LHW: Randy Couture (17-10-0) vs. Mark Coleman (16-9-0)
Epitetet “gammal brottare” får en ny innebörd när två av sportens mest seglivade reliker släpar sig till buren för ännu en showdown i solnedgången. Trots motgångar, karriärshotande förluster och en ålder som skenat förbi 40, hänger gubbarna envist kvar. Och med goda skäl. Det blir inga fler titelmatcher för de här två, men förmågan att resa sig ur gravar som andra har tilldelat dem, är den charm på vilken Coleman och Couture byggt sina namn. De har däremot helt olika sätt att motverka tidens tand. Kapten Amerika döljer sin åldrade fysik bakom ett strategiskt skarpsinne där energi konserveras och investeras klokt där den ger mest utdelning. Hammaren hämtar mer enkelspårigt sin kraft ur tjurskallig envishet och oändlig gameness. Sedan är det förstås en fråga om grek-romersk clinchskola mot fristilens double leg från helvetet, men det är knappast där det kommer att avgöras. De kan varandra för bra för det. Coutures hjärna mot Colemans cojones är vad som ligger i vågskålen.
MW: Nate Marquardt (32-8-2) vs. Chael Sonnen (25-10-1)
Inte mycket till popularitetstävling. Ingen gillar Marquardt och de flesta vet knappt ens vem Sonnen är. Resultatet har dock visst intresse för vem som blir serverad till Anderson Silva (eller Belfort) när hösten nalkas. Nate den store lutar sig på allsidighet och en gigantisk kroppshydda, vilket räcker för att besegra de flesta av divisionens mellannamn. Inför mer specialiserade fighters blir det däremot knepigare, och faktum är att Sonnens tekniska repertoar av nedtagningar är den typ av äss i rockärmen som kan förstöra Marquardts kväll. Chansen för en överraskande blitzattack tidigt i matchen finns, men det lutar ändå kraftigt åt en ganska sval decision som garanterar att de åter igen slipper skriva autografer efteråt.
WW: Mike Swick (14-3-0) vs. Paulo Thiago (12-1-0)
Welterviktens mest överskattade pretty boy, brukar TUF-produkten Swick dömas ut som. En rapp striker som underhåller mot klent motstånd, men som alltid planar ut på transportsträckor när det vankas material från topplistan. Originalet Thiago är varken överskattad eller särskilt pretty, men visade sig nästan osårbar mot ångvälten Jon Fitch. Det finns ett outforskat mörker i brassen som matchar Swicks leenden. En karismatisk fight som tagen ur Star Wars, där det är helt okej att hoppas på fjollan Skywalkers snara undergång till förmån för en elak jävel med kolsvart charm. Eller tvärt om.
MW: Demian Maia (11-1-0) vs. Dan Miller (11-2-0)
Två grapplers, hade man kunnat sammanfatta det som. Med reservationen att det är som att sammanfatta Muhammad Ali och Butterbean som två tungviktsboxare. Deras verktygslåda är liksom inte riktigt i samma storlek. Maia tillhör den mikroskopiska grupp av jiu jitsu-fighters som kan jaga avslut på eliten med samma mördande effektivitet som Royce Gracie gjorde på intet ont anande karatekillar förr i tiden. Millers BJJ är av en mer mänsklig kaliber, och kommer i den här fighten inte räcka längre än som försvar. Han har däremot fördel i allt annat.
WW: Matt Serra (16-6-0) vs. Frank Trigg (19-7-0)
Dana White har ett hjärta för gamla hjältar som passerat 35, låt ingen påstå annat. Serra, en naturlig lättviktare som vann på lotto mot George St. Pierre, har aldrig riktigt haft någon edge som fighter. Han har sin hårda streetattityd av New York-stuk och fruktar inget. Men det bidrar mer till hans karisma än till några minnesvärda segrar. Trigg är den slocknande ångvälten som idag klassas som veteranbil, en före detta tuffing som numera mest väsnas verbalt. Som genom att kalla lördagens motstånd ”Oompa-Loompa”. Serra kontrade med att Trigg är en ”funny guy”. Någonstans bakom ytan av uppkäftig dialog snodd från Sopranos, finns det någon slags match som rent teoretiskt handlar om brottning mot BJJ.
LW: Mac Danzig (19-7-1) vs. Justin Buchholz (9-4-0)
Den cyniske veganen är tillbaka, och sportar nu ett svidande UFC-record på 2-4-0. Danzig är antagligen för mycket av en humanistisk idrottsman för att överleva de värsta aporna i buren, men han matchades också brutalt efter segern i TUF. Det verkar lite kompensation över att ge honom en grabb som gått 1-3-0 i oktagonen och antagligen redan har fått sparken.
LW: Melvin Guillard (41-9-3) vs. Ronys Torres (18-1-0)
Bruce Buffer råkade blanda ihop smeknamnen på två fighters en gång. Det hade varit olyckligt att upprepa det misstaget på lördag. Ronys ”Jungle boy” Torres är den senaste importen från lättviktarnas dream team Nova uniao i Brasilien och har rent löjligt mycket lovord i ryggen. Antagligen äger han på marken tack vare sin nationalitet, vilket skulle smaka surt för Guillard. 26-åringen från New Orleans som redan har överlevt 53 motståndare, orkanen Katrina, ett antal gripanden och en tur på rehab, är så street och ghetto att man får svindel. Men hans markgame är verkligen ingen höjdare.
LW: Philipe Nover (6-2-1) vs. Rob Emerson (10-8-0)
Nover lovordades i TUF som världens farligaste sjuksköterska. Sedan sket det sig när sagan omplacerades till verkligheten. Emersons största hype var när han avslöjades som före detta medlem i ett gatugäng av uttråkade medelklassamerikaner. Intressefaktorn är sådär.
MW: Brian Stann (8-2-0) vs. Phil Davis (4-0-0)
Världens mest amerikanske amerikan kan slå jabb och cross och trotsa geometrins lagar med sitt symetriska face och vinkeljärn till käkben. Det räcker gott som värdemätare för debuterande Davis, en talangfull brottare med knapp erfarenhet av MMA. UFC tänker inte två gånger innan de signar en sån.
HW: Tim Hauge (10-2-0) vs. Chris Tuschscherer (17-2-0)
Verklighetens Shrek, blonderade sjöelefanten Chris Tuschscherer, hade antagligen den värsta UFC-debuten sedan Joe Son. Han fick ett skenben i kronjuvelerna, spydde, svimmade närapå, återhämtade sig och blev därefter sönderslagen. Den gladlynte kanadensaren Hauge hade en mycket trevligare debut, men blev å andra sidan tokknockad på sju sekunder i matchen efter. Om amerikaner var hälften så nojiga som svenskar över vad som var ”bra för sporten”, hade den här matchen ställts in.
HW: Rolles Gracie (3-0-0) vs. Joey Beltran (10-3-0)
Nog för att de är debutanter, men förtjänade inte den här lite mer ljus på sig? Sonen till legenden Rolls ”Han som egentligen var bäst på jiu jitsu” Gracie ska återupprätta familjens stolthet i buren. Naturligtvis har han en bibel av BJJ-meriter i ryggen som kvitto på efternamnets tyngd. Beltran är en skön snubbe han med. För sex år sedan klev han in på ett gym, 160 kg tung och helt otränad, och frågade hur han skulle göra för att bli UFC-fighter. Han fick ungefär det svaret man kan tänka sig. Faktumet att han trots allt lyckades är en Askungesaga som säger något om hans potential. Grappler mot striker, aldrig fel.
