Fighting spirit och den snälla killen

Har länge funderat över det här med fighting spirit. Den som det verkar som man har, eller helt saknar. Den man föds med, eller inte. Det som är (?) en förutsättning för att bli en bra fighter.

Fighter spirit. Att vara orädd och gå rakt in elden. Kan man öva upp en sådan? Människan har ju det medfött, fight or flight. Själv tillhör jag nog flight-falangen. Jag tycker oftast att det här med att slåss är ganska jobbigt och obehagligt. Speciellt när man stöter på en arg svennebanan som ska hävda sig, och kör rallarsvingar ala krogkön en blöt lördagskväll uppföljt av frontsparkar på näsan. Trots att sparringen är sagd att vara lugn. Undrar då hur det ser ut när man ska gå hundra procent?

Jag är en snäll kille, tycker jag själv. Kanske ligger problemet där? Jag känner direkt när jag får in en rak höger på någons näsa att: "Ojsan. Det där måste gjort ont. Var jag elak nu?" Oftast vill jag stanna upp och fråga om det gick bra. Undantaget är möjligen om jag sular till någon i ovanstående kategori. Vad bottnar det i? Är det bra eller dåligt? 

Jag har funderat länge på att tävla. Men går det ens att vara den snälla killen och gå en match? Fan vet. Dock har jag märkt en viss skillnad nu, när jag tagit mina första stapplande steg inom MMA. Väl på mattan, när triangeln eller kimuran (det enda jag lärt mig so far) närmar sig. Då känner jag en viss njutning. Finns det kanske, ändå, hopp för den snälla killen?