UFC sitter i en knivig situation. En mästare som aldrig har torskat och en utmanare med nollan intakt. Titelmatchen är vacker på pappret men kan sluta som Anderson Silva 2 om det vill sig illa. UFC behöver inte ännu en gudabenådat talangfull champ som får publiken att bua sig till sömns. I ett härligt desperat infall gjorde Zuffa slag i saken och manipulerade bannern för lördagens event. Både Machida och Evans fick sänkta ögonbryn, för mörkare blick och mer elak look:
http://www.ufc-betting.com/images/ufc_98_poster.jpg
Desperation är ordet. Eller business. Som backup slängde man dessutom in en så kallad hatmatch ifall det skulle råka bli för trevlig stämning på arenan.
LHW title: Rashad Evans (18-0-1) vs. Lyoto Machida (14-0-0)
Lätt tungvikt regerades under sin glansperiod av fysmonster med aggression och starka personligheter som morrade och skrävlade i och utanför oktagonen. Nu är annat. Både mästare och utmanare är visserligen snabba, explosiva män med imponerande fysik. Men de är varken särskilt stora eller jämförda med några argsinta hundraser. Evans är i bästa fall en sympatisk, något torr doldis och Machida kan inte ens prata engelska. Marknadsföringsavdelningen gråter för varje fight. Stilmässigt finns ännu mindre som kan muntra upp Joe Shmoe på den billigaste läktarplatsen. Detta är två män som undvikit förluster genom att undvika risker.
Ser man det rent sportsligt, utan hänsyn till Joe Shmoes klagan efter femte ölen, är det en unik matchning och första gången två prickfria fighters möts om bältet. Ingen av dem kommer att släppa lös en offensiv förrän de med all säkerhet vet att måltavlan är säkrad. Här vankas taktikspel och prickskytte med ändlöst tålamod, i väntan på den lucka där både Evans och Machida kan avgöra en match på en bråkdels sekund. Räckvidd och variation tilltalar den brasilianska japanen, medan jänkarens brottningsbakgrund ger viss fördel i närkamp. Men den riktiga kampen kommer avgöras på ungefär två meters distans, utan någon kontakt alls.
WW: Matt Hughes (43-7-0) vs. Matt Serra (16-5-0)
Man kan fråga sig vem som orkar bry sig om den här fighten (svaret börjar på Joe), som i alla avseenden är raka motsatsen till den ovanstående. 35-årige Hughes har bleknat till något av en åldrad bully i sin karriärs skymning. En kaxig och hårdhänt bondson som gillade att spöa folk fram tills den dagen han fick spö själv. Ställ detta mot måttligt framgångsrike lättviktaren Serra, som gjorde ett one hit wonder i skallen på George St. Pierre och upplevde ett halvår som samtalsämne innan balansen i universum återställdes. Tveksamt sportsligt värde kort sagt, men det finns annat som säljer. Serra skulle galant klara av en biroll i Sopranos och även en åldrad bully kan vara dryg och utlova smörj. Mycket snack lär det bli, mycket attityd och tunga bakhuvuden. Det är New York mot landsbygd och antagligen en decision efter att Hughes flinat i Serras guard i femton minuter.
MW: Drew McFedries (7-5-0) vs. Xavier Foupa-Pokam (20-10-0)
Fransmannen med det tjusiga namnet hoppas på att få visa sin thaiboxning på lördag. Antagligen hoppas McFedries, som automatiskt blir utdragen om han vidrör canvasen med mer än sina fotsulor, på att få hålla sig till knytnävskamp. Alla vi andra kan luta oss tillbaka och hoppas att markkampen begränsas till det ryggläge som förloraren kommer att befinna sig i strax innan matchen bryts.
MW: Dan Miller (11-1-0) vs. Chael Sonnen (23-10-1)
Småtrevlig kvalmatch i mellanvikt. En kille som vill skaka av sig smeknamnet namnet ”han som slog Filho” och ryktet som journeyman. Den andre behöver trappa upp graden av motstånd och visa att framgången han upplevde i IFL inte avstannade efter flytten till UFC. Kompletta fighters, stabila, inte överdrivet upphetsande eller originella, men sällan direkt tråkiga heller. Ett lagom stort gemensamt test för att se om de är av det rätta virket.
LW: Sean Sherk (37-3-1) vs. Frank Edgar (9-1-0)
Här snackar vi aspirant till kvällens match (betydligt mer så än galans osäkra main event). Talangfulle Edgar hävdar bestämt att han inte alls är för liten för lättvikt, och att den där förlusten mot Maynard endast gjorde honom mer komplett. Före detta champen Sherk hävdar att han inte alls är för stor för att vara byggd på naturliga råvaror, och menar att den där steroidskandalen var rent nonsens. Båda herrarna klarade UFC:s slumpmässiga dopingtest häromveckan, nu ska bara Edgar leverera på sitt löfte så kan det här bli riktigt bra.
WW: Brock Larson (26-2-0) vs. Chris Wilson (13-5-0)
Brottarmonstret Larson kunde kommit långt med en bättre manager och lite flyt. Han har en elak explosivitet som rivaliserar St. Pierre och Koscheck, och har vunnit majoriteten av sina matcher inom tre minuter. En decisionförlust mot Fitch och en submission av Condit är inte något att skämmas över. Wilson är ständigt underskattad han också, men har egentligen bara god teknik och stabil defensiv att luta sig på. Kan någon chockstarta MGM Grand i den här fighten så är det Larson.
HW: Pat Barry (4-0-0) vs. Tim Hague (9-1-0)
Debuterande Hague från Edmonton är en dagisfröken på 120 kg som gillar att slå in folks tänder. Jajamen, det är tungvikten vi har hamnat i och karaktärerna är därefter. Kanadensaren har däremot aldrig slagit tänderna ur något namn man känner igen. Det har kickboxande Barry gjort. Trots sin blygsamma längd kan amerikanen rubba betydligt större män och hans lowkicks är inte av denna värld. Marken är det sämre ställt med, en avgörande detalj som Hague borde fundera på innan han börjar svinga.
LW: Philipe Nover (6-1-1) vs. Kyle Bradley (13-6-0)
Dana White var lyrisk över att ha världens farligaste sjuksyster i buren. Dessvärre sket det sig när Nover skulle bli en ultimat fighter, och fick stryk av den inte alls lika hypade Efrain Escuerdo. Den här fighten är misstänkt lik ett plåster på det såret. Bradley har torskat två av två möjliga och hänger väldigt löst. Men till skillnad från Bielkheden och Eklund gick det tydligen bra att ge honom en chans till.
LHW: Krzystof Soszynski (18-9-1) vs. Andre Gusmao (5-1-0)
Att vara polsk dyslektiker måste vara en social mardröm. Med det sagt så är Soszynski en glad skit som alltid kan underhålla med ett oförutsägbart brawl. Gusmao är så brasiliansk man kan bli, en meriterad och högt graderad utövare av capoeira, som dessutom har ett svartbälte i BJJ lite vid sidan av sådär som bara en brasse kan ha Han har däremot ingen vinst i buren ännu. Slagkraft mot markkamp enligt beprövad modell.
WW: Yoshiyuki Yoshida (10-3-0) vs. Brandon Wolff (7-3-0)
Två nyligen knockade herrar har kommit ut ur dimman och siktar på comeback. Skillnaden kan illustreras med att Yoshidas styrka som fighter anges till saker som ”japansk landslagsman i judo”, medan Wolffs påstått främsta egenskap är hans ”blodslinje”. Fullt logiskt på Hawaii, eller i amerikansk actionfilm. Något mer tveksamt i fullkontakt.
LW: Dave Kaplan (3-2-0) vs. George Roop (8-5-0)
Två grabbar som deltog i samma säsong av The ultimate fighter, och misslyckades ungefär lika mycket med att vinna både dokusåpan och i matchen de fick på finalgalan. Allt annat än KO på trettio sekunder via flygande twister, borde garantera att ingen av dem syns till igen.
