Inte längre en fighter?

Har inte bloggat på länge, men nu är det väl dags igen. Detta blir ett långt "skriva av sig" inlägg.

Har som sagt inte tränat kampsport sedan flera månader tillbaka pga en "hjärnskada"(ja det klassas som det, men det låter värre än vad det är =P) kallad DAI, som jag tyvärr råkat utför. Detta yttrar sig i att jag får yrsel och huvudvärk vid hårdare fysisk ansträngning. På dagarna blir jag även väldigt trött lätt(vilket jag skulle tro beror på detta) och får mer ofta än inte huvudvärk som varierar i styrka. tidigare var jag även mycket känslig för ljus och höga ljud och tappade ord mm, men detta har i stort sett försvunnit helt nu.

Så hur kom sig nu detta? Det skall jag svara på och det kan hända att någon tar illa vid sig nu, men jag tänker faktiskt skriva vad jag känner, för som jag upplevde det så hade detta helt och hållet gått att undvika!

Den hjärnskakning som skadan är en föjd av inträffade på träning och skedde efter en helg av hård träning med flera timmars sparring varje dag. Sista ronden sista dagen så sparrar jag med en kille från en annan klubb som jag upplevde låg på en tekniskt lägre nivå än mig själv. Ronden innan hade jag kört väldigt högt tempo med en kille som var skitkul att köra med och som hade perfekt nivå på sparringen, men som hade bättre flås än mig själv vilket gjorde att jag var helt utmattad inför sista ronden. När man sen lägger på den almänna tröttheten efter att ha kört hårt hela helgen så var jag väldigt trött.

Killen jag sparrade mot i sista ronden(Vi kan kalla honom B) var både längre och tyngre än mig själv och slog ganska stumma hårda slag, men eftersom jag upplevde att jag kunde värja mig ändå så brydde jag mig inte om att ta upp det(vilket jag självklart borde ha gjort både för min och hans del). Jag slarvar i vanliga fall en del med guarden och jag skulle tro att jag i mitt utmattade tillstånd hade händerna någon stans i höjd med tårna... när några sekunder är kvar av ronden så tempoväxlar och slår B från ingenstans en snabbare och hårdare kombination än tidigare rakt på min hakspetts(tror det var krok- uper cut eller tvärtom). jag som pga trötthet var avslappnad i nacken och inte hinner uppfatta slaget ens(eftersom det kom så mycket snabbare än de tidigare) känner hur huvudet flyger omkring och att träffen inte var ett dugg trevlig. Jag blir arg eftersom man i min värld trappar upp tempo och hårdhet så att sparringpartnern har chans att anpassa sig och är beredd och dels så slår man inte hårda kombinationer direkt på hakan(visst om man sätter ett klockrent slag, men hårda kombinationer rakt på hakan kan skada och det tycker jag inte man skall försöka göra med sin partner). Missförstå mig inte nu, jag har inget emot att köra hårt ibland och jag har fått mycket hårdare slag i match och på träning tidigare, men jag har nog aldrig varit med om att min partner från ingenstans slår slag som kan knocka mig utan att ge mig möjlighet att försvara mig(upptrappning).

Så jag blir arg och slår tillbaka och sedan är ronden slut. Direkt känner jag att jag mår riktigt illa och är millimeter ifrån att spy och sätter mig vid väggen och försöker hålla tillbaka illamåendet. B frågar om det var lugnt att han ökade tempot och jag svarar att det var lugnt(men i ärlighetens namn så tyckte jag inte att det var lugnt, men hade nog kunnat svara ja på det mesta i det tillståndet jag befann mig där). Eftersom vi ska ta gruppbilder osv så biter jag ihop, men när jag kommer hem efter träningen så mår jag piss med huvudvärk illamående och yrsel. jag messar min tränare och förklarar att jag inte kan träna på kvällen och han säger åt mig att stanna hemma tills jag mår bättre och inte är yr osv.

Jag har inte här någon tanke på att jag kanske borde kolla upp mig eftersom jag fått en hjärnskakning, eftersom jag blev ju inte knockad eller ens nedslagen. Jag har ju tagit hårdare smällar tidigare.

Närmaste tiden mår jag dåligt och är yr bara av att ens ta promenader, men eftersom jag inte tror att det är något allvarligt så börjar jag efter en vecka ungefär träna igen(hann dessutom gå tillvårdcentralen och göra en check). Direkt vid första övningen på träningen så blir jag jätteyr och får huvudvärk varpå min tränare säger åt mig att inte träna så länge jag får symptom, jag som har planen att gå match ganska nära inpå och som fortfarande tror att detta kommer gå över väldigt snart täner att jag kan ju köra väldigt lugn SW i alla fall. När jag efter några träningar märker att jag bara får mer och mer huvudvärk och yrsel vid och efter träningarna så inser jag att jag borde ha lyssnat på min tränare och avstått från träningen helt och hållet. Jag tar då två veckors uppehåll från all träning.

Känner att jag börjar må bättre och testar väldigt lätt styrketräning, det funkar och då lassar jag på lite mer och då kommer yrseln och huvudvärken direkt. Nu har jag fått nog och drar till vårdcentralen igen som skickar mig vidare till akuten där jag blir undersökt av en neurolog och får en magnetröntgen. Neurologen konstaterar att jag har fått en lindrig DAI-skada(vilket boxare brukar få fast mycket värre) och jag rekomenderas att inte träna kampsport över huvudtaget tills det att jag återhämtat mig(vilket jag bör göra då jag är såpass ung) och att jag inte skall anstränga mig fysiskt heller.

Så det är vad jag gör, jag varken tränar kampsport eller anstränger mig fysiskt över julmånaden. Sedan flyttar jag från göteborg till Växjö för att studera och förutom "Hjärnskadan" är allt perfekt.

Huvudvärken och tröttheten är dock inget som underlättar heltidsstuderande och framförallt finns det en tomhet inom mig när jag går in på fightermag eller klubbens forum och inte längre känner att jag är en del av det som ni andra är. Jag är inte längre en kampsportare, fighter osv. och det känns som att jag inte längre är med i den härliga kamsportsfamljen och det gör mig bitter...Särskilt eftersom det så enkelt kunde ha undvikits, om B kunde struntat i att helt plötsligt slå snabbare och hårdare än tidigare eller åtminstone nöjt sig med att bara slå ETT klockrent slag...

Jag är även till viss del skyldig till att det dragit ut på tiden, om jag lyssnat på min tränare från början hade det nog gått fortare, men det hade inte varit nödvändigt om jag inte fått skadan från början, nu var detta ju en olycka, och jag är övertygad om att B inte hade gjort som han gjorde om han vetat vad sm skulle ske, men jag kan inte låta bli att klandra honom och tycka att han gjorde fel..Eller har jag helt fel, var det mitt fel och är det sånt man får tåla? Det är ju ändå en kontaktsport, eller? Ni får gärna kommentera.

Jag är  tyvärr ganska bra på att älta saker, men jag tror och jag känner redan nu att när jag skrivit av mig så kommer jag kunna släppa detta lättare, för jag har väldigt mycket att vara glad för!

Det är dags att blicka frammåt istället, jag känner hur det går bättre, inte längre lika mycket huvudvärk och jag kör i alla fall lite rehab-träning och förhoppnigsvis kommer jag vara såpass återställd snart att jag kan börja fysträna hårdare igen och förhoppningsvis efter sommaren börja träna kampsport igen!