Sagan om bilen och den försvunna MMA-träningen

Oh the joy. Ibland vet ni, god vänner, finns det sådana där dagar när allt går som man vill. När världen tycks le från första stund man slår upp de små blå tills dess att man sluter dem för dagen igen. Allt runt omkring har ett rosenskimmer och alla man möter ler glatt.

Idag. Idag var inte en sådan dag. Det började bra i skolan, med kommunikationsövning. Sedan skulle jag och min ömma fru till förlossningen. Bäbisen där inne i magen ska nämligen bli igångsatt. Men inte idag minsann, hade den bestämt. Det var stängt, låst, tillslutet, tillbommat.  Mycket besvikna gick jag och min fru därifrån.

Men, eftersom vi hade barnvakt tänkte vi ta tillfället i akt, och handla lite proviant till hemmet. Det är sådant vi småbarnsföräldrar lyxar till med. Sagt och gjort, gjorde vi det. Jag hade börjat trösta mig med att jag ändå skulle kunna gå på min första MMA träning nu på kvällen, när bäbis inte behagade visa sig.

Eller hur. Inte idag, som sagt.

För när vi gjort ett kort ärende på staden, och satte oss i vårt ekipage (en toyota -02 ska tilläggas. Det är inte en skruttbil från 70 talet) ämnade den överhuvudtaget inte starta. Den stod där den stod. Vilket ledde till att vi fick gå hem med matkassar och lämna fortskaffningsmedlet där det stod.

Sedan fick vi slå på stora trumman och ringa vänner som kunde komma med startkablar. Bästa B kunde komma vid sju, efter sitt arbete. Jag promenerade (samma sträcka igen) ned mot staden. Jag såg bilen på håll och tyckte på något underligt vänster att den verkade håna mig. Mycket riktigt. Den startade på första försöket.

Ha ha. Kul.

Tack vare detta missade jag åter MMA träningen. Tecken från Gud? Fan vet. 

Men vet NI?

Nu ska jag ta en whiskey. Fast det bara är onsdag. För just idag känner jag att jag är värd det.

Hej då.