Promenad i stan

Nästa steg i rehaben. Lååånga sköna promenader...

Jag har börjat promenera nu, det är en levande upplevelse. Har inga "riktig" joggindress. Men är ju ändå rätt sportig till vardags så jag bara glider ut i den urbana staden på jakt efter upplevelser och äventyr. Oftast med en talbok i lurarna. Ibland stänger jag av, det är skönt så slipper jag tänka på alla reklambudskap, jag ser mig absolut inte som asocial i mina lurar, snarare som osynlig. Egentligen skulle jag inte ha någonting emot att prata med någon annan på promenaden. Men palla. Jag upplever det helt enkelt inte som särskilt spännande annars hade jag ju gjort det. Det handlar verkligen inte om rädsla. Vill jag ivarjefall tro.

Genom att planlöst deriva hittar jag platser jag förmodligen aldrig skulle hittat annars, små utskiksplatser. Bara ett stenkast från huvudgatornas stress och tumbult, finns inga jobbiga rädda barnen värvare ingen reklam utan bara ett lugnt ro.

Det här är bara början tänker jag...

(I Sao Paulo har dom bannlyst all reklam)