jag ber om ursäkt

jag har i mitt senaste blogginlägg vädrat min besvikelse och frustration och jag inser så här i efterhand att jag mycket väl kan ha trampat min motståndare på tårna något, detta är inget jag i så fall gjort medvetet för att provocera eller dylikt, utan för att jag behövt skriva av mig för att bearbeta det hela.

anledningen till att domslutet stört mig så mycket är att jag under året fått offra allt i från småsaker som utekvällar med vännerna till att tacka nej till jobbmöjligheter(vilket svider ganska mycket i kassan, om man som jag gjort det seanste året, och bara arbetat två dagar i veckan, existensminimum hurra! ) trassel med relationer och blivit skadad, åkt på förkylning efter förkylning och nu sist skadade foten såpass illa att jag inte kunde deltaga i fysproven för polisrekryteringen och istället tvingas söka till nästa uttagningsperiod. helt enkelt så har mycket inte gått min väg och det kändes som att en SM-vinst hade gjort allt bra igen och att det värkligen hade varit värt alla motgångar. När jag sedan åker på något som jag upplevde som en bortdömning, så kändes det väldigt surt.

Nu vill jag poängtera att att detta är helt o hållet mina upplevelser av det hela och mina åsikter. jag förstår helt o hållet om någon inte håller med mig o jag till och med uppskattar om ni vill kommentera och argumentera emot mig(fast jag kommer såklart argumentera emot ). och jag är mer än väl medveten att min bekymmer är en piss i havet jämfört med andras, men d gör mig inte ett dugg gladare, snarare tvärtom

jag hoppas att denna förklaring duger om någon kännt att jag provocerat med det jag tidigare skrivit, jag har helt enkelt behövt vädra min besvikelse och sätta deta på print för att bli av med det hela.


imorgon bitti åker jag iväg till egypten o när jag kommer hem så är det träning som gäller igen. jag både tror och hoppas att jag då kommer kunna ha släppt det hela och att det istället enbart kommer fungera som motivation, nej jag vet att det kommer fungera som motivation!