Kampsport är för många något mycket kontroversiellt och störande. Hur kan människor i dagens moderna samhälle få sparka och slå varandra i huvudet, och hur kan folk tycka om att titta på när människor gör det?
"Har vi inte kommit längre ifrån grottmänniskostadiet än så?" Den kommentaren fick jag höra så sent som igår av min mor.
Det är oftast svårt att försöka förklara sin fascination av kampsport. Jag vet bara att den finns där, så nu tänkte jag försöka mig på en analys av vad det är jag älskar så mycket med att sparka folk i huvudet under kontrollerade former, utan att ta till alla de argumenten (som förvisso är mycket viktiga) om låg skadestatistik etc.
Det första jag kom fram till är att man måste skilja på träning och tävling. För många som håller på, i alla fall för eliten, så är träning grunden och tävling målet. Man tränar helt enkelt för att tävla. Men för många så har träningen ett eget syfte som är helt oberoende av träningen. Jag tillhör kategorin som dels tränar för att tävla, dels tränar för att träna. Jag har också kommit fram till att detta träna för att träna är varför jag även har ett stort intresse av traditionella stilar.
Jag lever ibland ett ganska hektiskt liv, jag pluggar, jobbar ibland, spelar musik i ett band och tränar kampsport. Ibland kan huvudet vara i en sån stor röra så man inte vet vad man heter. Ibland går jag till träningen så stressad och nedstämd över saker att jag mår riktigt dåligt, men efter träningen har det alltid lättat. Det kan kallas för Zen. När man hänger sig åt något som kräver hela ens kroppsliga, intellektuella och själsliga närvaro så finns det inte plats för något annat. Att träna kampsport är meditation, och jag vet att jag skulle vara ett vrak utan den.
Men tävlandet då? Att sparka och slå folk i skallen för andras underhållning?
När jag tänker efter så ligger det något i det min mamma sa om grottmänniskor. Det är i den bemärkelsen att människan har ett uråldrigt behov av kampen. Alla kämpar med det ena eller det andra, och alla har en kampinstinkt, mer eller mindre. Det är en av de saker som gör oss till människor, till överlevare. Om människan inte haft en kampvilja så skulle våra förfäder aldrig ha lämnat den lerpöl där de kanske föddes för några hundratusen år sedan. Det är en av våra mest grundläggande drifter, att kämpa och segra, att övervinna. Och det är det alla idrotter handlar om. Kampsport för mig är det renaste idrottsmomentet. Man mot man, kvinna mot kvinna, en segrare. Det är något som är lika naturligt som sex, och jag tror personligen att våran kampvilja kan gämföras med våran sexualdrift. Alla har den, för artens överlevnad.
"Men varför kan man då inte spela schack istället" kanske nån frågar. Svaren är väl många. För många människor så tillgodoser det väl kampbehovet att spela schack, men inte för alla. Jag måste ha det renare tävlingsmomentet, spänningen, adrenalinet, den extrema ansträngningen för att känna att jag har uppnått något. Det kanske kan gämföras med kickjägare, de som klättrar Everest eller hoppar från skyskrapor med små fallskärmar, alla människor vill ha spänning, men i de flestas fall så räcker det med att se en thriller på tv eller möjligen åka en bergodalbana på grönan, men för alla räcker inte det. Eller så kan vi gämföra det med sexualdrift, för många kanske det räcker att harva på i missionären med sin respektive två gånger i veckan, men många vill experimentera betydligt mer än så. Och tacka din skapare för att det finns sådana människor, för annars hade du inte funnits till. Då hade vi stannat i lerpölen och blivigt ihjältrampade av en mammut.
Hur många av de mänskilga behoven ska vi kväsa? Och vad händer när vi gör det? Det vissa element i samhället försöker göra nu mot kampsporten är samma som katolska kyrkan försökte göra mot sexlivet, de gamla konstiga moraliska föreställningarna utan vetenskaplig grund känns igen. Varför har vi inte kommit längre från medeltidens mörker än så? Varför kan inte människor som har behovet av att kämpa för att må bra få göra det under kontrollerade former? Det är det mest naturliga som finns.
Alla seriösa kampsportare jag känner har betydligt mindre benägenhet att slåss ute i samhället än de som inte tränar, trots att kampsportarna förmodligen har mera nedärvd kampvilja. Därför är kampsporten nödvändig. Proffstävlingarna och eliten lockar folk att upptäcka träningslokalerna och lägga ner sin själ och sitt hjärta för att kanske komma dit en dag. Utan eliten så skulle många kanske lägga av, eller inte börja alls. Därför är proffstävlingarna nödvändiga.
Sen kan man ju ta upp alla de argument som redan dras, låg skadestatistik etc. Det är bara bevis för att tävlingarna fungerar och sköts som de ska. Och ytterligare belägg för varför de ska vara kvar.
JA TILL MMA!
Kul kul. Man är ju inte direkt i sitt livs form. I två veckor har jag slappat rejält nu, bl.a. p.g.a. Steptokockinfektion, så jag har inte kunnat rulla nånting på MMA-klubben.
Var nere och körde Taekwondo idag. Hasse (instruktör, matchmaker och bigshot inom Taekwondo) kommer till mig efteråt och erbjuder mig match... Kul!...... Riktigt kul!
Bara en hake: Den är på Lördag.
Det tog lite betänketid, men vafan. Var ju bara att acceptera. Och det kändes fan skönt när man skrev på.
Matchen är en seriematch i WPTC (World Pro Taekwondo Championship). WPTC är en liten organisation som arrangerar tävlingar med regler som är ungefär likvärdiga med Shooto C-klass. Typ Shootfighting med hjälm, och i det här fallet med Taekwondo-dräkt också. I WPTC är det även tillåtet med armbågar stående. Så det är slag, sparkar, knän och armbågar stående. Dessutom clinch och nedtagningar och Submission Wrestling (brottning med strypningar och ledlås) på backen. Submission ger inte matchvinst utan det ger 5 poäng, sen går matchen vidare.
Jag är inte så insatt, men har blivigt lovad en regelgenomgång efter invägningen. Jag väntar spänt. Vissa har sagt att det även är tillåtet med slag, armbågar och knän mot liggande motståndare, som i Vale Tudo, men jag vet som sagt inte säkert.
Jag vet inte heller vem det är jag ska möta än. Men WPTC går efter ett ranking-system, så motståndaren ska ha ungefär likvärdigt record som mig.
Så nu har jag ungefär 4 dagar på mig att matchträna. Måste även banta 3 kg för att komma ner till matchvikt (-71).
Önska mig lycka till allihopa, det kan jag behöva.
Cheers
Just hemkommen från Ceasar Shootfighting och ännu ett MMA-pass. Körde rätt mycket teknik-drillar för markkamp idag; elbow escapes, guardpasseringar, ta mount, etc, etc. Sånt som jag behöver med andra ord. Har kört endel sådant förut självklart, men när man för över det till sparringen så är det lätt att börja slarva och tillslut glömma viktiga detaljer, vilket resulterar i mycket sämre teknik. Repetition är ett måste.
Annars är det full aktivitet på Ceasar Shootfighting. Två veckor kvar till EVT och matchträningen är i full gång för klubbens stolthet. Jag längtar till galan, och jag längtar till träningen efteråt då det kommer finnas lite mer plats för oss rookies, men just nu har jag jävligt roligt hur som hälst. Jag vill egentligen inte tänka på nått annat än fightingen. Jag har kul hela tiden, både på Pro Taekwon-Do och på Ceasar Shootfighting. Det mesta andra i livet känns mest som störande moment, vilket kanske inte är så bra, men jag gör det jag måste. Fightingen ger mig en otrolig kick och en grym glädje, både under träningen och utanför, och som tur är så har jag möjlighet att ägna mig ganska mycket åt det. 6 pass i veckan så länge inget annat kommer ivägen.
För övrigt har jag en rätt hektisk period just nu. Har precis flyttat. Är för tillfället inneboende hos en polare. Det funkar bra och verkar kunna bli en riktigt schysst lösning för de närmaste månaderna, men självklart är ju allt lite stökigt innan man kommer tillrätta. Gick upp nästan två kilo i förra veckan av ren lättja och frosseri. Ursäktade mig med att det var flyttvecka, och det var rätt soft att trycka i sig en massa skit, men nu är det tillbaka till allvaret. Nu 4 kilo fett att bränna, tillbaka till ekorrhjulet.
Så ett citat som jag vrider tankarna runt just nu. Rörigt. Ska sova på saken:
"No matter how far you go, you're that much further from where you've been."
Cheers
Jag har gått och funderat mycket på psyke och mentalitet senaste tiden.
Av någon anledning så fick jag plötsligt en ny inställning och bestämde mig för att försöka se omvärlden på ett positivare sätt. Jag har varit en ganska intolerant person senaste åren. Jag har ofta blivigt irriterad över saker och haft mycket humörsvängningar. Kan inte säga att jag har varit väldigt negativ och ständigt sur, men jag har inte varit harmonisk, snarare hetsig. Så jag bestämde mig för att försöka bli mer accepterande, tålmodig och positiv. Jag måste säga att det har lyckats bra än så länge. Det är förvånansvärt hur lätt allting går när man undviker att bli irriterad och sur över allting. När man kan gå ut utanför dörren en molnig, gråkall och regnig dag och säga att det är en underbar dag, och mena det. För alla dagar är schyssta på sitt sätt, om man tar dem på rätt sätt. Även de svåraste och jobbigaste förhållandena för nånting posotivt med sig om man har rätt inställning.
Så nu har jag gått omkring med ett stort leende, bemött folk som jag annars kanske skulle dömma och vara dryg mot med artighet och en positiv inställning. Och det har gett mycket. Jag känner mig lugnare, mer harmonisk och mycket gladare över lag.
Men idag började jag fundera på en annan sak. Denna vardagsmentalitet kontra Fightingmentalitet. Jag har ofta hört folk prata om fightingmentaliteten, fighting spirit osv, men jag har nog aldrig, när jag tänker efter, reflekterat djupare över det. Jag förstår nu att det är något jag måste jobba på, för jag vet att psyket är väldigt viktigt. Den senaste tiden har jag spenderat mycket på teknisk utveckling och ofta kännt att jag inte gör de framsteg som jag borde, att något tar emot. Kan det bero på psyket?
Hur är en ultimat fighter i sitt psyke? I min vardag har jag nu försökt lägga ilskan åt sidan och bli mer harmonisk och lugn, men är detta optimalt för en fighter? Är en riktigt bra slagskämpe förbannad när han går in till ringen, eller är han bara fokuserad? Ser han bara kampen som en uppgift, en utmaning som han bemöter med kylig tävlingsinstinkt och ett sinne som vatten, eller bemöter han den med aggression? Vad är bäst?
Eftersom att jag aldrig riktigt har reflekterat över detta så vet jag inte riktigt hur jag gör. Jag inser nog att jag har haft en stor nackdel just på grund av detta. Jag minns bara en match där jag verkligen har varit förbannad. Det var ett DM i Taekwondo för flera år sedan. Jag mötte en kille från min klubb som jag av någon anledning inte gick så bra ihop med. Den matchen blev vi båda bara mer och mer förbannade på varandra. Jag vann den matchen iof, men det var mest en sluggermatch, knappast idealiskt.
Det här måste jag fundera mera på. Kanske kan jag komma med ett svar på vad som fungerar bäst för mig om en tid då jag har haft chans att experimentera lite. Jag ska också rådfråga mina instruktörer och andra som jag ser upp till, jag hoppas och tror att det kan leda till framsteg.
Körde ett pass Taekwondo idag. Skulle ha kört MMA på morgonen också men missade det.
I alla fall, Taekwondo träningen var schysst. Förutom att min huvudinstruktör anmärkte på den nya stilen jag har lagt mig till med, dvs, någonting åt Kickboxningshållet. Jag är inte säker på vad han anser om att träna på andra ställen paralellt med Taekwondo. Jag misstänker att han är mycket negativt inställd men skit samma. Jag kan ju ta förgivet att det är ok, eftersom att det till och med står i Encyklopedin, General Choi's egna ord.
En annan grej som gnagar på mig just nu. Jag måste hitta något som fungerar för både Taekwondo och MMA utan allt för stora modifikationer. Jag vill inte sluta med något, dessutom vill jag i framtiden prova tävla i Kickboxning och Muay Thai. Små modifikationer måste det bli, t.ex. i Taekwondo lutar man överkroppen för att undvika sparkar och slag. Man vill hälst inte bli träffad alls. Om man lutar sig bakåt i MMA så skjuter motståndaren mot benen, varpå man hamnar på marken i underläge. Jag vetifan hur man ska bära sig åt, det är skillnad på stilarna. Men det finns fan folk som fightas i allt, jag måste bara hitta mig själv som fighter och sen vara lite anpassningsbar. Jag kollar mycket på Andy Souwers stil just nu. Jag tror den skulle kunna funka för det mesta och jag tror dessutom att den skulle passa mig. Dessutom kollar jag självklart på Genki Sudo för att lyfta humöret. Killen fightas i allt, och han håller världsklass i allt, medans han showar och leker. Han är en gud. Har jag en idol inom fighting så är det han, utan tvekan.
Nog om det. Idag körde vi ganska hårt på sparring. Huvudinstruktören har uppenbarligen bestämt sig för att hårdheten ska ökas på oss svartbältare, något som jag absolut inte har något emot. Nu har jag en halvt stukad tumme, en elak bula bakom örat som bultar ganska hårt, ett litet märke under ena ögat och ont i en fot. Fotvärken kommer ifrån en rundspark som träffade klockrent en träningspartners näsa, vilket resulterade i ett ordentligt cut mitt på näsbenet och ymnigt näsblod. Som tur var höll benet. Imponerad över att det kunde bli ett cut trots ITF-fotskydden. Jag kände att det träffade på en skyddad del av foten (det är där jag har ont nu). Skydden är tunna och efter den smällen så hade jag inte blivigt förvånad om näsbenet hade gått av, men fan inte att det skulle gå hål.
Jaja, det var ett roligt pass trots allt. Jag är förlåten snoksmällen (faktum är att "il sabumnimge" kom fram till att det var den andres fel). Nu ska jag ta en huvudvärkstablett och hoppa i badet.
Imorgon, ny dag. Då med MMA!
The Quest continues. Det är milt frustrerande att inte veta vart man är som fighter. Men det måste kunna lösa sig på nått sätt.
Många säger att man ska prova allt, slänga bort det som inte funkar och ta vara på det som funkar för än själv. Det låter väl bra, så länge man inte blir rättad olika hela tiden på de olika ställena. Då känns det som att saker och ting kan bli lite röriga.
En annan kul grej jag precis kom på. Fick en inbjudan till en öppen Sanshou tävling i Småland. Misstänker att många andra här också fått den. Vet inte var ifrån den kom eller varför jag blev inbjuden. Jag var grymt frestad att tacka ja. Tyvärr är det för nära inpå nu, och det skulle vara svårt att lösa logistiskt. Synd att missa en chans att få tävla i nått helt nytt. Det kanske inte kommer nån mer chans i sverige. Jag ville verkligen. Hade tävlingen varit om två månader så kanske...
Ne, nu är det läggdags på allvar.
Gonatt
Jag var nere på MMA klubben och körde ett pass idag. Har bara tränat på den klubben i några veckor. Det har varit väldigt mycket positionsbrottning och submissionbrottning hitintills på MMA träningen. Något jag välkomnar då det är det jag behöver. Vi har också kört en del boxning, men tills idag hade jag inte kört något med sparkar stående. Körde första passet Taekwondo för säsongen igår och kände hur otroligt seg jag var i benen, allt var svårt i sparringen. Har ju inte tränat sånt på hela sommaren.
I alla fulla fall så har vi en hel del matchträning just nu på MMA-klubben då vi har flera killar som ska gå match de närmaste månaderna. De behöver tränas och idag fick jag hjälpa till att träna dem. Körde Shootfighting-sparring för första gången, vilken känsla. Grymt roligt. Fick en ganska hård träff av en rundspark i huvudet en gång men det var bara skönt. Man lär sig av att bli träffad, jag borde ha garderat mig bättre.
En liten nackdel med allt tävlingstränande som pågår är att det är ganska lätt att bli bortglömd som nybörjare, eftersom att huvudinstruktören Ã…ke själv har två matcher inom snar framtid så måste han självklart fokusera på sånt. Men en annan instruktör på klubben, Petri, som också håller grymt hög nivå tränar inte för match och han brukar hjälpa mig väldigt mycket. Idag fick jag prova på lätt Vale Tudo sparring (slag på backen) för första gången också. Grymt roligt det med. Jag är så jävla tacksam över den hjälp jag får på klubben trots att det är så mycket ståhej med tävlingar och annat. Jag har skitkul hela tiden.
Nu måste jag bara jobba på min stil stående och hitta något som passar för både TKD och MMA, det är skitviktigt för jag vill inte sluta på något. Om jag bara kan få det att funka så tror jag att träningarna kommer komplettera varandra.
Cheers
