Ett dilemma inom boxning, och egentligen all typ av fighting, är att hitta perfekt timing på de största matcherna. Ingenstans syns det mer tydligt än på lördagens match som dubbats till ”En kamp mellan supermakter” med en extra hoppfull slogan som utlovar att ”världar kommer att kollidera”.
Det går inte att överdriva betydelsen som dessa två boxare har haft. De är värda all dramatisk retorik, förhoppningar och lovord. Båda har kallats oslagbara och ansetts ha övermänsklig talang. Enda kruxet är att den ene mycket tidigt klättrade till stjärnstatus, medan den andre tragglade på i år efter år innan erkännandet kom. Först nu är det båda stjärnor, först nu kan de säkra ett arvode i miljonklass och få världens blickar på sig. Först nu, när deras sammanlagda ålder är 75 år.
Roy Jones Junior (52-4-0) var inte ens proffs när det stora genombrottet kom. Det började med skandalen på OS i Seoul 1988, där Jones mycket klart och tydligt dominerade hela sin viktklass men blev bestulen på guldet i finalen. När de korrupta domarnas fulspel uppdagades, ändrades poängsystemet i boxning för gott, koreanen som vann skämdes ögonen ur sig och Jones blev den ende boxaren som fått utmärkelsen bästa fighter trots att han officiellt kom tvåa. En stjärna hade skapats mitt i kaoset av en uppgjord tävling.
Proffskarriären levde upp till den hype som skapats. Jones plöjde fram och skördade segrar, och gjorde det med en arrogant och lekfull enkelhet som skapade hans legend. Med reflexer och reaktionsförmåga som vida överglänste alla andra boxare, var Jones lika hopplös att träffa, som omöjlig att blockera. På höjden av sin karriär, i en match mot Glen Kelly 2002, demonstrerade Jones detta med att lägga händerna på ryggen och sticka ut hakan. Kelly rusade på, och knockades sekunden efter av ett slag han aldrig såg. Lägg till resan ifrån mellanvikt till att bli tungviktsmästare, och legenden är förklarad. Jones var i en klass för sig, en ständig etta på listor över bäst i världen pound for pound.
Samtidigt, i en annan del av världen och på små okända arenor, hade Joe Calzaghe (45-0-0) regerat över den tunna viktklassen super middleweight, i över tio år. En rekordlång tid på tronen, rekordmånga titelförsvar och inte en enda förlust. Men ingen brydde sig riktigt. Calzaghe ville bara fightas hemma i Wales, hans division var svag och utanför Storbritannien passerade han obemärkt.
2004 kom, och Jones blev knockad. Bara sådär. En blixt ifrån klar himmel som ansågs vara någon slags olycka, tursmäll, vad som helst. Men tanken på att gud i boxarshorts kunde förlora var svår att acceptera. Strax därefter knockades han igen, och nu var slutsatsen en annan. Jones var slut. Åldern var ikapp honom, och utan sina ungdomliga reflexer, snabbheten och blicken, var hans okonventionella stil dödsdömd. Platt fall och väck ifrån rankingslistorna inom ett år. Ganska exakt samtidigt som en viss Calzaghe, äntligen, fick sitt erkännande.
Nu, 2008, är läget att de båda är ifatt eller förbi sitt bäst-före-datum. Jones ska fylla 40, och har visserligen gått 3-0-0 sedan han gjorde comeback, men stämpeln om föredetting sitter i. Calzaghe, 36 år och 45 matcher gammal, har sagt att det får räcka efter den här fighten. Han har chansen att dra sig tillbaka obesegrad, och likt en avliden konstnär få sin legendstatus långt efter det att han verkligen förtjänade den.
Så varför möttes de inte för en åtta-tio år sedan? Eftersom ingen hade brytt sig. Men varför bry sig nu? Därför att de trots allt är vilka de är, och det här mötet kommer ingen fan av boxning att missa. Någon slags historia kommer att skrivas bakom ringrepen, på lördag kväll i anrika Madison square garden i New York, när världar kolliderar.
