LHW: Chuck Liddell (21-7-0) vs. Rich Franklin (27-5-0)
Lång story kort: Liddell och hans mest älskade hatobjekt Tito Ortiz coachade sig genom en säsong av TUF och skulle avrunda äktenskapsgrälet med en fight som final. Men Ortiz bestämde sig för att nackoperation och rehab var mer behövligt, och hoppade av. Franklin ersatte i sista stund, showen fortsatte och tja, någon större sportslig förlust var det knappast. Såvida man inte finner sadistisk njutning i att se en skräckslagen Ortiz käka Liddells läder en tredje gång, förlorade inte cardet någon match av betydelse.
Matteläraren från Ohio har fördelen av att inte ha mött Liddell tidigare, bara det gör honom till en fullgod ersättare. Dessvärre fick ”Ace” sin egen sportsliga pilgrimsfärd avbruten av herr Anderson Silva, vilket förvandlade honom till en folkkär grindvakt på livstid. Samtidigt har en rad fighters skickat Liddell mot pension via en serie förluster som vittnar om att ”The iceman” är mer ljummen än iskall numera. Lördagens main event får därmed charmen av två älskvärda old boys inför trogen publik. Utan skitsnack, muck och tandagnisslan. Befriande enkelt och sportsligt som omväxling. Slagväxling är att vänta eftersom den främsta boxaren av de två även är överlägset bäst brottare. Franklin har däremot fördel i ålder, som den mer atletiske och mindre förbrukade av de två. Fräscha hjärnceller är en resurs när det vankas utbyte av trubbigt våld.
HW: Mirko Filipovic (26-7-2) vs. Pat Barry (5-1-0)
Två kickboxare från olika generationer där den yngre ännu inte hunnit bredda sig, och den äldre inte vill bredda sig. ”CroCop” har utlovat rekordform, skadefritt tillstånd och återfödelse som fågel Fenix i buren. Det är inte första gången det löftet uttalas dessvärre, och säger mer om den kroatiske cynikerns ovilja att acceptera tidens tand. Monstret som lamslog Japan med sitt vänsterben har ersatts med en medelålders grubblare. Det är svårt att få utdelning för sin lysande teknik när motivationen har rigor mortis. Entusiasten Barry har klar fördel i det avseendet, då hans glädje över lördagens match är episk. ”HD” är en stor beundrare av Cro Cop och överlycklig över chansen att få slåss mot en av sina hjältar. Han har visserligen aldrig nosat på K-1-titlar, men Filipovic har å andra sidan inte lett sedan förra seklet. Anyways, det kommer att smälla. De här gossarna är byggda på hästsparkar och power punches.
WW: Paulo Thiago (13-1-0) vs. Martin Kampmann (16-3-0)
Burens elakaste brasse mot den välkammade representanten för världens lyckligaste folk kunde man ha rubricerat härligheten om man ville göra actionkomedi på temat. Där Thiago varken har fysik värd namnet i superhjältarnas division, någon boxning att prata om, eller brottning värd namnet, har han en ruggig killer instinct. Omöjlig att knäcka, listig som få, med siktet låst på motståndarens strupe som det rovdjur han är. Metodiske Kampmann är betydligt mer konventionell och bred, och lider mest av en mindre identitetskris. Före detta thaiboxare som blev grappler som frälstes av Coutures grekisk-romerska skola. Förhoppningsvis har mångsidigheten slipats till en dansk anfallsplan. Mot Thiago vill man inte vela.
HW: Ben Rothwell (30-7-0) vs. Gilbert Yvel (36-14-1)
Stora herrar som välkomnar enkelheten i att växla slag tills någon faller. Naturkatastrofen Yvel har tagit sin bad boy-aura till parodi och vidare förbi. Men fortfarande, i sina ljusaste stunder en av sportens mest effektiva strikers. När han inte petar folk i ögonen, slår ner domare, sjabblar bort sina chanser eller härjar på annat vis vill säga. Tjugo pannor tyngre Rothwell är något av en arvtagare till Tim Sylvia, med samma kraft i slagen, samma begränsade rörelseförmåga och personligheten hos ett träd. Trist match lär det däremot inte bli.
WW: Carlos Condit (24-5-0) vs. Rory McDonald (10-0-0)
Två snorungar, hade man kunnat tro. Den ene är 20 år gammal, den andre ser ut som högst 16. Talangfulle Condit har trots sitt pojkaktiga yttre, en rutin och förståelse för gamet som är sällsynt och osar BJ Penn i sina bästa stunder. Det enda som saknas är egentligen den monsterfysik som framgång i weltervikt kräver, och ett något mer strategiskt sinne. Ynglingen McDonald är den stolta arvtagaren till sin vän George St. Pierre, vilket inte säger något egentligen. Men UFC-debut som tonåring och obesegrat record leder lätt till slutsatsen att de gör något väldigt rätt i Kanada.
LW: Tyson Griffin (14-2-0) vs. Evan Dunham (10-0-0)
En smakfull drabbning i lättvikt som svämmar över av talang, men som mot allt vett och förnuft inte fick plats på den TV-sända delen av cardet. Kortväxte schaktmaskinen Griffin går sällan hem utan en bonus för bästa match, och utvecklas fortfarande med stormsteg. Hans redan vattentäta brottningsgame är numera kompletterat av riktigt bra boxning, och fysiken är som alltid av bibliska proportioner. Dunham är, förutom killen som knockade ut Eklund från UFC, Griffins träningspartner. Intressant scenario milt sagt. Stilmässigt är Dunham mer distansboxare än slugger, mer grappler än brottare. I övrigt är de på samma nivå i det mesta, vilket borde garantera mer cash i fickan på män under 70 kg.
LW: Mac Danzig (20-7-1) vs. Matt Wiman (11-5-0)
UFC hade så gärna sett de här två herrarna lyckas bättre än de gör. TUF-vinnande militante veganen Danzig har allt i teorin, men får aldrig utdelning. Det är som om varje teknik hålls tillbaka av tveksamhet och för mycket självkontroll. Öppet mål för valfri fördom om djurrättsaktivister och betydelsen av kadaver på middagsbordet. ”Handsome” Wiman är en portionsstor version på Rocky, fast snyggare och utan förbestämd happy ending. Fysiken finns inte riktigt där, eller talangen, eller stabiliteten, men ett oemotståndligt jävlar anamma till kamplust som hade landat platser på main card om han bara vann lite oftare.
MW: David Loiseau (18-9-0) vs. Mario Miranda (11-1-0)
Snurrsparkande kråkan från Kanada har sett bättre dagar och stannade i utvecklingen runt 2004. Men när det vill sig kan Loiseau fortfarande flasha med kontringar och sparktekniker som fyller upp hans arkiv på Youtube. Miranda är något så exotiskt som en brasiliansk brottare. Alltså, han har såklart ett svartbälte i BJJ som ligger och skräpar, men det var hans brottning som bar vägen fram till UFC.
WW: James Wilks (7-3-0) vs. Peter Sobotta (8-2-0)
Wilks jiu jitsu är lysande, därom tvivlar ingen. Det är synd och skam att allt annat ser så risigt ut att han aldrig kommer att nå längre än såhär. Men, mot mediokert motstånd kan det bli åka av. Sobotta fick en väldigt generös chans i UFC och har antagligen bokat en intim date med en strypning på lördag.
WW: Ricardo Funch (7-1-0) vs. Claude Patrick (11-1-0)
Funch har en frisyr som får en att tänka att han just kom hem från Aiya Napa. Hans sätt att fightas rimmar rätt bra med den bilden också. Stabile Patrick borde kunna överlista både färgglada rastaflätor och Hail mary-svingar, och ta hem den här.
WW: Mike Pyle (18-7-1) vs. Jesse Lennox (15-2-0)
Om inte benknäckaren Pyle hade en förbannelse över sig, kunde han ha legat stadigt mitt i divisionen vid det här laget. Men grymma submissions till trots får han det sällan att klicka. Lennox är den där typen av massproducerad grekisk staty till amerikansk brottare som ofelbart provocerar fram desperata fyndigheter i texter som den här.
