2010-02-07 (16:28)
Ett fenomen bland thailändska thaiboxare som besöker Sverige är att drabbas av khun svenne. Det yttrar sig genom att du förtränger allting som är logiskt i relation till din träning och helt enkelt börjar resonera som svenskarna. Resonemanget är enkelt: Du vill göra som i Sverige, för där kan de. Där vet de bäst, för hey – där finns pengar och vetenskap.
I din numera lätt twistade värld gäller följande sanningar: Träning är inte ett jobb utan en hobby. Två - tre ganger I veckan räcker gott, för det finns ju ingen som behöver träna. Det är viktigt att äta näringsriktigt, och alla har ju råd att äta vad dom vill.
När du kommer hem tycker du att klubbkompisarna är löjligt hurtiga och överambitiösa. Du struntar I att träna så fort du känner dig lite krasslig, och du vilar bort benhinneinflammation, för annars kan det bli jobbigt efteråt, och alla andra upplevs av dig som träningsgalningar.
Du blockar allt genom att krypa ihop och försöka gömma både huvud och överkropp bakom dina armar, och dansar runt som Mowgli I jungelboken i tron om att allt blir bra bara du rör på dig.
Clinchronder är max 3 minuter långa för att någon pedagog sagt att man inte lär sig något om man blir trött. Efter träningen är du inte trött för du har tagit det lugnt och vilat lite mellan ronderna, och småfnissar i smyg åt de andra som har slitit och kämpat. Suckers, tänker du och åker hem till chipspåsen och TVn.
Grejen är, att all of the above funkar i Sverige, där man har en annan inkomst och inte behöver träna. Där matcherna börjar raketfart, är tre gånger två minuter och väldigt få kan sparka ordentligt. Ja i många tävlingar så får man inte ens träffa hur hårt man vill, och armbågar har dom knappt hört talas om. Där man har råd att äta vad man vill. Och där alla tränar precis som dom känner för.
Men hej och välkommen till sydostasien! Här funkar det annorlunda. Här är thaiboxning ett jobb, och lägger du inte ner hela din själ i träningen så kommer du inte att kunna hävda dig i konkurrensen. Och här kommer du, hur vetenskaplig och utvilad du än är, möta topptränade motståndare med knouckoutpower i nävar, armbågar och ben, som kommer äta upp dig levande om du kryper ihop och blundar när de exploderar i stenhårda lowkicks.
Matchar du här, kommer du ändå att göra det under fem långa tre minuters-ronder, med gott om utrymme för att fullkommligt nöta sönder ditt försvar.
Det svenskarna dock har förbannat rätt i, är att du ska respektera det din tränare säger. Vilket innebär att när du är hemma i Thailand ska du lyssna på honom eller henne, och inte göra det den otränade, lätt rundmagade fightern som höll mits åt dig i Göteborg sagt till din lag, även om den tränaren lärt dig massa vettigt om tränings- och näringslära. Lägg de svenska träningsteorierna bakom dig. Din hemmatränare vet vad som krävs och ser vad som saknas, hur förkastligt och ickesvenskt det än känns.
Så till 10 000 kronors-frågan: Har jag nu skymfat Sverige och svenskarna?