LHW: Jon Jones (10-1-0) vs. Vladimir Matyushenko (24-4-0)
Underbarnet Jones fortsätter trotsa fysiska lagar och kampsportens konventioner, och leker hem den ena segern efter nästa med sin nästan arroganta stil. En diskvalificering spräckte nollan men kunde inte rubba sensationen. Jones seglar fram som ensam representant för en stil som inte funnits tidigare. Backad av den fysik som endast brottningens hårda skola kan fostra, men utan enkelspårigheten som samma sport brukar medföra. "Bones" använder nedtagningar för att öka tempot och skapa oförutsägbarhet. Ynglingen välkomnar udda vinklar, scrambles, hastighet och improvisation. Den mer traditionella brottarskolan med kontroll, låsning av rörelsefrihet och allmänt malande, är Matyushenkos signum. Den vitryske evighetsmaskinen är en av sportens mest slitstarka karaktärer. "Städaren" som han kallar sig, har inga tekniska begåvningar. Men pannben, smärttröskel och rutin räcker långt i en sport där alla tror sig vara det hårdaste som gått på två ben. Matyushenko hade kunnat utmana björnar på en duell i manlighet. Jones kommer inte anta den utmaningen. Det är teknik, fart och ungdom mot styrka, seghet och erfarenhet som ligger i vågskålarna. Den dominerande teorin är att farbror Vladimir heroiskt kommer visa världen precis hur bra Jones är, genom att dödsföraktande bli utklassad och sönderslagen längre än någon annan orkat bli det.
MW: Mark Munoz (8-1-0) vs. Yushin Okami (25-5-0)
Mer brottning för folket. Munoz fick lite kulstatus efter sin viljestarka comeback mot Kendall Grove. Men även om man kan känna sympati för "the filipino wrecking machine" och hans inspirerande gameness, är det fortfarande frågan om en begränsad nedtagningsmaskin med stadiga muskelfibrer. Precis som med Okami med andra ord. Den japanske bjässen har svart bälte i konsten att kontrollera en matchbild, med tycks hjälplös när det gäller mer krativa aspekter av gamet. Kort sagt finns det en hygglig risk att de båda herrarnas styrkor matchar varandra på sämsta vis, och förvandlar matchen till två skruvstäd dränkta i superlim.
WW: John Howard (14-4-0) vs. Jake Ellenberger (22-5-0)
Temat för kvällen, gröt och bröt. Granitblocket Ellenberger och sluggern Howard försöker göra sig ett namn i den överbefolkade weltervikten, och det lutar åt att bli skitigt. Tråkigt blir det knappast, förutsatt att man kan uppskatta MMA som lämnat Royce Gracies ideal bakom sig. Käftsmällar, slams och två alfas som ska reda upp vem som är karl nog att kliva upp i rankingen. Mer på den nivån.
LW: Tyson Griffin (14-3-0) vs. Takanori Gomi (31-6-0)
Misstänkt sadism här. Dana White brukade hata faktumet att Gomi rankades högre än UFC:s lättviktare på den gamla goda tiden när oktagonen och Pride krigade om världsherraväldet. "The fireball kid" blev också avrättad offentligt av Kenny Florian när han väl kom över till UFC. I denna den andra matchen för avsatte kungen Gomi, har han åter fått en otacksam motståndare. Griffins brottning kommer lämna Gomi med det enda alternativet att satsa allt på KO. Dessvärre är Griffin rörlig och teknisk stående, svårträffad och skicklig på att kontra. Gomis storlek och loopande powerpunches är hans enda egentliga styrka, men de förutsätter slagväxling av en simplare sort. Mannen som Bushido byggdes på, står inför en fight han enligt alla teoretiska analyser, inte kan vinna.
Övriga matcher:
Tuffe britten Paul Kelly ställer sin boxning och rörliga markstil mot den enkelspåriga brottarstilen i Jacob Volkmann.
Det muskulösa kassaskåpet Matthew Riddle möter sin motsats i DaMarques Johnson, en kreativ och varierad fighter som lider av bristen på råstyrka och stabilitet.
Oförutsägbare sluggern James Irvin har fått en sista chans, generöst matchad mot Igor Pokrajac, en grappler som hittills mest visat att han inte hörde hemma i UFC från första början.
Brassen Charles Oliveira debuterar. En intressant nykomling som står på 12-0-0 med bara en decision bakom sig. Debuten sker mot otestade brottarmaskinen Darren Elkins.
Brian Stann möter Mike Massenzio.
Rob Kimmons möter Steve Steinbeiss.
