Läsartävlingen

Fighters läsartävling har fått gott om bidrag, men ännu står ingen ut så stort att vinnaren är given.

Det finns prylar att vinna, ära att inkassera. Kort sagt är det rätt läge att skicka in en bild.


För er som har missat tävlingen, handlar den om att sätta vanligt folk i rampljuset. Vi vill se Sveriges okända kampsportare visa upp sig och vad de kan göra. Det behöver inte vara avancerad kampsport, du behöver inte ha svart bälte eller vara proffsfighter. Du behöver bara släppa loss och visa vad du går för. Och fånga det på bild.

Vi har fått in bilder på fräcka sparkar, BJJ-snubbar som misshandlar hemmagjorda grapplingdockor, bäbisar med warface och garden uppe, frysta sparkar på slak lina, märklig akrobatik, inspirerande träningsbilder och ett och annat galet fruntimmer av bästa sort.

Men vi vill ha mer. Det saknas aldrig en digitalkamera. Balla ur och plåta, och skicka in.

Förstapriset är 3000:- i prylar från vår partner ORCBITE. Därefter får ett gäng priser från Nzane.se, och vid behov bidrar redaktionen med lite prylar till de som kämpat väl.


Just nu högst på önskelistan: hemmagjord breaking och dropkicks! 80-talet kan aldrig bli omodernt när det kommer till kampsport. Jag vet att ni finns där ute.

Bidrag skickas till info@fightermag.se

Observera att redaktionen uppmanar alla utövare att värna om sin hälsa och inte ta oförsiktiga risker. Kampsport ska vara tufft, inte okontrollerat.

Arbetsfördelning

Kamrat Bruzze har beordrat arbetsinsatser av kamrat Eriksson. Harder, faster, stronger. Materialinlämning förväntas, skriv så det blöder.

Kamrat Eriksson, heroisk in i själen, kämpar med text och kreativitet på solstekt kontor mot den frälsning som en avlämnad tidning innebär. Kamrat Bruzze mycket nöjd med detta.

Tisdag. Ojdå. Kamrat Bruzze har i ett spontant infall råkat tömma sin lägenhet och vindsförråd på ett halv ton med skräp, och byggt en fin liten hög av detta på gården. Höjda ögonbryn och snörpande munnar från ogillande grannar. Dessutom har kamrat Bruzze ingen plan för hur eländet ska fraktas bort.

Hmmm.

Kamrat Eriksson!

Någon timme senare syns redaktionens stolta arbetshäst kånkandes på kamrat Bruzzes skräp till en inhyrd skåpbil. Kamrat Eriksson nämner något om "tidsbrist", men finner sig i situationen med bravur.

Onsdag. Kamrat Eriksson sliter vidare på solstekt kontor, traskandes uppför det berg av arbetsuppgifter som han pliktskyldigt tagit på sig.

Kamrat Bruzze övertalas samtidigt att bege sig till en skärgårdsö med picknickkorg. Ovilligt förstås. Under högljudda protester blir kamrat Bruzze tvingad ut till saltstänkta klippor där solen tar som mest, vattnet sköljer över fötter och man upprört kan konstatera hur dagens unga sannerligen inte skäms för att gå lättklädda offentligt.

Onsdag kväll somnar således kamrat Eriksson rofyllt på den huvudkudde av gott samvete som ett väl utfört arbete medför.

Kamrat Bruzze vrider sig rastlöst i sängen, utmattad av den energisugande havsluften, plågad av arvsynd och sin nya solbränna.

Sensmoralen av denna lilla historia är att kamrat Eriksson är av det rätta virket, vilket kamrat Bruzze, den odugliga stekaren, är storartat tacksam för.

Andrey

Det råder lite Rysslandsfeber på redaktionen. I fallet med herr Eriksson beror det sannolikt på hans resa till Moskva, och barndomsminnen. I mitt fall beror det, något mer tragiskt, på ett långt och passionerat missbruk av journalfilmer och dokumentärer om andra världskriget.

1980 OS i Moskva, Bruzze fem år tittar på TV där en läktare av soldater håller upp skyltar som skapar en gigantisk rörlig tavla av en björn som gråter för att spelen är över. Och så ryska nationalsången på det, levererat av en manskör byggd på armeringsjärn och testosteron med röster som kan blåsa ut hjärnceller av hänförelse på en femåring. På den vägen är det.

Så jag kontaktade Andrey, en rysk konstnär för lite illustrationer till nästa nummer. Han blev så peppad på idén att han skapade ett omslag på hur han tycker tidningen borde se ut. Jag hade nog inte varit helt omöjlig att övertala. Det blir dock ett mer konventionellt omslag.

Nu, pansarkryssaren Potemkin och en dos vemod.

/Bruz

Vad gör de i Ryssland?

Ryssland, Vitryssland och Ukraina håller hela Europa gisslan när det kommer till internationella mästerskap i Muay thai. Lägger man till några andra forna sovjetstater som Kazhakstan och Uzbekistan blir dominansen ännu starkare. Det kommer fruktansvärt många bra boxare från de länderna.

Jag bodde i Moskva som barn, från att jag var åtta till elva år, och förra veckan var jag på återbesök. Passade på att sticka ut till en muay thai-klubb i stans södra delar, spionera och snacka om träning. Reportage i ett kommande nummer av Fighter. När man möter Ryssarna på turneringar är de ofta ganska laid back, jämfört med många andra kulturer vars boxare är kaxigare, gapigare och mer fientliga. Ryssarna kanske inte är översvallande vänliga, men för det mesta väldigt sportsliga och raka. Ingenting är någon big deal med dem, det är ett pragmatiskt och lite cyniskt folk, med mycket grov humor. I ringen är de tuffingar förstås, och välskolade. Inte så fancy, men rationella, effektiva, med tydliga influenser från amatörboxning och med järnfysik. Finnarna är lite likadana, i alla fall i thaiboxningsringen. Träningen jag såg i Moskva speglade ryssarnas attityd så som jag uppfattat den tidigare, där var inga wannabegangsters eller hårdingar, de tränade på en gigantisk idrottsanläggning och allt var mycket idrottsbetonat. Det var ganska unga killar som tränade, inga tjejer. Somliga med ganska dålig teknik, vissa riktigt bra, ryska mästare, juniorvärldsmästare, proffs mm. Träningen var oerhört metodisk och höll högt tempo. Ingenting, inte ens sparring med armbågar utan skydd och full kontakt var en big deal. Ryssar i ett nötskal.

Moskva hade förändrats otroligt mycket sedan 80-talet, då det ju fortfarande var Sovjetunionens huvudstad. Då bestod staden av gigantiska hus, gigantiska gator med fullständigt obegriplig trafik av de ruttnaste tänkbara bilar. I varje gathörn tycktes Lenin, hammare och skäror och milismän stå på lur, och vanligt folk strök längs gatorna med skrämd uppsyn. På sin vakt, rädda att göra fel. I dag är Moskva mer som vilken annan internationell storstad som helst, trafiken är förstås fortfarande långt bortom vansinnets gräns, men bilarna är nya. Det finns affärer, fik, restauranger och mördande reklam. Det är nu acceptabelt att flanera, kolla i affärer, använda mobiltelefon och slappna av lite grann. Lenin finns kvar, både till allmän beskådan som mumie i sitt mausoleum, och som stolt härförare av folket i svart metall på Leninskij Prospekt. Hans närvaro är dock betydligt nedtonad, nu är han nog mer som en historisk figur än en landsfader, men för många gamlingar är han fortfarande ett helgon. Gamla KGB:s högkvarter, det hatade, fruktade Ljubljanka, står kvar, och för säkerhets skull har man också behållt hammare, skäror, galler för fönstren, kameror och den gigantiska stålport där fångtransporter kör direkt in i huset. Två gånger om dagen stängs trafiken i det redan överbelastade systemet av helt, när Putin och Medjedev åker till och från jobbet i sina svarta merschor.

Så nu är man tillbaka i gamla Götet. Luften utanför min lägenhet, som tidigare brukade kännas som att andas rök känns nu som en blomsterdoftande skogsbris. Till och mer oväsendet från trafiken känns överkomligt. I dag har jag plöjt mail och orienterat mig igen, två veckor tills nästa tidning skall vara klappad och klar.

//Anders Eriksson

Viva la kampsport!

Fick nya numret av Fighter Magazine levererad till Camp 414 genom vardagsrumsfönstret av Bruzze igår kväll.

Intervjun med August blev - stor. Herr Wallén var oerhört öppen under det över tre timmar långa samtalet som senare blev till text i tidningen. Sexton fulla sidor blev till fjorton, slutligen bantad och redigerad till en greppbar men uttömmande intervju.

Tidigare har jag inte förstått vidden av vad August och gänget faktiskt gjort för kampsporten i Sverige. Hur han och så många människor kämpat både högt och lågt för att du och jag ska få hålla på med det vi älskar. Jag har ovetande om historien tränat glatt och blåögt på klubben och aldrig funderat över att det kunde varit Ringholms inskränkta lag som istället trätt i kraft den där dagen. Hemska tanke.

Så, tack alla ni kampsportsrebeller som var med och drev på och slet arslet av er för oss alla. Ni som brinner för vår sak och genom idogt arbete fått de "nya” kampsporterna accepterade i Sverige.

Tack för revolutionen!

/Felicia

Deadline, nybörjarstart, bokföringshets och Andreas Bruzelius gigantiska låda

Det råder en ganska rask puls på redaktionen. Första numret efter semestrarna ska skickas iväg innan helgen, Eva sitter upp till näsroten i pappersarbete och August och Linnéa jagar med att få rätsida på anstormningen av nybörjare till Fighter Centre.

Muay thai har verkligen förändrats. Jag låter väl som en repig skiva för er som läst mina raportage från SM under de senaste åren, men det är smått otroligt vilken skillnad det är på hur många som tränar och tävlar nu, jämfört med när jag startade. Jag började träna thai- och kickboxning hos Ironman, en grym klubb som på den tiden hade utbyte med Angereds boxningsklubb och visserligen hade rätt många medlemmar, men ren thaiboxning var inget den breda massan var intresserade av. De på klubben som tävlat i thai var några få veteraner som för oss nybörjare framstog som halvgalna stenhårda cowboys. Ironman var den enda klubben i Göteborg.

Fast forward 15 år: någon som ens vet hur många klubbar i Göteborg som sysslar med muay thai? Jag kommer på fem utan att tänka efter, jag vågar inte räkna upp dem för jag vet att det säkert finns lika många till. Bara på FMT finns det 100-tals medlemmar. Sedan jag började instruera här har bara vår klubb skickat upp minst 100 personer i ringen, troligen närmare det dubbla. De andra klubbarna ligger inte på latsidan de heller. Hur många människor som någon gång tränat thai i Göteborg sedan kanske år 2000, kan jag inte ens chansa på. Till och med när jag klättrar rep på min tillslutna lilla innergård träffar jag forna thaitränande, och den kortaste promenad på stan gör att jag, om inte kanske träffar och pratar med, så i alla fall känner igen någon till utseendet från thaiboxningen. Kampsport på TV och att Thailand blivit svenskens semestermål nr ett tror jag är bidragande orsaker till ökningen, men också förstås, att man nu kan tävla på hemmaplan i D-klass i stället för att vara hänvisad till namnlösa orter i östeuropa med utslagna handskar och obefintliga regler.

Mitt emot mig, på Andreas skrivbord står en gigantisk låda adresserad till honom. Vad innehåller den? Att döma av etiketterna, kosttillskott. Vad/hur/varför vet ingen. Andreas besöker endast kontoret nattetid. Ska Andreas sluta skoja om min träning och kosthållning och i stället lägga in en egen ny växel? Kommer vi att få skåda honom på en scen med rakade ben, ny kroppshydda och tvärstrimmor på skinkorna inom kort? Gud bevare oss

//Anders

Bildbevis

Såhär spännande brukar ett typiskt redaktionsmöte se ut. August garvar, Anders kryper ihop i ett hörn när kameran åker fram och Marko påpekar att snusdosorna på bordet inte tillhör honom. (Jag är kontorets ende nikotinist, utfryst och bespottad.)

Naturligtvis är inte alla redaktionsmöten så harmlösa som detta. Vi träffas även regelbundet under nymånens skära på Ramberget, iförda kåpor. Där offrar vi jungfrur och festar på offerslaktade djur och drar upp planen för världsherravälde . Men det skulle vi förstås varken erkänna öppet eller ta några bilder på.

Bilder är för övrigt ett återkommande dilemma. Bloggepidemin har skapat en vanföreställning om att man kan sno vilken bild som helst på nätet och använda i sin verksamhet. Det får man sannerligen inte. I en tryckt tidning får man ägna en tanke åt upphovsrätt.

Så, där sitter man fyra på morgonen i deadlinebruset och behöver en bild på ett glas rödvin. Oups. Gäller att vara kreativ. Just det här problemet löstes med avslagen cola och ett vinglas. Andra gånger har det inte varit fullt lika lätt.

I regel faller det på mig eller Eriksson att agera modell i de mest bisarra situationer. Förra sommaren plaskade jag runt utanför Saltholmen för en bild på temat simning. Eriksson har fått slita av tröjan och posera för både yoga och anatomibilder. Nödlösningarna har krävt avancerade tekniker för att skydda vår heder (med andra ord, vi döljer ansiktet och hoppas att ingen känner igen oss). Det är rätt kul att bläddra igenom gamla nummer och se mig och Eriksson fåna oss på alla anonyma bilder, och minnas bakgrundsstoryn.

Med det sagt förekommer både jag och Eriksson även i nästa nummer. I anonymitet med en bön om att inte bli identifierade på de mest pinsamma bilderna. Vi kommer att förneka allt.

-Bruz-

TV-spel och chompisar från förr

Då rullar allt och en ny vardag har infunnit sig efter semestern. Nästa nummer av Fighter kommer att innehålla en fet guide till fighting-spel, något jag alltid älskat men som jag inte utövat på decennier. Som de flesta i min generation startade jag med International karate, som min äldre kusin satte mig i kontakt med via sin Commodore 64. Han tränade karate på Stockholms kyokushin och var ungefär häftigast i världen. Detta var mitten av åttiotalet och det var grymt att själv få karatefightas även fast man bara var sju-åtta år, värdelös på alla sporter och rädd för det mesta.

Jag ägde själv aldrig någon speldator eller konsol när jag växte upp, så att få spela fightingspel var alltid en ovanlig lyx. De spel jag minns genom åren är Streetfighter II, Tekken II och Virtua fighter på PC, alla grymma spel som jag önskar jag haft tid och ro att spela mer. Kanske när jag blir pensionär? Som tur är har de proffsiga grabbarna på Gamereactor.se hjälpt mig med spelartikeln.

I onsdags återförenades jag under en kaotisk indisk middag med några träningskompisar och goda vänner från ett tidigare liv. På facebook kallades vi "vi som vevade redan på 90-talet", en klick killar som fostrades i August Walléns förhistoriska MMA-scen, den svenska shootfightingens vildsinta födelseår. I dag är vi spridda över riket och agerar inom olika falanger. Jocke Engberg var alltid den av oss som hade riktig talang och han är också den enda som just nu har en egen karriär som fighter. Jocke förbereder sig just nu för Ole Laursen på Rumble of the Kings.

Men även vi andra växte upp till inbitna utövare på olika sätt. Gurra Didron fightades för inte allt för länge sedan och är förutom det coach på grymma Ren-Yi i Umeå. Själv är jag ju med och skriver Fighter och utövar fortfarande muay thai, men som tränare. Toni och David är borta från kampsporten men kan se tillbaka på fler än en riktig holmgång. Mattias är tränare på GBG muay thai och knäckte mig totalt under n löprunda i bergochdalbanan Änggårdsbergen i veckan. Dan bygger muskler och utövar korp-MMA. Det var en potent soppa som kokades ihop under de där åren, även om shootfighting är mindre relevant nu när MMA dundrat in på scenen.

Förra lördagen gick jag till Yamasaki för att köra BJJ för första gången på evigheter med påföljden att jag skadade revbenen under någon sorts forcerad rullning. Jag tror att all yoga jag kört har givit mig längre rörelsebanor och expanderat min bröstkorg, men utan att reflexerna för styrka och stabilitet hängt med. Sedan dess har jag gått på en försiktig diet av 50 chins och 50 kettlebellswings om dagen, samt lite försiktig löpning. Armhävningar, sit-ups och alla rörelser med vridningar har varit off limits, så thaiboxning har bara varit att arkivera.

Och nu är det redan helg nummer två efter semestern. Sköt om er, och varandra allihop!  

//Anders Eriksson

Jakten på nya medarbetare går mot sitt slut

Jag önskar dig all lycka till på ditt nya jobb och hoppas ändå att du ibland droppar in på redaktionen och hälsar på. Men kom ihåg att låsa cyklen bara...

Jag har plöjt igenom en tjock lunta av ansökningar och sorterat ut de som verkar mest intressanta. Det är flera läsare som kontaktat Fighter Magazine och skickat in sin CV. Det tycker jag är extra kul och jag har verkligen fått vända och vrida på vilka som ska få komma på anställningsintervju. Jag vill härmed tacka alla som sökt tjänsten och det har verkligen inte varit lätt att välja bland alla ansökningar. Kanske går det fler tåg i framtiden, så vissa har jag sparat utifall att...

Jag har haft ett några få anställningsintervjuer och det har mynnat ut i två personer, en mannlig och en kvinnlig sökande som jag ska träffa igen nästa vecka. Då ska vi gå igenom i detalj om vad jobbet innebär och de ska även få prova på att ringa samtal själva. Efter det utvärderar vi och diskuterar en eventuell anställning. Det är främst för att jag vill se långsiktiga lösningar och jag vill verkligen att de som går in för jobbet gör det helhjärtat och att de är beredda att satsa, och jag vill försäkra mig om att de känner till vad jobbet innebär så att det inte senare framkommer att det inte var vad de hade tänkt sig.

Jag har en positiv känsla för bägge två och tror de kommer att göra ett kanonbra jobb på redaktionen. De kommer ju ytterst vara vår kontakt gentemot våra prenumeranter, förutom Eva då som tar emot beställningar dagtid och det är viktigt för mig att dessa nya medarbetare är äkta, glada och lyhörda i kontakten med er prenumeranter.

Då kanske man ska ta och ringa till Arbetsförmedlingen då och be dem ta bort annonsen från deras hemsida...

Marko Gyllenland

Skita bör man!

...och till alla er som inte hinner med att läsa era Fighter tidningar (och till och med slutar prenumerera pga tidsbrist) rekommenderar jag er nu att placera nästa nummer av Fighter precis som vi på redaktionen gjort. På dass.

Enjoy/ Linnea

Omstart

Omkring hundra mail välkomnade mig i outlook, de flesta ville dock mest sälja viagra, jag undrar vad jag gjort för att kvalificera mig för en sådan massiv marknadsföringskampanj? En mer relevant fråga kanske är, vem tjänar på att alla de där mailen skickas ut? Finns det människor som läser dem och tar dem på allvar?

Det är underligt hur loopen med tidningen upprepar sig själv. I dag sorterar jag, skriver utförliga prioriteringslistor och ser framför mig hur allt ska löpa smidigt. Om tre veckor kommer det kokta fläsket vara stekt och ta hus i helvete på pottkanten, trots att allt redan skett på samma sätt fler gånger än jag vill minnas. Jag har faktiskt varit med och producerat 51 nummer (!!!) av Fighter, alltid enligt samma mönster. Ändå kan man aldrig lita på att allt blir klart och löser sig i slutänden.

Dags att ta tag lite grann i träning och sånt igen efter tre veckors inaktivitet. Det som började som en välbehövlig vila har förvandlat sig till en trängande önskan att krypa ur sitt skinn och slita sitt hår. Killarna och tjejerna på FMT har skickat massor av facebook-meddelanden och träningen verkar tuffa på för dem. En del halvstora matcher och mästerskap väntar inom inte allt för lång tid. Så snart jag vänligen avböjt alla erbjudanden om viagra och listat ut åt vilket håll fötterna och huvudet ska peka ska jag hoppa på karusellen igen.

Nu ska det smidas planer med Andreas Bruzelius.

Kaststjärnans återkomst

… grillsskrapa.

Så istället för ninjanostalgi får ni här min alldeles egna grilltoplista eftersom grillen bokstavligen gått varm i sommar.

Semestern fick ett abrupt avslut och avslutades för övrigt hårt och skoningslöst idag. Det var inte det att det var oväntat på något sätt att jag skulle infinna mig på jobbet idag. Det var jag fullt införstådd med. Det var mer det att jag inte ville att semestern skulle ta slut. Jag hade semester ända fram till 08.59 i morse. Jag väntade in i det längsta med att stämpla in. Är man semesterflanör av klass så är man! Dock har jag haft en riktigt bra semester. Inte minst med tanke på att Felicia ryckt in som nyhetsrapportör under tre veckor vilket jag bockar och bugar för.

Det har varit lite nyhetsuppdatering och lite annat smått och gott som fyllt min dag än så länge. Lite högar att ta tag i men inte allt för mycket e-mails som inkommit vilket är skönt.

Anders och Andreas har semester en vecka till. Sedan är redaktionen fulltalig igen.

Så här kommer mina topplistor gällande grillning:

Bästa Grillrengöringsredskapet:
1. Ninjagrillskrapan (prisvärd och mycket effektiv)
2. Svinto / stålborste (vad jag använde innan ninjagrillskrapan som resulterade i svarta kolfläckar på ben och shorts)
3. Kökssvamp (mission impossible)

Godaste på grillen:
1. Entrecote (gött, mört, bara smälter i munnen)
2. Fläskkarré eller fläskkotlett i bit (Upptäckte att det var billigare att köpa benfri i bit, men det visade sig även vara godare än redan färdigstyckade köttbitar).
3. Korv med hög kötthalt (minst 95% kötthalt, gärna kryddstarka korvar)

En outsider är kamben och revben som kräver lite längre hantering. Ska prova det på grillen innan sommaren är slut. Då brukar jag först koka köttet minst 1 timme ofta 90 minuter. Därefter penslar jag med glaze. Resultatet brukar bli grymt och köttet lossnar fint från benen. Tror att den kan toppa listan när jag väl testat.

Bästa smaksättaren:
1. Rub (torrmarinad, men köp inte butikernas dyra Rub-kryddpåsar, hitta en grillkrydda du gillar som räcker till flera grillningar)
2. Marinad (tidigare marinerade jag allt, numer går jag mer och mer över till rub.)
3. Glaze

Bästa grilldrycken:
1. Öl (Mest av denna vara i början på semestern, mer av Cola Zero mot slutet av semestern…)
2. Vin
3. Cola Zero

Bästa kolet?
1. Mix av vanligt kol och briketter (Bäst utvecklad värme under längre grilltid)
2. briketter
3. kol

En sak som jag funderat på är på att byta grill. Jag tittar trånande efter gasolgrillarna som är blanka och fina men jag osäker på om det blir lika gott som på en kolgrill. Dock är de ju fasligt dyra enligt min mening. Min grill har några år på nacken och börjar bli lite skev. Är det någon som har tips om hurvida man ska ha en gasolgrill eller kolgrill så tages det tacksamt emot. Vilka fördelar respektive nackdelar har du upplevt?

Mvh
Marko Gyllenland

The noble art of semester

Ingen lek det här.

Har man aldrig haft en semester förut är det en förbryllande värld att angripa. Hur fan gör man?

Någon föreslog att "slappna av och ha kul". Personen i fråga visste uppenbarligen inte vem de pratade med.

Plan B. Fake it til you make it. Allt som behövdes var en förebild, lite skådespelarskills och ett genuint försök att simulera semesterbeteende. Det är här Madde kom in i bilden. Västkustens okrönta drottning på chill, cool livsstil á la fighter.

Skåda således min version av en Madde. För att vara ett första försök tycker jag det är hyggligt övertygande. Med ett blont hårsvall, något som liknar färg på huden och lite större armmuskler så är jag hemma. Skrynklig hund måste gå att lösa.

Fortsättning följer. Efter att jag tvättat bort den här omskakande upplevelsen med lite rysk litteratur, svart kaffe och neddragna rullgardiner.

/Bruz

Mental rehabilitering

Dagar och veckor flyter samman. Nu är det nästan två månader sedan armen gick av och opererades hel igen. Jag börjar vänja mig vid att sova ut på morgonen, lägga upp fightingnyheter, dricka kaffe i lugn och ro, boka in extratider hos tatueraren och gå på hårdrockskonserter.

Vi överlevde helgen på MMA Academy med bravur. Inga arga, gröna och storvuxna typer så långt ögat kunde se. Resan upp var även den mycket underhållande, med en korvfabriksbefriad Östling skrålandes till random radiokanaler längs med E20. Det var inte vackert, men det höll mig vaken.

På lägret snackade jag med Waldo Zapata om mental rehabilitering. Jag har funderat på det där en del. Alla vet ju hur man bäst bör rehabilitera en skada, rent fysiskt. Men vad händer med den mentala delen, varför pratar ingen om den? Det känns väldigt nervöst att köra igång med träningen igen, trots att det är många veckor kvar innan jag kan sätta min fot på en brottarmatta. Ska armen hålla, kommer jag våga vara explosiv och köra på som förut?

Waldos tips var: Glädje. Att ha roligt när jag kliver upp på mattan igen, rulla med någon jag litar på och verkligen garva mig igenom passet. Det känns som om jag har lite upplägg för en artikel i ämnet.

Så vad händer annars, när jag inte får experttips av svartbälten?

Förra veckan blev det ett par djupa andetag under nålen. Ryggtavlan har tagit många timmar och jag har väl ett tiotal och lite till kvar. Lika bra att passa på när man är ”ledig” och inte kan brottas. Försökte mig i vintras på att träna MMA några dagar för tidigt efter en fyratimmarssession på ryggen. Trots dubbelt upp med både rashguard och t-shirt är det inget jag vill rekommendera någon.

Sommarens höjdpunkt hittills: Hatebreed. Vilket ös. Deras spelning på Metaltown i Göteborg är bland det bästa jag sett med bandet. Enkelt. Fyra gubbar, några instrument och ett PA. Tänk att det kan vara så bra utan vare sig fyrverkerier eller konfetti. Jag har tyvärr aldrig förstått mig på det där med att bränna sitt gage på pappersspill och LED-skärmar. Musiken ska tala för sig själv.

Ikväll är det dags för nästa konsert. Denna gången med banden Converge och Kylesa. Det är en fulländad sommar när Östling spelar luftgitarr hemma i soffan till ”Free Bird”, Jamey Jasta utbringar sina fantastiska avgrundsvrål och Vinnie Paul snurrar trumpinnar i luften.

Hårdrock är mental rehabilitering.

/Felicia "X-23" Rosvall

En vecka utan dator

Då var drygt en vecka avklarad med fokus på att ta det lugnt och släppa greppet lite.

Är man arbetsnarkoman så är en vecka i en rustik stuga påfrestande inte bara för att man vet att mailboxen staplar vägen till himlen men också för att mentalt lyckas varva ner.

Förvånande nog har det gått enkelt att slå om, möjligen beror det på att man nu för tiden kan hålla koll på det mesta med telefonen men framförallt underlättar det med lite nya miljöer (se bild). Kan starkt rekommendera sydöstra skåne för den som letar fina stränder. Tänk bara på att vattnet är lika kallt som Fedors kylskåp.

Som ni kanske har förstått har arbetet strandat och likaså träningen, av flera skäl, men idag slog paniken in ordentligt. Magen växer, terminsstart närmar sig och slappheten når inga gränser, vad ska man ta sig till!

Efter detta inlägg hägrar 40 minuters strafflöpning i pleasantville (extremt hård terräng med 2% lutning).

I övrigt ser vi fram emot Stockholm och Rumble of the Kings som redan ser riktigt intressant ut.

En mental mil bort ligger planer att följa eventet på nära håll, eventuellt med lite live-rapportering men mycket måste klaffa, vi håller tummarna för det.

/Tony