer begåvad än "The prodigy". Precis som med Gretzky, är det inte enkelt mätbara saker som fysisk styrka eller snabbhet som ligger bakom. Det är något annat, ett sjätte sinne, en blick som uppfattar vad ingen annan ser. Men Penn kommer aldrig att bli värdig en jämförelse med hockeys störste. Underbarnet från Hilo har aldrig värderat självdisciplin före nöjen. Hans talang motsvaras alltid av nonchalans, hybris och en ovilja att göra något annat än vad han råkar känna för. Resultatet är den hatkärlek där lika många vill se honom straffad för sin arrogans, medan andra bönar om att få se talangen blomma ut till något magiskt.
Frankie Edgar är den nemesis som sitter på Penns kryptonit. Edgar är nämligen inte heller byggd på några imponerande råmaterial. En naturlig fjäderviktare i kroppen, uthållig men inte råstark, skicklig men inte skickligast. Till skillnad från Penn har han inte heller begåvats med ett tekniskt geni. Edgar är en listig, medveten och orädd arbetsnarkoman till idrottsman. Han fightas och tränar professionellt och strikt fokuserat på enklaste vägen till seger, och struntar helt i andra ideal. Om titelmatchen hade varit ett gatuslagsmål hade Edgar med all säkerhet fuskat. Penn sitter mer fast i idén att alla matcher är en cool uppgörelse på stranden med nån kaxig surfare som snodde hans våg. Om bältet ska återgå till sin forna ägare, behöver Penn inte utveckla sin fighting. Men hans streetfight kan behöva lämna väg för en genomtänkt decisionstrategi. Kan en hawaiiansk krigarsjäl tillåta sig det?
HW: Randy Couture (18-10-0) vs. James Toney (0-0-0)
Vad har Francois Botha, Arthur Williams, Art Jimmerson, Ray Mercer och numera James Toney gemensamt? De är alla boxare som en gång var riktigt bra, blev sämre och som till slut tog vilken fight som helst för att betala räkningarna. Oavsett sport och regler. Enda skillnaden med den här matchen är att den sker i UFC och att boxaren i fråga är lite uppkäftigare än sina kollegor. Det finns bara två utvägar. Antingen visar Couture att Toneys sportsliga bakgrund är lika relevant som om han spelat innebandy, vilket högst borde ta ett par minuter om den gamle brottaren är försiktig. Alla sadister från Dana White och nedåt firar kungligt och Toney rycker på axlarna innan han får sin lönecheck, nöjd med att åtminstone fått lite uppmärksamhet. Alternativt trillar kapten Amerika huvudstupa in i en slagserie och går ner. Hans haka är trots allt den svagaste punkten han har. Om det senare sker, kommer all världens tungviktare yla efter en chans på Toney. Boxaren kommer skrävla gott över detta, medveten om att han just gjort sig en förmögenhet i publicitet, och aldrig gå en MMA-fight igen. Ordet relevans ligger i betraktarens öga.
LW: Kenny Florian (13-4-0) vs. Gray Maynard (9-0-0)
Kronprinsarna på cardet, båda med personlig relation till titelstriden. Florians omatchade utveckling som fighter har bara stött på en oöverkomlig tröskel. Penn var ett nummer för stor, till och med för "Ken-Flos" fight-IQ och skarpsinne. Samtidigt har Edgars list funkat på alla utom just Maynard, som med överraskande enkelhet gjorde dörrmatta av sin brottarkollega. Matchningen mellan de här två är självklar samtidigt som framtiden blir knepig. Om Maynard vinner kan han utan vidare brotta sönder Edgar igen, storlek och styrka är allt som behövs. Om Florians överlägset tekniska muay thai och submissiongame punkterar nollan, väntar en Penn han antagligen aldrig kan besegra. Roligast på sikt blir det med andra ord om om Maynard plattar ut Florian till en decision att glömma, samtidigt som Penn vinner. Då kan två lysande matcher bokas redan innan helgen är förbi. Allt annat blir repris.
MW: Demian Maia (12-2-0) vs. Mario Miranda (10-1-0)
Den här fighten blev en krislösning i sista minuten. Det kan man inte tro med tanke på hur smakfullt avvägd den är. Mirdandas ovanliga kombination av brottarfys, räckvidd och kunskaper på marken är en hård nöt att knäcka för Maias begränsade game. Samtidigt har Miranda aldrig testats mot submissions av den kaliber som väntar på lördag. Brasiliansk brottning är en helt ny nisch i buren och bara det är skäl nog att titta närmare på den tekniske bjässen Miranda. Var fighten än utspelar sig kan man räkna med att chansen till snabbt avslut hänger över buren. Dueller i clinch och scrambles är moment som inte bör missas i den här färgstarka brassefesten.
WW: Nate Diaz (12-5-0) vs. Marcus Davis (17-6-0)
Tänka sig, alla fans av boxning och alla analytiker av tekniska ekvationer mellan stilar har faktiskt en match att se fram emot. Den har däremot inget med Toney att göra. Klassiskt skolade proffsboxaren Davis är mer effektiv än spektakulär stående. Han förlitar sig på små rörelser, grundslag och en underskattad känsla för rytm och avstånd. I andra hörnan vevar sig Diaz in med den stocktonska stilen, representerad av två bröder och absolut ingen annan. Brödernas boxning känentecknas av volym, vinklar, en armlängd som kunde gjort orangutanger avundsjuka och en kaxighet som spirat ur asfalterad barndom på fel sida av stan. Skulle inte kulturkrocken stående räcka till, finns en lika lovande plan B i Davis brottarstarka markgame mot Diaz BJJ-tentakler. Båda har haft en halvtaskig period i buren, men avgjort sin senaste i vacker stil. Motivation på topp, kniven mellan tänderna, allt upplagt för popcornaction.
LW: Joe Lauzon (18-5-0) vs. Gabe Ruediger (17-5-0)
Tur att det inte är en popularitetstävling. Efter att "tårtan" Ruediger skämt ut sig totalt och blivit utskrattad av B.J. Penn i en säsong av TUF (han åt skräpmat, missade vikten och låtsades heroiskt dö i bastun), fick han en chans i buren och blev knockad av en cross i magen. Sju segrar senare är han tillbaka för ett nytt försök. Många minns honom, men publikstödet är antagligen klent. Desto fler hjärtan slår för oförutsägbare Lauzon och hans blandning av underhållande fightingstil och nördcharm. Ruediger, sin clownkaraktär till trots, är dock den mer stabile och rutinerade av de två. Lutar åt att bli en fartfylld och omväxlande historia.
LW: Andre Winner (11-3-1) vs. Nik Lentz (18-3-2)
Är Winner världens bästa fighternamn, eller en krystad börda att tvingas släpa på? Beror på huruvida man faktiskt vinner, borde vara svaret. Britten Winner har inget säkert besked att ge på den punkten. Hans bakgrund i boxning och tjusiga discomuskler antyder en slag- och bankmaskin att räkna med men prestationen i buren har varit ojämn och blek mot bättre motstånd. Lentz är ingen man direkt kommer ihåg, men hans utvecklingskurva är den motsatta. Spådd till ett liv som journeyman började jänkaren att lyfta sitt game när han fick chansen och har än så länge inte förlorat i buren.
MW: John Salter (5-1-0) vs. Dan Miller (11-4-0)
Ho hum. Salter visade sig vara rätt begränsad när han inte hade turen att landa på sin motståndares ben och därigenom bryta av det. IFL-importen Miller knallade in i UFC på en röd matta, fick applåder, planade ut och började torska mot allt som ställdes i vägen. Den här fighten utspelar sig på nedersta trappsteget där Dana White otåligt väntar på att få ge någon sparken.
MW: Nick Osipczak (5-1-0) vs. Greg Soto (7-1-0)
Två relativt oprövade herrar i stort behov av en övertygande uppvisning. Inte mycket att skriva hem om. Osipczak har en del fascinerande trick för sig och kan ibland förvirra sina motståndare med mer än stavningen på sitt efternamn. Soto har inte visat allt för mycket hittills.
WW: Mike Pierce (12-3-0) vs. Amilcar Alves (11-1-0)
Oförtjänt undanskuffad match. Alves är den senaste brasilianska rekryteringen, en gänglig judoka direkt från stjärnfabriken Nova Uniao, laddad med en rad imponerande snabba avslut. Varmt välkomnande till drömmarnas land av Pierce, den skenande buffeln som fick lära sig en double leg. Klassiskt stilmöte med chans att se morgondagens komet i weltervikt.
