Dan Hardy kom till fighten mot George St. Pierre med en perfekt gameplan. Om denna plan bestod i att få höra sista rondklockan. Britten hade däremot ingen synbar ambition att göra mer än överleva. ”GSP” upprepade samma scenario i rond efter rond. Lekfullt enkla nedtagningar, toppkontroll och submissionförsök. Om och om igen. Hardys bidrag bestod i att låta allt detta ske, och med osviklig timing explodera eller genomlida extrem smärta först när han riskerade att bli avslutad. Imponerande kyla och energihantering från utmanaren, som effektivt förstörde St. Pierres önskan om att avsluta. Mer än så var det dock aldrig tal om, en domare hade till och med mästaren som vinnare med 50-43, på fem ronder.
I stark kontrast till welterviktens elegante champ, erövrade Shane Carwin tronen i tungvikt med grötigt brawl och muskler. Frank Mir fick varken chans att boxas eller grapplas, och låstes tidigt mot buren i clinch och blev måltavla för Carwins dirty boxing. Smutsig boxning är ordet, när en serie krokar och uppercuts malde ner den forne mästaren. Carwin bankade ut det sista på marken och vann åter i första ronden. Nästa stopp blir en kollision med den ännu större Brock Lesnar.
Jon Fitch blev av med sin rematch mot Thiago Alves, som stoppades i en läkarkontroll. Istället klev Ben Saunders in i bilden, vilket kan översättas till att Fitch fick samma typ av motstånd, men utan nedtagningsförsvaret som Alves har. Det blev också tre ronders gnidande på marken, där ”Killa B” konstant hamnade underst. Fitchs oförmåga att avsluta eller ens hota med avslut, var dock en besvikelse med tanke på motståndarens nivå.
Betydligt mer underhållande var Kurt Pelligros vinnarskalle och hunger i matchen mot Fabricio Camoes. Amerikanen såg ut att bli skolad i grappling tidigt, men kom in i den fartfyllda matchen i andra ronden och kunde avgöra med en rear naked choke. Fullt ös från start till mål i kvällens kanske bästa match.
Jim Miller lyckades jobba ner Mark Bocek för en knapp, nästan tveksam poängseger som lika gärna kunde gått åt andra hållet.
I en lika imponerande som obehaglig scen, drog Rousimar Palhares ut polacken Tomasz Drwal efter en knapp minut. Imponerande eftersom det gick på ett ögonblick efter att de två nuddade golvet. Obehagligare var att ”Toquhino” fortsatte dra sin heel hook med full kraft trots att Drwal klappade panikartat. Brassen bad om ursäkt efteråt, och hävdade att han inte uppfattat att matchen var slut.
MMA gick på circus i tre ronder när Jared Hamman och Rodney Wallace gick lös i en helt sanslös holmgång där strategi och balans ersattes med slugfest och scrambles. Mycket underhållande, om man kunde ha överseende med den tekniska nivån. Hamman stod till slut som värdig vinnare på poäng.
Ricardo Almeida hade bytt till weltervikt men var sig lik i första ronden mot Matt Brown. Ett evigt jagande efter nedtagningar med ineffektiv brottning. Brown kunde dock inte undkomma marken i all evighet. I rond två gick ”Immortal” ner och fick kapitulera i en rear naked choke.
Spenslige Nate Diaz såg ut som ett barn i jämförelse med den muskulöse Rory Markham. Men bytet upp till weltervikt visade sig vara ett klokt beslut för Stocktons son. Markham träffade bara luft med sina väldiga svingar och blev pepprad på fötterna tills han gick ner. Diaz tog snabbt rygg och vevade vidare tills matchen bröts.
