Om Hollywood regisserat matchen mellan Anderson Silva och Chael Sonnen, hade den kallats långsökt och orealistisk. Dramat som utspelade sig i oktagonen var en omedelbar klassiker i Rockyfilmernas anda. Efter en slarvig inledning av Silva, där mästaren uppenbarligen underskattade motståndet, tog utmanaren över med väl utförd grundteknik. Sonnen tog ner och malde på med slag, om och om igen. Silva fick inget gjort stående, och blev dessutom träffad upprepade gånger . På marken kunde han varken svepa, låsa eller komma upp stående. Inte ens de två gånger när mästaren satte egna nedtagningar fick han något gjort. I femte ronden tycktes sensationen vara ett faktum. Ännu en gång fick Silva en smäll stående och togs ner till den guard som varit ofarlig hela matchen. Men med bara två minuter kvar låste mästaren upp en triangel, drog en armbar och fick till en halvhjärtad avklapp. Sonnen försökte fortsätta matchen men situationen dömdes som att Sonnen givit upp. Den givna frågan efter titelfighten var om Sonnen underskattats av alla, eller bara av Silva.
Thiago Alves saknade inte teknik men hade inget svar när Jon Fitch sög sig fast och kvävde alla försök till en öppen matchbild. "Pitbull" fick inget utrymme för sina stående talanger och hittade varken rytm eller avstånd. Fitch använde rörlighet och en bra blick för att undvika stryk stående, och jagade varje chans till att clincha upp fighten eller ta ner den. Tre ronders effektivt men förutsägbart skruvstäd bärgade ännu en karaktäristisk decision till Fitch.
Roy Nelson såg visserligen ut som ett hjälplöst slaktdjur i första ronden, men Junior Dos Santos fick hantera en ny utmaning när hans slag för första gången inte var hårda nog. "Big Country" absorberade allt som den brasilianske boxaren öste över honom och slet tappert till slutet. De senare två ronderna var trötta repriser på den första, och underhållningsvärdet rann bort med energin, men slutsatsen var positiv. Dos Santos bevisade att han är tungviktens främsta striker och Nelson inkasserade mycket respekt för sin orubbliga krigarmentalitet.
Rafael Dos Anjos tekniska register verkade vara receptet mot Clay Guidas ösiga brawl. Brassen manövrerade runt nedtagningsförsök och plockade poäng stående med en klar fördel i precision. Men ödet ville annat. I tredje pressade Guida upp mot buren med ett ofarligt kontrollgrepp och fick plötsligt till en avklapp. Dos Anjos förklarade sin submission med att han fått käken bruten, oklart hur.
Matt Hughes såg inledningsvis gammal ut mot Ricardo Almeida, när den före detta mästaren klev runt plattfotad och knappt fick iväg ett slag. Men ett ögonblick av gamla krafter räckte för en explosiv vändning. En vänsterkrok, första träffen för Hughes, skickade "Big dog" till mattan efter tre minuters avvaktande boxning. Strax därefter satt Almeida fast i en vanlig headlock, vars kraft var stor nog att sakta släcka ljuset på svartbältet. Hughes första submissionseger på länge var ett kvitto på att råstyrkan inte lämnat honom. Sin natur trogen stoltserade Hughes efteråt med att han just avslutat en brasse med en vanlig brottarteknik.
Ett stycke historia visades upp med burens "längsta" match någonsin, mellan de drygt två meter långa bjässarna Stefan Struve och Christian Morecraft. Den aggressive amerikanen kontrollerade första ronden från topp på marken och undkom lätt holländarens låsförsök. Men ännu en gång visade Struve att han aldrig slutar vara farlig, och vände fighten med en vild slagserie som avgjorde på KO i början på andra.
Dustin Hazelett kom aldrig in i fighten mot Rick Story. Den kraftfulle brottaren körde rakt över svartbältet med vilda krokar och kunde lätt rycka sig loss från alla submissionförsök. I andra ronden blev summan av alla slag för mycket och Hazelett kapitulerade på mattan.
Charlie Brenneman gjorde en solid första rond mot Johny Hendricks, men fastnade i en slagväxling och blev utslagen i början på andra.
En jämn men händelselös match mellan Tim Boetsch och Todd Brown slutade med en decision till Boetsch.
Rodney Wallace överlevde tre ronder på ren vilja, i en fight som från början till slut kontrollerades av Phil Davis.
Dennis Hallman trotsade oddsen och kämpade till sig en poängseger mot Ben Saunders.
